Mindset.

Mindset kan väl kallas för svengelska nu. Det finns ju egentligen inte något helsvenskt ord som kan ersätta. Mindset är ett nyckelord för den som vill göra sig reda i samtidskonsten. Oundvikligt faktiskt. Eftersom väldigt mycket, ja kanske hälften av det som produceras, förutsätter just rätt mindset för förståelse och acceptans. Konsten har blivit något som angår allt färre i takt med att kodifieringen ökat. Ett starkt intresse och en nyfikenhet och vilja att sätta sig in i konstnärens värld är nästan en förutsättning numer i det alltmer alienerade universum stora delar av konstlivet existerar i. Välvilja behövs såklart. Och vilja att ibland acceptera tankegångar som när de väl avkodifierats visar sig vara betydligt grundare äv vad mystifieringen fått den nyfikne betraktaren att vänta sig. Och allt detta avspeglas såklart i den snart till bottenkänning sjunkande medierapporteringen. De konstnärer som idag ställer ut på de "finaste" gallerierna är med rätt få undantag okända för allmänheten. Och ofta till och med för delar av konstnärskollektivet. Andra krafter styr. Ekonomiska såklart. Transaktionsvärlden. Kuratorvärlden där sökarljuset ständigt söker nästa guldkalv. Kungamakare. Och störtare. Komplexitet är ett vanligt modeord i konsten. Allt kan försvaras med det ordet. Att sätta sig in i ett verks komplexitet. Och därmed fatta varför prislappen visar det den gör. Att det vore mer sant att tala om kontaktnät och lyckad "personal branding" är inte rumsrent. Elefanten i rummet som är så genomskinlig att inte ens konstnären själv ser den. 

Allt detta sagt om typ 50% av konstvärlden. Den halva som aktivt och hel eller halvmedvetet lurar sig själv. I musikvärlden ser det av naturliga skäl annorlunda ut. Musiker i olika genrer (frånsett gangsterrap om det nu ska kallas musik) måste lära sig sina instrument. Måste genomgå en träning som är lika för alla och erbjuder få genvägar. Ingen kurator kan peka ut en kass musiker till nästa guldkalv. Det går helt enkelt inte. Det måste vara allmänheten eller åtminstone den del av allmänheten som lyssnar på en viss musik som gör det. Direkt. Utan teoretiska krumbukter.

Litteraturen då. Skönlitteraturen. Lite samma för författare som för musiker. Man måste kunna skriva. Att det sedan går att bli miljonär på kioskdeckare skrivna efter mall likväl som på dansbandsmusik är ändå en form av direktdemokrati. Kanske ändå att författare sitter lite mer i skottgluggen än musiker eftersom läsande är mer aktivt än lyssnande. Det går ju att bli utsatt för musik, men att bli utsatt för en bok är svårare. Men såklart finns ju också den yttersta domstolen i form av "de aderton" som ju verkligen agerar kungamakare en gång per år. Riktigt dit har väl inte Polarpriset nått ännu. 

Vad gäller kritiker som skriver om böcker eller musik (för det finns det fortfarande plats för på kultursidorna) så tror jag inte att deras makt att upphöja eller sänka är riktigt i nivå med konstkritikern eller kuratorn som väljer. De senare verkar inom en mycket mindre sfär och har därför mycket större makt. Dessutom blir litteratur/musikkritikerns makt inte lika stor av den enkla anledningen att det går att lyssna eller läsa själv. Och lita på sitt eget omdöme. Det finns inte så mycket ängslan för att tycka "fel" som i fallet med samtidskonsten. Inte så mycket "komplexitet" att förstå. Och därmed inte heller samma möjligheter för rent spekulativa ekonomiska krafter att styra. Trist men sant. Rekommenderad läsning: "The global contemporary artwold" av Jonathan Harris.

Torsdagsallegori.

