I dag.

Hela dagen i Södertälje för hängning av den utställning som kanske blir den sista för mig vad gäller måleri. Kvällen ägnad åt att sätta ihop en titel/prislista. Plockat bort en nolla på alla priser. Konkurrerar nu med IKEA. Detta eftersom jag helst inte vill ha en enda bild med mig tillbaka till ateljén efter finissage. Mer om denna soppa kan den intresserade hitta här. I form av länkar som leder tillbaka hit :-).

Ändå kul att hänga i detta 1700-tals hus. Mycket fina lokaler med tidstypiskt stora fönster. Nu som sagt begränsat mig till måleri men hade jag vetat att ljusförhållandena var så bra så hade jag nog tagit med några assemblage också. Vilket är vad jag i kombination med fotografiska tekniker kommer att fortsätta jobba med i framtiden. Måleriet får vänta och se om det någonsin kommer tillbaka (förutom kanske i dioramafonder). En stor lättnad just nu i alla fall.

Covid 19.

Jag kommer tydligt ihåg när jag hörde en mindre nyhet i radion som en sista bisats i en nyhetssändning, ekot måste det ha varit, 2019 typ november eller december. Det meddelades att ett virus av obestämd härkomst och tidigare okänt upptäckts i någon avlägsen provins i Kina och att det pågick arbeten för att isolera smittan. Det skulle inte finnas några kunskaper om den och därmed inget botemedel. Minns att jag tänkte att detta inte är någon liten nyhet. Att det nog snart skulle bli den största. Och sedan vet ju alla hur det gick. Först charterresan (från Schweiz?) som landade på Arlanda fullproppad med smittade personer osv, osv, osv.
Inte länge förrän hela samhället var satt på sparlåga och kl. 14 varje dag när epidemiologen Anders Tegnell rapporterade dösdssiffrorna i TV blev dagens viktigaste stund. Konstigt att det nu nästan känns som att det aldrig hänt och att jag glömt det mesta. Men det är väl så minnet måste fungera. Rensa bland intrycken. 1:a april 2020 infördes besöksförbud på äldreboenden. Min gamla dementa mor blev utan besök. Undrar ännu vad hon tänkte då. Hoppas hon var så långt in i demensen att hon inte märkte något. Hon var van vid regelbundna besök av min syster som bor nära och av mig mindre ofta, men då och då när jag kunde ta mig de 60 milen. Kommer ihåg att jag kort före besöksförbudet tog tåget upp till staden där de boddde/bor, tog in på hotell och skulle besöka mor på boendet nästa dag. Då ringde min dotter och meddelade att hon troligen var smittad och därför kanske jag med. Blev alltså istället tåget hem igen nästa dag. Så var det då. I alla fall var det lite behagligare att åka tåg eftersom bara vartannat eller om det var vart tredje säte fick användas.
Och därmed över till det lite kanske förbjudna. För jag ska inte förneka att en del av restriktionerna passade mig ganska bra. Som att bara en person från t.ex. en familj fick gå in och handla i affären, gjorde ju alla affärsbesök väldigt mycket behagligare och smidigare. Glest med folk på tunnelbanan och de som åkte hade munskydd och satt inte längre och skrek i sina mobiler mitt emot en. Kramandet av näst intill okända personer upphörde äntligen, liksom andra närgångenheter en intregitetskänslig person som jag alltid haft svårt för. Det blev liksom en annan värld. Långa promenader i närområdet blev "inne" och i förlängningen av detta kom begreppet hemester. Semester hemma alltså. Minns också sommaren -22 då vi sittande utanför stugan på ön plötsligt insåg att himlen återigen korsades av kondensslingor från flygplan. Blandade känslor. Man hade ju ändå trott att kanske flygtrafiken skulle stanna kvar på en lägre nivå nu när folk vant sig vid andra transportsätt. Att miljöskäl skulle vara nog. Men nej. Back to business bara, hur destruktiv businness det än är.

