onsdag 1 april 2020

Baktankar.

Funderar en hel del på om det skulle gå att formulera i ord det tillstånd som finns innan en tanke formulerats. Låter flummigt förstås, men de flesta som jobbar med något kreativt vet nog ungefär vad det är jag menar. Idén innan den blivit till en idé. Det som finns bakom idén.
För mig funkar det bara att jobba med bilder om jag kan distrahera mig så mycket att jag egentligen inte är fullt medveten om vad jag gör. Starten till ett bildarbete måste liksom komma ur det jag som finns bakom min sociala fasad. Bakom allt jag lärt mig och alla klara tankar. Innan moral, etik och uppfostran. Bakom själva jaget innan ont och gott. Där finns något ärligt. Ett konstaterande av sakernas tillstånd som inte riktigt påverkas av min vilja. Sedan är det en annan sak att jag använder min vilja för att nysta vidare och förverkliga, gestalta, den ursprungliga ingivelsen.

Detta är alltså inte vad som händer när jag tar upp mitt allestädes närvarande skissblock och tecknar av något jag vill minnas eller när jag plockar upp kameran eller mobilen och förevigar ett minne eller gör en anteckning.
Därför skiljer jag på mina arbeten. Å ena sidan det ständigt pågående som är en sorts anteckningar och å andra sidan det som är mina självbilder, skenbilder eller verk. Konstverk? Jag vet inte riktigt vad det är men den springande punkten är att det är bilder som inte är uttänkta eller planerade (förutom själva genomförandet) och som inte har något direkt sammanhang med något annat än mig och den värld som är min innersta sanning. Och som kommer ur ett uttrycksbehov jag har som inte går att få utlopp för i ord.

Hur förhåller jag mig då till detta när jag fotograferar? Enkelt. Anteckningarna görs i sociala sammanhang eftersom den typen av bilder i allt väsentligt blir meningslösa om inga människor finns med på dem. De andra bilderna kan bara produceras i ensamhet.
Jag kan inte komma åt det där förströdda lite frånvarande tillståndet tillsammans med någon annan människa. För jag vet inte vad det är jag är ute efter och t.ex. samtal funkar inte. Blir en störning.

Bäst blir det också om allt arbete bedrivs i den omedelbara omgivningen eftersom det då tillkommer en dimension av "hemortsrätt" som jag tycker fördjupar och berikar. Jag förstår precis vad det var Gunnar Smoliansky menade när han sade att han helst inte rör sig väster om Götgatan när han gör sina bilder. För mig är den djupa kunskapen om några få platser viktigare än den ytligare man kan få om en plats man reser till och fotograferar. Och jag vet - det är olika. Men i min värld så är det närområdet jag klarar av. Reser jag till andra sidan jordklotet för att fotografera så blir det i bästa fall turistbilder. Lite som att stappla sig fram på ett språk man inte behärskar. Det blir inga poem skrivna då :-)