Ännu nästan ingen snö. Den vita katten lika dåligt kamouflerad som vanligt. Den gråbrunmelerade osynlig utomhus så här års. Den svarta osynlig på natten. Den svartvita, som är jägare, kass kamouflage men den enda av dem som klarar att leva ut sina instinkter. Eller som har de instinkter man tror katter ska ha. Fast ibland tvivlar jag. Det är så mycket som ligger på individnivå. Efter alla år med fler katter än jag på rak arm kan räkna upp har jag lärt mig en del. För det första att de flesta katter faktiskt inte alls är de solitärer en del tror. De är flockdjur (efter kastrering åtminstone). Konsten är bara att hitta rätt sammansättning. För gör man det så blir de närmast beroende av varandras sällskap. Har olika förhållanden till varandra men håller ihop. Alla katter jagar inte. En del umgås gärna med hundar. Andra blir arga och några rädda i mötet med hundar. En kan inte klättra i träd. En annan kan nästan flyga. Två har en lek de övriga aldrig deltar i. De gillar olika sorters mat. De låter helt olika och tar helt olika vägar när de går ut. En är morgontrött och äter ingen frukost osv osv. Men de är alla katter. Kattindivider.

Tisdag.

Mörkret och tystnaden. Kylan. Stjärnklart är det denna morgon. Inte lika stjärnklart som på ön där ströljus saknas, men ändå. Pågående tunnelbanebok var "Mecenaterna" av Johanna Hedman. Det blev lite rutchkana i min smak. Började bra i toppen men sen gick det liksom utför. Har tillfälligt (ska såklart läsa ut den iaf även om det inte är min themugg) bytt till Rosa Liksom, "Kupé nr. 6" som handlar om en ganska vidrig resa med transsibiriska järnvägen. En brutal och ganska kort skröna som tarvar ytterligare två resor på gröna linjen (en resa hemifrån till ateljén tar en dryg timme).
Den förstnämnda boken fick en fin recension i DN i lördags så det gratulerar jag författarinnan till i alla fall, alla tycker ju inte lika och jag tycker sämst om kända recensenter/kritiker med makt som sablar ner nybakade författare. De vet ibland inte hur hårt det kan ta. Bättre att inte skriva alls då tycker jag. Alltså om författaren inte är så etablerad så att förväntningar och en viss nivå finns att leva upp till.
Om en konstutställning däremot får en dassig recension så når det ju ingen utöver de mest invigda eftersom ingen plats för utställningsrecensioner längre ges i riksmedia. Alltså om det inte gäller någon stor museisatsning e.dyl. då. För det som skrivs online om bildkonst läser ju ingen utöver de närmast sörjande. Böcker däremot produceras numer i en halsbrytande takt (tycker i alla fall jag som läser mer eller mindre hela tiden) och det antar jag är en av anledningarna till att t. ex. DN har en hel bilaga en gång i veckan, om denna produktion. Rätta mig om jag har fel men nog går boktryckpressarna som aldrig förr? Nya författare verkar stå som spön i backen. Och lite så tycker jag det är i konstvärlden också. En strid ström av nya namn som producerar sådant man ibland häpnar lite över (efter att ha läst manualen) men nästan alltid snabbt glömmer. Kuratorer sätter ihop stora utställningar med konstnärer jag aldrig hört talas om och som sedan för mig försvinner lika snabbt som de poppade opp på min horisont. Och så har det pågått länge nu tycker jag. Flyktighet. Obeständighet. Ordet mångfald får nya betydelser. Knappt något fastnar. Bara det ekonomiska spelet som ibland skymtar bakom. Alltså ligger jag på soffan och tittar upp på stjärnhimlen innan gryningen. Den är i alla fall stabil. Oföränderlig. Och katterna är som katter alltid varit. En försöker mörda ett blixtlås som ligger på golvet och en sitter i en skokartong och tittar in i väggen. De övriga två är ute tror jag. Bajsar på grannens gräsmatta. Och mitt sökande efter någon ny storhet fortsätter idag också. Varje dag är ju i all fall ny!

PS. Klar med Mecenaterna nu. Blandat intryck. Man kanske kan säga att åldersskillnaden mellan mig och författarinnan märks. Tyvärr är det nog så att de mer romantiska föreställningarna om konst/måleri sällan kommer från konstnärerna själva. Och om de ändå gör det så går det över med åren :-). Men utläggningarna om marknaden mot slutet av boken har hon verkigen helt rätt i. Dessutom något som jag tycker det talas för lite om. DS.

Alla stationer fyllda.