Men egentligen tänkte jag när jag började skriva detta att det skulle handla om den speciella märkliga eftersmak pandemin skapade. Faktiskt både på gott och ont. Att befinna sig i den märkliga bubbla som skapades, som en slags utdragen nattkänsla. Lite magiskt faktiskt med de eviga promenaderna i orten och existensen som krympte ihop till ett avsevärt mindre format med resebestämmelserna och förlusten av allt som förutsätter många människor på begränsade utrymmen. Vi firade julafton utomhus med släkten. Picnic vid sjön mitt i vintern. Folk som grillade ute i snön på de offentliga grillplatserna som i vanliga fall bara brukas varma sommarkvällar. Den stämning som nu på några års avstånd känns lite som en dröm. Och redan glömt. Men som återkommer när jag bläddrar i det enkla fotohäfte jag gjorde av alla promenader. Bildens makt över minnet.

Om sommaren blev effekten att husbilsfrekvensen på ön exploderade. Och fritidshuspriserna steg rejält. Folk som åkt till Thailand eller Maldiverna köpte husbil eller lantställe på hemmaplan i stället. Ett par år senare var huspriserna normaliserade och fler till salu igen. Himlen återigen randig av utsläpp... Men husbilarna verkar folk ha behållit. Nya ställplatser tillkommer nästan varje år. En del insåg nog hur mycket som faktiskt finns att både se och göra inom landets gränser. Utan att behöva flyga. Märks norrut också då fjällvandringen numer måste regleras och begränsas. Slut med trerätters middagar på fjällstationerna då man vill ha en återgång till det mer spartanska en fjällvandring inneburit förut. Stf-paradoxen. Från att i alla år försökt få fler ut i skogen och upp på fjällen, till att nu riva stationer som blev för bekväma och lockade för många :-).

Parkmark.

Parkernas moral. När stadsparker ungefär vid mitten av 1800-talet började anläggas i svenska städer, var det inte bara för att få till några andningshål i stadsbilden. Parker hade fram till industrialismen varit privata anläggningar för överklassen att sprätta omkring i för att få tiden att gå. Men i och med de stora industriernas, fabrikernas, tillkomst och därmed mängden av arbetskraft som behövdes och som flyttade in till städerna (fabrikerna fanns inom stadsgränserna då) uppstod ett nytt problem. Arbetarkåkstäder i utkantsområden. Lågavlönade ibland halvsvältande arbetare som efter sina 12-timmarspass i någon kroppsförstörande verksamhet hade en lucka i slitet. Personer i den situationen kände nog ofta hopplöshet och desperation av att inte kunna påverka sina liv. Ungefär som befolkningen i totalitära stater. Som i Sovjet och nu Ryssland. Och vad gör ryssarna då för att komma undan en stund? Jo super. Och det gjorde också fabriksslavarna här på 1800-talet i rätt hög utsträckning. Vilket såklart också medförde brottlighet osv. Så hur motverka detta? Ett av svaren var stadsparker öppna för alla. Om det finns ett vackert grönområde att vistas i på sin lilla fritid så skulle detta motverka superiet och sänka brottsligheten tänkte man. Istället för att välja en obskyr mörk krog skulle man vilja sitta i solen i en inbjudande och nära, tillgänglig park. Och det fungerade! Supande och brottslighet sjönk faktiskt där parker anlagts eller där tidigare privata parker öppnats för allmänheten. Miljön gjorde jobbet. 

Nu, här i stan iaf, råder alkoholförbud i de flesta större parker och har så gjort i åtminstone 20 år tror jag. När jag flyttade hit till Stockholm var parkerna om sommaren den naturliga plats alla med picnic-korgar och systemkassar samlades i. A-laget såväl som vanliga helgfirare. Alltså då ungefär motsatsen till vad ett av syftena en gång varit då parken skapades. Slumområdena försvann med industrierna och parkernas funktion förändrades med tidsandan. Ett av många exempel på något som rent fysiskt knappt förändrats men som funktionsmässigt totalt bytt fot. Ett annat sådant exempel i parkeriets värld finns lite om här, skrivet för tio år sen.

Klagosång.

Kung Bore jäser i sin självgodhet. Kylan håller i sig och begränsar livet. Än har inte vårfrun vaknat för att börja den årliga fajten. Än stannar katterna inne och trottoaren utanför huset är fortfaranfe ogångbar. Städdagsmorgonen är vit. Luft himmel och mark. Ingen solstråle. Bakis utan att ha druckit något. 

Ett sådant där obegripligt minne ploppar upp. Obegripligt för att det är oansenligt och odramatiskt och obetydligt som minne sett. Ett sådant där minne som inte borde ha fastnat. Jag är 25 eller 26 år. Morgon, snöglopp. Går längs Ringvägen förbi Blomsterfondens fik. Ingen halsduk så snö letar sig in i glipan vid kragen. Tänker på hur korkad jag ändå måste vara som accepterar detta. Att jag måste styra om mitt liv och komma iväg någonstans där snöglopp inte existerar. 

Och det var allt. Sen minns jag inget mer från den morgonen. Och det blev ju inte som jag tänkte då och nu skulle jag inte vilja bo någonstans där det inte finns årstider. Bara om vintern kunde komma snabbt någon dag före jul och sedan vara i en vecka. Sedan vår. Flera månader vår och ännu fler höst. Mitt ideal. Men det finns inte i det här landet. Kan bara hoppas på den globala uppvärmningen som dessvärre än så länge tvärtom har gett oss här i sydost både kallare och längre vintrar. Läste om en förklaring till detta men den var alltför invecklad för att jag skulle kunna komma ihåg och återge den här. Men kontentan var iaf att det är just uppvärmningen som paradoxalt orsakat de senaste vintrarnas eviga skidföre och stoppat mig från att gå var jag vill.

Oskrivet.

Har det blivit här på den senaste tiden. Detta beror på en viss tidsbrist som kommer att sträcka sig en bra bit in i mars. Jag läser nu en universitetskurs om konst och byggnadskonst 1600 till 1900 och den kräver fyra timmars läsning och skrivning om dagen. Trodde den siffran var överdriven men det har visat sig att den stämmer bra. Mycket akademisk engelska, ord jag måste slå upp osv. 

Modernismen och postmodernismen har jag ju rätt bra koll på efter livslångt intresse och alla konstskoleår. Plus en annan teoretisk kurs jag läste vid denna tid förra året (den här tiden passar mig bäst pga oftast få fotouppdrag på vintern). Sämre ställt är det med kunskaperna om äldre tider där jag visserligen har hjälp av hygglig koll på historia i stort men bara ytligt på konsthistorien. 

Min allmänna misstro mot samtidskonsten som kommit smygande på senare år (och som jag skrivit om många gånger här) behöver redas ut. Och bästa terapin för detta tror jag är att skaffa mer och bättre kunskaper om hela ut- eller om det är invecklingen. Så nu tar jag greppet på 1600 till 1900 och ska sedan i mån av tid antingen på egen hand eller via lämplig kurs backa från 1600-talet ända in i grottmålningsväggen. Förvånande nog märker jag under kursens gång att mitt största intresse förskjutits från måleri och skulptur till arkitektur. Jag känner faktiskt igen min gamla kunskapstörst från 20-års åldern i kapitlen om byggnadskonst. Så kul att lära sig nytt! Och så mycket som faktiskt finns att se bara här i stan som jag varit omedveten om under alla år.

Vad är en bilds värde?

