Heter en novell av Hjalmar Söderberg. Nja...
söndag 12 juli 2026
lördag 11 juli 2026
Roman.
"Genom delning" är titeln på Lyra Eriksson Lindbäcks nya, eller senaste kanske det är, roman. Mycket bättre än den förra som jag blev besviken på och inte riktigt kom igenom. Men nu försökte jag med den här nya eftersom jag mycket uppskattar författarinnans insatser i andra sammanhang. Och hade jag varit 27 så hade jag nog satt upp denna på tio i topp-listan. Men nu är jag 67 och då blir det lite svårare. Mer konkurrens efter alla år av läsande.
Ofta när jag läser unga författare numer, får jag en känsla av att allt går igen. Intet nytt under solen förutom ytliga förändringar som teknikutveckling o.dyl. Och att ingen längre röker, förutom på fester. Dessutom, den sida av Stockholms nattliv som i denna roman underligt oförändrat beskrivs trots att så många år passerat sedan jag själv var involverad. Alltså det nattliv som levdes då och tydligen levs/lever kvar än idag på ställen som Blecktornskällaren, där även jag och mina kompisar en gång fördrev alldeles för många (eller om det var nödvändigt antal) timmar. och liknande krogar långt, långt från Stureplan. Faktiskt en nära på hundraprocentig igenkänningsfaktor där. Lite skönt nästan, som om tiden stått stilla i det avseendet.
Romanens huvudtema ligger dock utanför min horisont. Det handlar om två systrar, enäggstvillingar, och deras liv och förhållande till varandra. Jag är ju varken kvinna, ung eller tvilling så rätt mycket känns avlägset där. Men berättelsen är så trovärdig att jag ändå kan inbilla mig att jag fattar något av det. Dessutom gav mig texten början till historien om Jim och Jim som jag skrev om i det förra inlägget här. Så det får jag tacka för!
Berättarjagen skiftar genom sidorna, något jag verkligen uppskattar, och bäst blir det på slutet när den för den ena tvillingen förhatlige och av bägge tidvis förhånade fadern, till den andra tvillingens barn äntligen kommer till tals. Han och hela hans släkt, som inte kommer från huvudstaden, har annars hela tiden setts "von oben" av de vackra, små, smala (viktigt att inte vara stor tydligen, kommenteras gång på gång) och smarta storstadssystrarna. Som om han inte dög. Och det gör han väl aldrig heller egentligen i deras ögon, trots det något motsägelsefulla faderskapet till den ena syrrans barn. Men hans röst är trovärdig den med när den väl kommer. Det blir som en kort sekunds inblick i en verklighet som bebos av så många fler i Sverige än av den egofixerade klicken innerstadsungdomar i Stockholm som boken annars befolkas av.
Det enda som ibland lite stör mig med denna roman är en stundvis framskymtande ton av överlägsen kunskap och livserfarenhet. Lite som den allvetande tonåringen. Men sammantaget en välskriven och intressant historia som inte kan inordnas i någon skrivarskolestil, vad jag kan urskilja i alla fall. Utan alldeles genuin. Jag kan absolut föreställa mig att LEL när hon är lika gammal som jag är nu, kommer att ses som en av den tidens tungviktare. Alltså betyg: rekommenderas!
fredag 10 juli 2026
Jim och Jim.
Läste av en händelse om enäggstvillingarna Jim och Jim, som levde sina liv parallellt men likadant i så hög grad att man verkligen häpnar fram tills de i sitt/sina trettionionde år till slut träffades. Det finns flera historier om enäggstvillingar där de ovetande om varandra och på olika orter levt så gott som identiska liv, gjort nästan precis samma livsval osv. Jim o. Jim i Minnesota (USA) är bland de mest kända. Väl dokumenterat då det är nutida och bägge fortfarande lever. De särades på och adopterades bort vid födseln för att sedan ovetande om den andre men bara på ca sju mils avstånd från varandra leva ett i många avseenden likadant liv. Gifta två gånger, bägge gånger med fruar med samma namn. Bägge far till en son med samma namn. Körde samma bil, hade samma jobb, rökte samma cigaretter och föredrog samma ölmärke. Bägge hade en hund med samma namn. O.s.v. Allt förutom den normala utseendemässiga likheten.
Men. Det intressantaste med detta är egentligen, tycker jag, att de döptes till samma namn av sina om detta ovetande adoptivföräldrar. För det skulle ju då antyda att likriktningen började utan ens deras egen viljas inverkan. Tidigare. Och det i sin tur får förstås tankarna att gå till frågan om hur fri den fria viljan egentligen är? När man lägger ihop allt det ovanstående är det ju faktiskt lätt att börja fundera i fatalistiska banor. Hur mycket bestämmer vi om våra liv egentligen? Eller hur mycket tror vi att vi bestämmer? Om vi inte bestämmer något alls, vem skrev då manuset och vad skulle meningen med det hela vara? En sån cirkus utan publik? Som så många andra frågor slutar det hela med ett gigantiskt frågetecken. Och med att man bara kan välja vad man vill tro. Utan att faktiskt veta.
Tänker på karl XII:s armé. Som hade anfall som enda taktik oavsett fiendens övermakt (ja jag vet, förenklat) men lite så var det ju. Och, enligt vad jag kunnat läsa mig till behövdes inga mordhot för att få frontsoldaterna att gå rakt in i projektilregnet. Inte som idag när fronttjänst är det mest fruktade som ingen vill göra frivilligt. Istället marscherades det om inte gladeligen så åtminstone utan tvekan in i elden. Varför? Knappast för fosterlandet då de flesta ju var legosoldater från olika håll. Orsaken var väl snarare religiös fatalism. Det finns en gud som bestämmer och åt det finns inget att göra. Förutom att be och hoppas. Gömma sig eller backa gör inte något för att förändra situationen. Är det dags så är det. Om inte så flyger kanonkulorna förbi.