Sex st. fågelmatstationer i trädgården. En av dem fylld med hasselnötskärnor. Och där dominerar en nötväcka stort och gör skäl för sitt namn. Nötskrikan har inte dykt upp än så ingen konkurrens finns. De andra käkar i likhet med talgoxarna talg. Dessa de andra, är mest pilfinkar och gråsparvar, men en och annan steglits och en minifamilj stjärtmesar har också passerat uteserveringarna. En större hackspett alternerar mellan talg och vad det nu är den hittar i trädstammen där talgbollarna hänger. Katterna fryser och vill inte gå ut. Och när de måste för att göra sina behov blir inga fåglar rädda för dem.

I förrförrgår i ateljén gjorde jag en återupptäckt. Spelade Lester Bowies Brass Fantasys "The great pretender" för kanske första gången på 20 år. Och titelmelodin. Vilken tolkning! LB hanterar trumpeten som ingen annan. Solot mot slutet där han övergår till tystlåtet småprat och viskningar innan grande finale. Musikaliska förtroenden. Disonanser som mäter sig med Monks. Det blev liksom en överraskning fast jag en gång i tiden nästan slet ut den skivan. Varför ska jag lägga en enda av mina kvarvarande minuter på något som inte når den klassen? Den kreativiteten? Märkligt nog hände något liknande i går kväll. Min dotter, som var på besök, hade inte sett filmklassikern "The Deerhunter" från 1978. Så vi såg den streamad på tv:n. Och den höll! Kvalitet består där också. Tre timmar kändes som en. Kul när man återser/hör/läser verk man skakats av i forntiden och de visar sig hålla även idag och inte bara hålla utan får en att tänka på vilken verkshöjd som faktiskt finns och skärpa till sig lite i valen och konsumtionen igen. Inte slösa någon tid på något sämre. 

Men tyvärr är det inte alltid så. Det händer också att återseenden blir lite svårsmälta, även om det är ganska sällan. Mest handlar det då om avsaknad av PK-het. Botaniserade lite i SVT:s öppet arkiv för några veckor sedan. Såg ett halvt avsnitt av deckaren "Ärliga blå ögon" som var det mest spännande man kunde se på burken anno dazumal. Men det var mindre kul. Hur kunde jag gilla detta spektakel? Eller förresten. Den var nog bra då. Vi förändras mer än vi tror och det är faktskt inte möjligt att tro att det går att veta t.ex. hur man var innan mobiltelefonerna. Allt sådant skyller jag på omognad då och alla kulturyttringar som visats sig hålla med råge tänker jag på som att jag var ovanligt mogen i mina val. Då.

Nollgradigt.

Och måne i nedan. Frost täcker bilen. Uppdragsfoto idag. Samtidigt har veckan varit en start på mina nya försök i bildvärlden. Efter ganska lång "trial and error" ser det ut som att jag faktiskt tagit ett myrsteg åt ett håll som kanske är det rätta, ärliga. Det är svårt att jobba med bilder när man inte vill ha någon medveten tanke mellan "dagdröm" och handling. Och ännu svårare har jag gjort det för mig nu genom att kliva bort från måleriet där jag ändå har en inarbetad metod för att undgå det tänkta. När man jobbar med fotografisk bild går det inte att ta hjälp av tekniken utan den måste vänta till sist och mer bli ett slags redskap för dokumentation, fast med en egen process som också såklart påverkar slutresultatet. Såg att SFF (Svenska fotografers förbund) kritiserade Nordiska museet för utställningen av fuktskadad fotografi. De använder den som slagträ för att påpeka hur styvmoderligt just foto behandlas och menar att det är cyniskt att nu visa upp bara de skadade bilderna. Och att måleri aldrig skulle ha förvarats i den lokal som drabbades av en vattenläcka. Men den jämförelsen tycker jag haltar. Nordiska museet har sex miljoner fotografier, inte sex miljoner målningar, och någonstans måste de ju förvaras. 

För min del tycker jag att SFF gör bort sig lite genom att visa en oförmåga att se på fotografiska bilder som något annat än dokumentation som ska bevaras i tusen år. Visst finns den aspekten också men när nu denna olycka hände så får vi ju acceptera det "som en naturkraft", som Gunnar Smoliansky kommenterade sitt sätt att fotografera. 

