Picasso.

Tittade på Moderna Muséets evenemang Live på MM med Jockum Nordström. Ämnet var den pågående Picassoutställningen med sena verk. Alltså mestadels sådant som PP producerade under sina tio sista år, I 80 - 90 års åldern (han blev 91 tror jag). Producerade in i det sista i en rasande fart. Över 3000 målningar dessa sista tio år... 

Picasso är svår tycker jag. Han liksom springer ifrån sig själv. När han var 15 år målade han så här. Han passerar alla stadier på en kvart. Och till sist, efter 75 år, alla generationskamrater döda. Konstvärlden är någon annanstans. Expressionismen, dada, surrialismen,  popkonsten mm., alla tillfälliga ismer har passerat och dött. Picasso påverkas inte alls verkar det som. Han fortsätter på sin egen väg som alltid. Bryr sig inte, Han vet såklart också att han kan göra vad han vill. Inte mycket kan rubba kungatronen vilket nog ytterligare förstärks av hans ointresse för andra vägar än de han själv banat. Han har blivit en institution som verkar i ett eget universum. Släpper han ifrån sig något så blir det inte bara en teckning eller målning, utan en Picasso! Den ende konstnär precis alla i västvärlden kan namnet på.

De här sena verken. Hur hade de värderats idag om ingen historia hade funnits? Vari ligger verkshöjden förutom den säkra färghanteringen och det rent bildmässiga? Alltså bildbyggnad och komposition som såklart fanns i hans ryggmärg? I övrigt, är inte detta bara utkast i jakten på något annat? Vad? Visste han det själv? Troligen inte, bara att han inte riktigt var där än. Som jag ser det handlar det om lite samma sak som Lester Bowie gör på något tidigt album jag inte minns namnet på nu (ska kolla i skivbacken sen), men där han tar sig an Saint Louis blues. En standard "alla" jazzmusiker gjort sin version av. Han prövar ungefär alla sätt som kan vara helt fel. Någon slags uteslutningsmetod. Sedan plötsligt, i kaoset, finner han (och bandet) exakt rätt! Ett nytt sätt att spela denna musik på. Men så överraskande och så kort att det inte går att fullfölja och bygga vidare på. Men det var ju så den skulle spelas! Så tycker jag att Picassos sista 10-15 års produktion är också. Han försöker genom ständigt nya försök nå dit ingen annan har nått. Dit där det är rätt!