Senaste nytt på konstskandalscenen är att en analys av penselspråket med hjälp av AI, kommit fram till att två berömda målningar av Jan van Eyck, en i Turin och en i Philadelphia, verkar vara målade av någon annan. Stor katastrof! Alla experter har ju bedömt dessa två målningar som mästerverk av van Eyck. Och nu är de kanske inte det. Så då undrar jag om de nu alltså har blivit sämre? Har de gått från att vara mästerverk till att bli "gesällverk" under en natt? Och gör det dem i så fall sämre? Ingen av målningarna är signerad och bägge kommer bevisligen från van Eycks verkstad. Där han jobbade tillsammans med elever och gesäller så som var brukligt på 1400-talet. Konst fanns inte då. Var inte uppfunnet. Alla bilder som framställdes gjordes på beställning. De skulle användas i något sammanhang. Fylla en funktion. Konstnärsbegreppet som det brukar ses idag uppstod inte förrän 200 år senare, då de första försäljningarna av löskonst utan beställare, skapade de första samlarna och därmed en privat marknad. En målarverkstad på 1400-talet anlitades för diverse jobb nästan enbart av kyrkan och olika makthavare. Att just denna verkstad leddes/ägdes/drevs av målarmästaren Jan van Eyck betyder inte att han personligen målade allt som producerades där. Så vad är problemet? Jo pengar och prestige såklart. En målnings värde fastställs nu inte lika mycket av dess verkshöjd som av tillgång och efterfrågan. Och av de eventuella kvalitetsstämplar som kontexten, institutioner och experter ger. De här två målningarna har alltså självklart inte blivit sämre idag än vad de var igår. Det är det eventuella försäljningsvärdet baserat på tillgång och efterfrågan som är det egentliga problemet. Eller, eftersom ingen av dem nog någonsin kommer att nå marknaden så är det väl försäkringsvärdet då. Samt prestigen för de experter som tidigare stämplat sina äkthetsstämplar på dem. Jan van Eyck själv hade nog skrattat åt upprördheten. Att ett par nästan identiska målningar som beställts och levererats från hans verkstad skulle orsaka detta typ 700 år senare. Och att han själv i allmänhetens ögon skulle skohornas in i en konstnärsroll som var okänd på hans tid.

Lili Marlene mm.

Denna andra världskrigets största hit, nästan signaturmelodi, och på bägge sidor faktiskt. Wikipedia: "Texten skrevs 1915 av poeten Hans Leip (1893-1983). År 1937 publicerades en samling med Leips dikter där denna ingick, och då hade de två sista av de fem verserna tillkommit. Norbert Schultze (1911–2002) komponerade 1938 melodin och sången spelades in i augusti 1939 av Lale Andersen." Senare spelades den in på flera språk i flera länder. Bl.a. i USA av nazimotståndarinnan Marlene Dietrich på både tyska och engelska. MD som var ett sant barn av Weimarrepublikens kultur sökte raskt amerikanskt medborgarskap när Hitler försökte värva henne till propagandamaskineriet. Hon ägnade sig istället (förutom att bli filmstjärna i Hollywood) åt att underhålla de amerikanska frontsoldaterna. Än idag kanske den högst betalda filmstjärnan i Hollywoods historia. Så hon blev rik och använde mycket av sina pengar till att hjälpa tyska judar att fly.
Men Lale Andersen då, som spelade in originalversionen av Lili Marlene? Jo först blev propagandaministern Goebbels försurad och förbjöd radion att spela låten eftersom han inte fattade texten (det är en kärlekssång). Sedan när han insåg att det var den största hiten som frontsoldaterna ville höra hela tiden, beordrade han LA att spela in en ny version i marchtakt... Och det är nog den versionen man hör inom sig när en person i min ålder tillfrågas om denna krigsmegahit. Plus att många kanske tror det är Marlene Dietrich som sjunger och att hon var nazisuporter. Men så är och var det alltså inte. Anita Lindblom sjöng förresten in en svensk version också, även den med marchinslag, men det var ju senare. 

Ja, ja. Varför detta ämne dök upp i min skalle vet jag inte riktigt. Kanske pga Åke Edwardssonboken nämnd i det förra inlägget. Musik är ju en stämningsförmedlare. 

