Sex st. fågelmatstationer i trädgården. En av dem fylld med hasselnötskärnor. Och där dominerar en nötväcka stort och gör skäl för sitt namn. Nötskrikan har inte dykt upp än så ingen konkurrens finns. De andra käkar i likhet med talgoxarna talg. Dessa de andra, är mest pilfinkar och gråsparvar, men en och annan steglits och en minifamilj stjärtmesar har också passerat uteserveringarna. En större hackspett alternerar mellan talg och vad det nu är den hittar i trädstammen där talgbollarna hänger. Katterna fryser och vill inte gå ut. Och när de måste för att göra sina behov blir inga fåglar rädda för dem.
I förrförrgår i ateljén gjorde jag en återupptäckt. Spelade Lester Bowies Brass Fantasys "The great pretender" för kanske första gången på 20 år. Och titelmelodin. Vilken tolkning! LB hanterar trumpeten som ingen annan. Solot mot slutet där han övergår till tystlåtet småprat och viskningar innan grande finale. Musikaliska förtroenden. Disonanser som mäter sig med Monks. Det blev liksom en överraskning fast jag en gång i tiden nästan slet ut den skivan. Varför ska jag lägga en enda av mina kvarvarande minuter på något som inte når den klassen? Den kreativiteten? Märkligt nog hände något liknande i går kväll. Min dotter, som var på besök, hade inte sett filmklassikern "The Deerhunter" från 1978. Så vi såg den streamad på tv:n. Och den höll! Kvalitet består där också. Tre timmar kändes som en. Kul när man återser/hör/läser verk man skakats av i forntiden och de visar sig hålla även idag och inte bara hålla utan får en att tänka på vilken verkshöjd som faktiskt finns och skärpa till sig lite i valen och konsumtionen igen. Inte slösa någon tid på något sämre.
Men tyvärr är det inte alltid så. Det händer också att återseenden blir lite svårsmälta, även om det är ganska sällan. Mest handlar det då om avsaknad av PK-het. Botaniserade lite i SVT:s öppet arkiv för några veckor sedan. Såg ett halvt avsnitt av deckaren "Ärliga blå ögon" som var det mest spännande man kunde se på burken anno dazumal. Men det var mindre kul. Hur kunde jag gilla detta spektakel? Eller förresten. Den var nog bra då. Vi förändras mer än vi tror och det är faktskt inte möjligt att tro att det går att veta t.ex. hur man var innan mobiltelefonerna. Allt sådant skyller jag på omognad då och alla kulturyttringar som visats sig hålla med råge tänker jag på som att jag var ovanligt mogen i mina val. Då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar