onsdag 2 juli 2025

Alzheimer, kaffe och GPS.

06.30 igen. Som om man hade en inbyggd väckarklocka. Som utpräglad morgonmänniska och numer i tredje åldern är det kanske inte så konstigt. Många blir ju morgonpiggare med åren. För min del har det alltid varit så att om något kreativt arbete ska utföras så är det före lunch. Efter lunch lämpligen praktiska sysslor. Det är som om hjärnan slöar till efter lunch fast kroppen ju fortsätter funka. Lite olika stadier. Plöjer nyheter från många olika källor som alltid till de två muggarna starkt morgonkaffe. Och då kickar dessutom beroendegenen in. Före första muggen kan jag tänka hopplösa tankar som efter den plötsligt ljusnar och skingras som morgondimman. Så mycket för hjärnkontorets stabilitet. Men ett beroende jag vårdar ömt och inte vill vara utan. Ett annat exempel på hur man kan påverka sin hjärna kommer här.

En studie från Harvard visar på att taxiförare som yrkesgrupp har låg dödlighet i Alzheimers sjukdom. Avsevärt lägre än andra yrkesgrupper. Trolig bakgrund är ständig övning av förmåga att navigera och ta snabba beslut när vägarna och trafiken inte ser ut som väntat och navigatorn inte hängt med i de senaste ändringarna.

Ja det där tror jag verkligen på. Kör aldrig efter GPS om det går att undvika. Den lilla strimma av verklighet man får i detta tvetydiga hjälpmedel liknar den enda sekund en digital klocka kan visa. Kartboken liksom den analoga urtavlan visar översikten, helheten, före och efter! Inte bara nu. Som att ha skygglappar eller se genom ett teleobjektiv. Kör man istället efter kartan och skyltar måste man hela tiden bearbeta information och tänka själv. Se olika vägar istället för en enda. Jag som i jobbet kört bil till olika platser i stort sett dagligen, stängde för många år sedan av gepeessen då jag insåg att jag faktiskt blivit sämre på att orientera mig efter att jag börjat köra efter den. Lite skrämmande eftersom det var så påtagligt. Jag blev liksom mer osäker och handfallen om körvägar när inte den lilla displayen tänkte åt mig. Ett slags skapat beroende alltså. Så nu, om jag t.ex. ska till en ort jag inte tidigare besökt, men vet ungefär var den ligger, kör jag efter karta och skyltar ända tills det börjar närma sig detaljnivå. Då först slår jag på gepeessen.

En lite lustig anekdot i ämnet är en gång för ganska många år sedan då jag för ett stort teknikföretag skulle göra en fotografering på en militäranläggning i utkanten av Köpenhamn. Detta var innan bilnavigatorernas tid och föraren körde efter högljudda instruktioner på danska från framsätespassageraren, som satt med en tidig version av handhållen GPS i handen. Han dirigerade oss hit och dit och efter en evighet var vi äntligen framme. Själv satt jag tyst i baksätet och såg vägskyltarna vi hela tiden passerade. Som om vi istället följt dem hade varit framme på halva tiden. Men väl där kanoniserades genast gepeessen som den store räddaren i nöden. Utan den hade vi aldrig hittat så snabbt. Ett exempel på en teknikdyrkan utan reflektion. Eller så var det kanske bara nyhetens behag innan eftertankens kranka blekhet för att floskla till det lite.

Men kontentan blir att överanvändning av teknik inte bara kan leda till hjärnsjukdomar utan också till oförmåga att tänka själv. Den handlingsförlamning utan order uppifrån som var så förödande för de allierade i början av andra världskriget, innan de började härma efter surkålarnas taktik som gick ut på att den som befinner sig på platsen tar besluten. Inte den som har högre rang men sitter i ett ledningsrum tio mil bort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar