Lena Andersson.

I ganska många år har jag läst hennes bidrag till samhällsdebatten i DN. Ofta förvånad och förbluffad av hennes förmåga att skruva på frågorna en gång till, långt efter att jag själv bildat mig en uppfattning. Och som regel har hon då tänkt avsevärt längre än jag. Skaffat sig en bild som är bättre underbyggd av verklighet och mindre av förutfattade meningar. Liksom hennes oräddhet då hon säkert förstått att en artikel skulle generera ovänner. Sanningen framför allt och till varje pris, liksom.. Jag ska inte säga att jag alltid hållit med men jag ska säga att jag är imponerad av både klarsyn, kunskaper och mod!
Andersson är en person jag inte känner men ändå ser på som en slags mentor när det gäller att inte falla in i kören, utan istället söka någon slags objektivitet utifrån fakta, oavsett hur många som skriker något annat.
Nu är jag snart klar med den sista av de tre romanerna "Egenmäktigt förfarande", "Sveas son" och "Dottern". Det finns fler men dessa är de jag läst. Och på min lista kommer Dottern på första plats.