Glömda repriser.

Artisten Robyn har spelat in ett nytt album där flera låtar är remix på hennes gamla hits. På den lite provocerande frågan om varför och varför hennes nya låtar ofta liknar de gamla svarade hon obekymrat att det inte går att göra något nytt i hennes genre. Alla toner har redan spelats tusentals gånger (eller något i den stilen) blev hennes svar. Och där har hon såklart rätt. Det finns det till och med vetenskapliga belägg för. Det är populärmusikens gränser helt enkelt. Det börjar sina bland tonkombinationerna. Tanken går till romanen "Biblioteket i Babel" jag minns gjorde starkt intryck för hundra år sedan då jag läste den. Minns inte vem som skrev den nu, men historien är om ett bibliotek så stort att samtliga möjliga kombinationer av skrivtecken, satser och meningar fanns att läsa. Med andra ord fanns alla människors levnadshistorier såväl som jordens historia. Allt som hänt och allt som kommer att hända i framtiden. Varenda ofödd salamanders öde och så vidare. Sedan är det förstås innehållsförteckningar. Register.

Men, tillbaka till Robyn. Hon verkade inte ens fatta provokationen musikjournalisten levererade utan svarade bara med ett och? Avväpnad. En befriande inställning som nog även bildkonstvärlden skulle må bra av om den framfördes ibland. Då skulle vi slippa diverse krystningar. Att försöka slå knut på sig för att påstå sig vara nyskapande, när det som produceras egentligen bara är långsökta förklaringar till diverse objekts existens. Om det skulle gå att släppa ner axlarna lite och följa vägar som andra följt utan att se sig ängsligt omkring. Släppa lite på garden som inte borde behövas ens. Minns läraren BE som fick mig intresserad av datorgrafik. Han var lite pionjär på området och bjöd in mig några gånger för att bo över en helg och testa hans grafikprogram och lära mig rita med musen. Han hade gjort det och genast fått uppdrag med att illustrera läromedel. Lättförtjänta pengar på den tiden eftersom konkurrensen var noll. Och dessutom, sade han nästan lite skamset, så fick han äntligen göra de där banala solnedgångarna och landskapen som var no-no mitt i postmodernismen som då rådde. Och just så är det nog dessvärre idag. Visserligen talades det för några år sedan om måleriets återkomst men det gällde nog bara för själva materialvalet. Det är fortfarande pretentionerna, pk, och de "rätta" frågeställningarna som gäller. Inte lust och högt i tak. Långt borta är Robyns inställning till sitt medium. Det är synd om konstnärerna. Lättare då att bli deckarförfattare! På det området råder minsann ingen skräck för upprepning. Tvärtom faktiskt. Nya alster som praktiskt taget kopierar andra blir bästsäljare. Själv tyckte jag om att läsa deckare en gång i tiden men har helt lagt bort den genren just eftersom förutsägbarheten blivit nästan lika stor som i Hollywoodfilm. Men en gång om året brukar jag undersöka om något läsbart ändå kommit ut, och när jag nu sist gick till den hyllan så visade det sig, till min stora förvåning, att Carl Johan Vallgren skrivit en deckare! Den enda "riktiga" författare (Henning Mankell får förlåta mig i sin himmel) jag annars vet som inte skyggat för det är ju Kerstin Ekman. Läste Vallgrens "Din tid kommer". Bara inledningen var den sedvanliga schablonen, men sen, ett språk man normalt inte hittar i en deckare. En historia jag inte kunde förutse. Lite (eller mycket) för sorglig för mig men läs den. Absolut. När någon som är så skicklig med sina verktyg inte räds att testa en genre som når ut till många fler än romanläsarna, men inte ger några stipendier, då måste man ju bara tacka och ta emot. Hoppas han fortsätter i bägge sina spår. Sådant berikar och utvidgar. Han visar att hantverket går att använda på mer än ett sätt.

Så kontentan av denna drapa blir: fjöl av. Var inte så skitnödig. Ingen bryr sig ändå :-)