GS menade att hans enda uppgift var att identifiera motivet, hitta rätt bildvinkel och utsnitt och i övrigt inte ändra eller påverka något. Den tanken tycker jag att Nordiska museet tar vidare med denna utställning. Att acceptera naturkraften som en medkreatör även om det i detta fall kommer efter själva fotograferingen och inte före som i fallet med GS's bilder. Det poetiska är inte alltid tänkt!

Mörtfors-Tarzan.

Är titeln på Tom Alandhs dokumentär om sin far, som just nu visas på SVT-play. Kanske den bästa dokumentär jag sett.

Ljudföroreningar.

Tidiga morgnar är starka ljud störande för de flesta människor. Och extremt så för en del av oss. Ska jag t.ex. ta bilen någonstans riktigt tidigt vill jag varken prata med ev. medföljare eller ha radion på. Det är som att jag behöver summera natten först. Gå igenom de glömda drömmarna och framför allt låta tankarna flyta fritt ett tag innan jag orkar börja styra in dem i bestämda fåror. En slags förlängning av sömnen. Postsoveri. Samma sak förstås när jag stapplar till tunnelbanan. Nåde den som tilltalar mig. Sedan lurar på för syns skull, utan ljud, och uppfälld luva/huva/kapuchong samt slutna ögon på tuben som tecken på att jag tycker att alla kan dö. Eller åtminstone se åt något annat håll och hålla tyst. Så går den första morgontimmen. Och så är det för många fler än jag, det är lätt att se på morgontuben. Och då kommer temat för detta inlägg. Som är ljudövergrepp. När jag kommer till makten kommer jag att totalförbjuda lövblåsar! Detta det mest onödiga av mänsklighetens alla redundanta påfund. Ljudnivåer som vid en månraketuppskjutning och alltid tre håglösa figurer i reflexvästar som blåser på samma löv. Varför? När och av vem beslutades att ett gäng vrålande lövblåsare alltid ska hänga på torget klockan halvsju på morgonen? Förstöra dagen för oskyldiga skattebetalare. Vi som minns tiden innan detta oskick började, ser den fulla vidden av den ondska som utvecklats hos samhällets befälhavare. En vilja att störa ut hjärnvågorna hos allmänheten.

Sedan, väl ombord på en överfylld tub kommer nästa spektakel i form av någon kretin som skriker i mobilen och tvingar alla att bli delaktiga i idiotens privatliv. Högljudda människor hamnar i min värld i samma fack som lövblåsarna. Mänskliga lövblåsar!

Så ser min morgonrapport ut en sådan här morgon då jag sovit dåligt. Somnar om. God dag.

Myggfritt.

Borde det väl vara i mitten av november? Men det är det inte riktigt. En mygga inar mot fönstret och vill ut och frysa ihjäl. Var kom den ifrån? Uppstånden från de döda? Är det nån frusen mygglarv som följt med någon av katterna in och förvandlats i rumsvärmen? I alla fall så lyckas denna gengångare till mygga stjäla all uppmärksamhet i rummet, så något viktigt verkar den ha att säga. Ett budskap jag inte förstår? Tänker på August Strindberg som såg budskap om lite allt möjligt lite här och där. Minns att han blev åtalad för hädelse pga något han skrivit. Han bodde då i sin självvalda exil i Schweiz och skulle resa till Stockholm för rättegång om detta, och var väldigt nervös för utgången. Men, resan gick delvis med båt, och när han fick se namnet på båten blev han lugn och visste att han skulle bli frikänd. Båten hette August Viktoria. Och han blev frikänd. Så då infinner sig förstås frågan om han hade rätt i att båtnamnet var ett förebud? Och på den kan man ge det omöjliga svaret: bevisa motsatsen! Så nu gäller det att klura ut vad det är denna påstridiga vintermygga vill ha sagt. För bevisläget är dåligt för den som vill påstå att den inte har nåt budskap.

Obligatorisk läsning.

För den som vill veta något om hur det här landet fungerar och varför, är Karin Petterssons bok "Förbannelsen : hur Sverige fastnade i 90- talet och förlorade framtiden".

