Biblioteksbesvikelse.

I 30 år har jag varje sommar lånat samma två böcker i biblioteket på ön. En bok om Josef Sudek och en novellsamling av Nikolaj Gogol. Tittat på samma bilder. Läst om de där novellerna som beamat mig till strandpromenader i Jalta och små ukrainska byar. Bilderna som tagit mig till Prag. Bägge dessa konstnärers förmåga att totalt omringa mig och på riktigt flytta mig i både tid och rum. 

Nu kan man förstås tänka att den som upprepar sig så konsekvent kanske har en skruv lös eller nåt, och så kanske det är, men med dessa två bok- och bildverk är det så för mig att de alltid förmedlar något nytt. Det är som med de evigt återkommande strecken med grågäss eller gryningen över havsvattenspegeln, det är aldrig samma. Bara lika. Som att för varje dag läggs en ny erfarenhet till samlingen. Ett nytt synsätt. Aldrig riktigt samma. Så kan det vara med bra konst. Den tar inte slut. Det går att upptäcka något nytt vid varje återseende.

Ingen annan verkar på senare år ha lånat de här två böckerna, för jag har lagt meddelanden till mig själv på små lappar eller kassakvitton i dem, som jag sedan hittat nästa år igen. Så nu när jag skulle foga version 31 till samlingen hittar jag ingen av dem. Böckerna alltså. Fasa! Frågar den nybakade synbarligen 12-årige bibliotikarien. Han vet ingenting förutom att de kan ha rykt vid senaste gallringen. För det är så det går med böcker ingen frågar efter och få lånar. Plats måste göras för det nya. Jahaja. Hittar en annan Gogol och en bilderbok. Gunnar Smolianskys "Diary". Det får väl duga då. Inse att tiden går och människor gör saker precis som vanligt även när jag inte är med. Precis som det blir den dag jag inte är med över huvud taget.

Avslutar dessa kommentarer med ett citat från den "nya" Gogolboken: "Måtte lovsången till den store martyren Varvara fastna i halsen på mig om det inte tycks som att historien handlar om en själv, som om du krupit in i din förfaders själ eller någon förfaders själ spökar inom dig...". 

God morgon! En ny dag har just börjat.