Kerstin Ekman.

Lämnade Svenska akademien 1989 i protest mot att den fega akademien inte ville stödja Salman Rushdie när ondskans representant på jorden, Ayatollah Khomeini, utfärdat sin sanslöst vanvettiga dödsdom mot honom. För den som inte vet så var det alltså en uppmaning, eller order, till alla jordens muslimer att döda SR! Tänk på det en stund..

KE var den enda av de aderton som ville/vågade visa SR sitt stöd. För er unga som bara minns de senaste skandalerna i detta sällskap för inbördes beundran kanske det kan vara upplysande att ta reda på lite hur det gick till 1989.

Så till anledningen till detta inlägg. Jag har nog läst ganska mycket av KE och alltid tyckt att hon är den kanske största nu levande vi har i Sverige inom skönlitteraturen. När jag läste trilogin "vargskinnet" (hette den så?) för många år sedan var jag övertygad om att hon var jämtlandsfödd och uppvuxen där. Annars borde det ju inte vara möjligt att så grundligt förstå den landsändan och den befolkningsgruppen. Men! Jag kollade detta och fick reda på att så inte var fallet. Nu har jag precis läst "Pukehornet" och häpnar återigen över denna förmåga att dels hitta på personer och öden så att man tror de är verkliga och sedan dessutom med en sådan säkerhet kunna skildra dem med allt vad det innebär trots att hon själv knappast kan känna till miljöerna i någon djupare mening. En illusionist helt enkelt. Och en fortfarande vid 91 års ålder lysande stjärna bland alla autobiograferna och introspektörerna som befolkar litteraturvärlden, kultursidorna och Babelprogrammen idag. Vi har som alla vet en brist på författare som kan slita sig från spegeln och försöka tota ihop något från inget. Så där fyller KE ett behov och borde vara en förebild på Biskops Arnö. 

Givet hennes historia med de aderton fattar jag såklart att hon inte kan bli aktuell för nobelpriset, men samtidigt tycker jag att detta är lite av en skam. Hade hon skrivit på urdu och bott i övre volta så hade priset omedelbart tilldelats henne av den ängsliga PK-harakademien. För litterärt är hon för mig vida överlägsen de senaste två pristagarna i alla fall. Och den tid på 40-50-talet då akademien skämde ut sig genom att bara dela ut litteraturpriset till sina egna medlemmar är ju rätt långt borta nu.

En gång för många år sedan sneddade jag över gräsplätten i hörnet vid rondellen i slutet av Valhallavägen. Jag kom från gärdet och mot mig på stigen kom KE klädd i helrött. Jag tänkte ända fram tills vi möttes stoppa henne och fråga hur hon kunde vara så under huden på en jämte utan att själv vara en. Men modet svek i sista stund. Bägge såg i marken vid mötet.