Saltpapper.

Har nu under ganska lång tid experimenterat med olika toningsmedel vid framställningen av cyanotyper. Inte riktigt nöjd med någon dessvärre. Jag vet inte riktigt vad det är jag är ute efter men kommer att veta när jag ser det. Lite samma process som med måleri. Upptäcksresa liksom. Bilden nedan är väl rätt nära men inte hela vägen. Den är tonad med grönt thé. Något på xtrapris jag fick tag i på Lidl eller var det var. Den bilden kommer, för den som vill se den på riktigt, att vara mitt bidrag till den årliga medlemsutställningen på Centrum för fotografi i Stockholm (21 november – 13 december).

Men nu börjar för mig en ny period då saltpapperstryck ska utforskas. Den teknik som lanserades några månader efter att Daguerre 1839 presenterat sin uppfinning Daguerrotypen som en "gåva till världen" fri för alla att praktisera. Saltpapperstekniken, eller Kalotypin, som Henry Fox Talbot tog fram ungefär samtidigt, kan även praktiseras som en ren tryckteknik med utgångspunkt i vanliga storformatsnegativ, vilket är vad jag nu kommer att leka med framöver. I jakt på den "rätta" tonen. Kul att praktisera något som även den legendariske författaren till "The pencil of nature" gjorde. Skrev förresten något om den boken för fem år sedan här.

Döda själar.

Kommer jag ihåg att en roman av Nikolaj Gogol, som jag en gång hade i bokhyllan, hette. Handlingen minns jag däremot inte. Kan bara se bokryggen framför mig där den stod i bokhyllan. Själv har jag just fått hem några själar i form av ett gäng visitkortsfotografier. En typ av studioporträtt som var omåttligt populära från mitten till slutet av 1800-talet. Jag budade på en nätauktion och vann förstås med mitt bud på 60:- då ingen annan var intresserad. Det är 15 fotografier på lika många personer som, om ingen av dem blivit typ 150 år gammal, nu är döda. Borta. Glömda. Ingen information följde med bilderna och de är från fotoateljéer på olika håll i Sverige. Alltså inte någon släkt eller från någons förfäders album. Utspridda. I fritt fall. Möjliga att använda i vilket sammanhang som helst. Påstå vad som helst om.

Jag sitter och ser på dem och undrar. Försöker tolka ansiktsuttryck. Försöker komma igenom barriären. Av vad? Jag ser den lilla bilden (de är ca 6x9 cm) och tycker att den är en öppning till någons värld och tankar. Den där särskilda magin fotografier bär på. Två av bilderna är på små barn uppklädda och uppallade på stolar. Alla är allvarliga. De här bilderna kommer från tiden innan det blev regel att le på fotografier. Att gå till en fotoateljé och låta avbilda sig var något annat än att ta en körkortsbild idag. Man var uppklädd. Fixad. Och allvarlig. En ung man har på sig en tre nummer för stor kostym. Ärvd? Lånad för tillfället? Jag föreställer mig att han försöker ta sig fram i livet, smälta in bland de rikare och att han har förstått att ha visitkortsfoton att dela ut är en viktig signal. Sådana hade inte vem som helst råd med. Bättre att lägga pengarna på korten än att få kostymen omsydd. Förhoppningsvis uppfattade han inte resultatet. Jag skulle ge mycket för att få höra hans historia genom livet.

De här visitkortsfotografierna var borgarklassens signum. De såldes per dussin och på många av dem står det lite finstilt på baksidan "plåten förvaras" (negativet alltså) av fotografen, så att efterbeställningar kunde göras när sista kortet delats ut. Baksidorna hade ofta fotostudions eller fotografens namn stiliserat till logotype. Allt ser ganska exklusivt ut. Långsamt. Sirligt. Allvarligt.

Jazzhistorier.

För den som är intresserad av jazz och tycker det är kul att höra historier bakom, anekdoter och fakta, finns ett utmärkt både informativt och underhållande nyhetsbrev i Matt Fripps "jazzfuel" Denna vecka t.ex. storyn om när John Coltrane fick sparken från Miles Davis band. Låter kanske som en skröna men är sant. Jag tycker att denna typ av historier inte bara är underhållning utan också ger lite av en till dimension till musiken. Man kan få inbilla sig att man känner de inblandade lite. Och nästa gång jag lägger Kind of blue på skivtallriken så kommer den här historien också att finnas med i mixen av tankar, minnen och känslor som framkallas av ljuden dessa två herrar lyckas tuta ut ur sina lurar.