Under beredskapen (som andra världskriget kallades när jag var liten) hade min familj, min mormor och morfar, fik i mitt blivande barndomshem. De blev tillfrågade av någon militärhöjdare som basade över alla mobiliserade soldater som var förlagda i byn, om de kunde starta ett café. Och det kunde de. Min mamma som var liten då talade ibland om denna tid som den kanske lyckligaste i hennes liv. Hon hängde med sin bästa vän, som var evakuerat krigsbarn från Hegra i Norge. Massor med folk rörde sig i byn och sveriges artistelit kom som fältartister och uppträdde. Bio i ett stort tält. Kavalleristallar nedanför järnvägen 100 meter bort. Liv och rörelse och tåg med tyskar som kastade ut chokladkakor till ungarna, passerade på järnvägen nedanför huset. Och fiket med en ständig ström av snälla soldater från landets alla hörn. I hennes lilla värld blev krigsslutet en katastrof. Byn tömdes på folk. Fiket lades ner. Hennes bästa kompis flyttade tillbaka till Norge. Allt blev så tyst, minns jag att hon sade. Berättade hur eländigt det var när hon vinkade av kompisen som satt i tåget på väg hem till Norge. Hon hade hunnit bli 15 år då men hade bara en vag uppfattning om kriget som just avslutats. Faktiskt mest positiva minnen... På den tiden fanns ju inte ens TV och omvärldsrapporteringen kom via knastriga radiosändningar. En och annan motståndsman som deltog i Norge kunde nog berätta en del när de kom hem från uppdrag, men sådant nådde inte den yngre generationen. Många i byn hade ju på olika sätt släktrelationer med folk på andra sidan kölen, eller var på andra sätt relaterade. Minns att min morfar när han skulle åka till en stad för att handla, inte åkte till regionhuvudstaden som ju hade varit det naturliga, utan till Levanger i Norge. Fast det var ju före och efter kriget såklart. Men det jag ville säga var att de vuxna nog visste en hel del om vad som pågick pga de täta ihopflätningarna med Norge.

Men det var då och nu är nu. Dagens uppgift blir utforskning av van Dyck metoden för fotokopiering. Slut på denna morgons osållade utsvävande tankar. God morgon!

Snön faller.

Långsamma lätta flingor. -10°C. Varje ny vinter känns längre. Mer som bortkastad tid. Läser nu Åke Edwardssons "Treblinka comedy club". ÅE har som få författare en förmåga att förmedla stämningar. I detta fall, denna ohyggliga historia, kanske den starkaste förmedlare av hur det kunde kännas att vara jude i tredje riket, jag läst. Starkare t.o.m än Anne Franks dagbok, eller Steve Sem-Sandbergs bok om Łódzgettot. 

Deckarna han (ÅE alltså) skrivit (och skriver?) är kanske inget för mig, men böcker som denna eller "Jukebox", som jag ibland läser något lösryckt stycke ur bara för att få uppleva känslan, eller en novellsamling som "På genomresa" är stämningsförmedlare av sandemosianska proportioner. För mig alltså. Det är ju såklart olika vad som tar en i magtrakten, men ÅE har greppet om det för min del. Antar att alla har sådana "milstolpar" eller vad man ska kalla det inom de skapande konstigheterna. En annan för mig är Christer Boustedt. På det enda album han gav ut finns hans tolkning av klassikern "Ruby my dear". Där är det något i slutet av varje sats, när altsaxen tonar bort till tystnad. Går förstås inte att beskriva i ord men det är något om att blekna bort. Något obevekligt vackert och inte ett dugg sentimentalt. Livet liksom. Som när en katt kastar in handduken av ålderskrämpor. Det är OK. Som det ska vara. Tiden. Samma känsla som jag får av Gunnar Björlings minimalistiska poesi. Enkelheten och det fåordiga. Tystnaden.