Vinter.

En bild som ingår i mina funderingar kring lekförmågans obönhörliga borttoning. Jag har väntat och 

försökt många gånger och så för någon vecka sedan inträffar precis de förhållanden jag vill ha. Kväll, mörkt, kraftigt snöfall (syns ej pga den långa slutartiden) och lite vind så att gungorna rör sig en aning och trädkronorna suddas ut lite. Låter toppen men det var inte så lätt att stå där med kameran på stativet och snön in mot objektivet och mina glasögon. Valde digitalt pga enkelheten och kontrollen på plats över resultatet. Några exponeringar senare hemåt för redigering. Och visst, det var ungefär så här det skulle vara, bara en sak. Det är för skarpt!
Det finns något kliniskt med bilder från digitalkameror. Det blir nästan som att fantasin och associationskraften hålls tillbaka till förmån för "bevisvärdet".
Så visst, jag är nöjd med bilden men den hade nog nått "ända fram" om jag fotograferat med film istället. Men då måste förhållandena vara annorlunda än de var denna gång. Nu vet jag ju hur jag ska redigera för att den tryckta bild jag kommer att göra ska bli bra, men det är ändå något med den analoga bilden som inte riktigt går att få till med digitalkamera. En digital bild är liksom ett odiskutabelt faktum, t.o.m. stämplad med exakt tidpunkt och om man så vill med koordinater också. Som en teknisk beskrivning istället för den poesi jag skulle vilja ha. 

Tänker på Laurie Andersson när hon för många år sedan visades ett 3D-genererat rum (som arkitektkontoren visar sina planerade byggen nu). Kommentaren var: "There is no dirt in here." Något i den stilen är det jag ibland känner när jag fotograferar med digital teknik. Perfekt för uppdrag, mindre bra för mina egna bilder. Fast ofta tyvärr enda sättet för att göra den bild jag vill ha. Jag får kompensera i redigeringen men som sagt, det blir tyvärr inte riktigt samma sak.