Konspirationsteori.

Eller kanske inspirationsteori. Eva Klasson har pluppat upp igen. Vart tionde år liksom. Denna gång med en utställning på Borås konstmuseum. Och nu läste jag en nygjord intervju där hon sade lite om sina tidiga bilder och nämnde något jag tycker var riktigt intressant. Nämligen att hennes legendariska utställning "Le troisième angle", 1975, besöktes av Christer Strömholm, som lite nonchalant sade att han tyckte att han kände igen henne (hon gick två veckor i hans fotoskola innan hon hoppade av). Och ska man tro EK så åkte han direkt hem och lade sig naken i en tjärn och fotograferade sig själv, inspirerad av EK:s bilder. Min teori sedan då blir ju att Tuja Lindström såg dessa nakenstudier i vatten av CS och inspirerades till "Kvinnorna vid Tjursjön". Det ena leder till det andra liksom :-). Och en till pusselbit till mina gissningar här. Ja ja, inget ont i det om det nu var så (eller inte alls). Alla som jobbar med bilder är påverkade av alla som gjort det tidigare. Så är det bara. Det går inte att undvika historien om man inte är hämtad direkt från Norra Sentinel.

Söndag morgon.

Vilodagen. Dagen då det är syndigt att företa sig något som liknar arbete. Så jag ska bara skriva ner de här tankarna och sedan somna om. 

Min sista (så känns det just nu iaf) utställning med måleri blir i Södertälje på vårvintern. Varför jag kroknat och vill uttrycka mig på annat sätt framöver har jag ju avhandlat många gånger tidigare så det går jag inte in på här nu igen. Det viktiga nu blir att försöka tömma ateljén. Så min tanke är att hitta ett sätt att bli av med allt utan att gå back ekonomiskt. Och just nu ser lösningen på den ekvationen ut så att prissättningen på den utställningen kommer att bli procentuell på köparens disponibla inkomst den månaden. Statistiken säger att vi använder ca 5% av inkomsten till nöjen, kultur o.dyl. Så 5% av din inkomst denna månad tror jag det kommer att stå i titel- och prislistan för varje målning. Jag skulle ju bli glad om besökare som tycker om det de ser också kan köpa utan att behöva vara rika. Även den som tvingas gå på soc eller är fattigpensionär spenderar de där fem procenten om man ska tro på statistiken. Visserligen kanske svårt att locka de kategorierna till en utställning, men vem vet? Det skulle i alla fall bli rättvist. Och ingen skulle behöva redovisa något, utan samvetet och därav följande karma skulle få råda. De flesta vill nog inte ha en bild som påminner om något skamligt på väggen och skulle någon vilja det så är det ju inte min förlust, utan den personens. Så ser jag det iaf. Och så tror jag det får bli om konsthallen går med på det.

Denna dag - ett liv.

Sade farbror Melker. Vi som vuxit upp med Astrid Lindgrens berättelser vet såklart genast vad det gäller. Visserligen kommer detta uttryck ursprungligen från poeten Thomas Thorild, men vem vet det idag? Tiden har sin gång. "Saltkråkan" hette den sedermera filmatiserade historien där farbror Melker hade en av huvudrollerna och uttalade rubriken till detta inlägg. Nu har det gjorts en ny version av den TV-serien. Jag brukar vojna mig över moderniseringar av sådant som hör till min barndom, men icke så den här gången. Såg första avsnitten i går kväll och jag måste säga att jag är imponerad. Det är en väldigt känslig nytolkning som jag är säker på att AL hade varit stolt över. Ursprungsmusiken används t.ex. Och själva moderniseringen känns alldeles naturlig. Så det blir ett grattis till skaparna. Från mig som ser Åke Grönberg och inte Allan Edwall som luffaren i "Rasmus på luffen". Man börjar nog stelna till tidigare än man tror :-().