Lite påminnande om senare tiders självmordsbombare. Förutom de två stora skillnaderna att självmordsbombaren möjligen anser sig ha så pass mycket fri vilja att tid och plats kan väljas. Eller kanske det också finns inom ramen för det större valet som inte kan påverkas av människor? Alltså planteringen av tanken hos bombaren.
Den andra stora skillnaden gäller för bombare av den "rätta" tron. Där finns martyrskapet efter smällen, med allt vad det innebär av hinsides belöningar. Något sådant kunde karolinen inte vara säker på. Ingen visste om resan efter döden gick neråt eller uppåt men säkert var i alla fall att Carolus själv var tillsatt av gud och därför det säkraste kortet att satsa på.
Ibland kan det vara svårt att skilja på fatalism och fanatism eller så är de två ord som överlappar och ibland betyder samma sak. Eller hur var det med andra världskrigets japanska självmordspiloter? Och när tanken går till dem spårar den också vidare i inkonsekvensens namn, till frågan varför de hade hjälm? (finns foton). Så slutar detta inlägg i ej ovanlig ordning halvvägs från målet och i andra frågor än från starten. Men spånandet här ska ses som en textbaserad motsvarighet till den bildbaserade i skissboken. Pennan får flyta fritt oavsett om det är bokstäver eller bilder som kommer ut.
torsdag 9 juli 2026
Smaken.
onsdag 8 juli 2026
Överfallsoväder.
tisdag 7 juli 2026
Ljuden och allt.
Den första sorteringen av ljud får bli mellan lugnande/sövande och störande. Lugnande är kattspinn och dunkandet från skenskarvar. Det senare tyvärr borta numer. Åtminstone i Sverige. Vet ej i andra länder. Att åka nattåg med det dämpade klodonket som ett slags ledmotiv i bakgrunden var alltid lugnande och sövande. Samma med en katts spinnande. Motsatsen gäller som alla vet snarkningar. De skapar en situation där man ligger på helspänn och väntar på nästa. Än värre om man väckts av ljudet (undantaget om det är ens egen snarkning :). Tänker ibland att det måste finnas någon djupare mening med detta. Alltså varför aldrig så dämpade snarkningar kan uppfattas som värsta flyglarmet och omöjliggöra sömn när ett ganska högljutt och regelbundet dunkande från skenskarvar tvärtom kan vara som en vaggsång.
Ljud av regn mot en tältduk eller ett balkongtak (sov ibland på balkongen innan en renovering gjorde det omöjligt) tillhör de lugnande sövande ljuden. Främjar långsamma tankar och sömn. En trygghetskänsla. Av att vara skyddad kanske. Det blir tydligt när den oskyddade miljön är så nära men inte kommer åt en. Men tvärtom kan det bli om skyddsnivån är för hög. Som inne vid köksbordet en dag med ihållande regn. Tristess istället. Samma ljud men olika verkan.
Musik. Som ju inte heller är något annat än olika ljud ordnade i olika system är kanske det tydligaste exemplet på nästa nivå av vattendelare. Med musik kommer mer personliga preferenser med i bilden och många kanske till och med tappar bort det grundläggande att det fortfarande bara är ljud som kombineras på olika sätt och då av någon anledning påverkar oss olika. Den begränsande och förlamande kategoriseringen kommer in i bilden. Och även i sammanhanget egentligen helt ointressanta frågor som livsstil, utseende och klädsel. Där tappas tråden av många och viss musik blir bra och annan dålig av andra ovidkommande anledningar än de egentliga ljudens påverkan på sinnena. Man har frivilligt tagit på skyddslapparna och stängt av största delen av ljudens värld på grund av att t.ex grupptillhörighet trängt in och trängt ut öppenhet och nyfikenhet. Indolensen har tagit över. Och rädslan för att inte passa in i det sociala sammanhanget.
Mycket av detta återfinns också inom bildkonsten. Stilar och framför allt förhålllningssätt som förbjuder vissa uttryck medan andra ses som det enda rätta. Samma system av skygglappar som med musiken för den som inte nöjer sig med att verka på sin egen scen. En gång när datorgrafik var ett mysterium för de flesta började en nyfiken konstnär jag kände (han är borta sedan några år) att på egen hand utforska datorgenererade bilder och fick ganska snabbt uppdrag på det då helt nya området. Det var illustrationer till informationskampanjer och annat. Jag bodde då ett par helger hos honom och han visade mig nymodigheterna. Jag fick också veta att det fanns en "hemlig" njutning i arbetet med dessa bilder. Och det var att han äntligen efter alla år i "rätt" fåra som bildkonstnär nu fick utlopp för sin vilja att göra förbjudna bilder. Och det förbjudna var landskap med solnedgångar o.dyl.
Han var fostrad i en idébaserad konstsyn och lärd att förakta och se ner på sin inre vilja att bara uttrycka sig på det mest spontant omedelbara sättet, som han så klart insåg var omöjligt om han ville vara relevant i sin samtid. Alltså en konstruerad och artificiell värld han innerst inne inte kände sig ärlig i. Han jobbade mycket med barn och deras bildvärld och senare alltså med datorgrafik och illustrationer han i någon mån kunde styra. Han hade något han kallade lördagsakademien för barn. Där försökte han ta reda på om den omvärldspåverkan som först uppstår tydligt i lågstadiet på något sätt kunde överbryggas. Alltså så att de ursprungliga i viljan att göra bilder skulle kunna lotsas igenom det första stadiet av sneglande på vad andra gör, jämförelse och ängslan över sitt eget. Både det och datorgrafiken (som nämnt) handlade också om att få utlopp för de bilder han själv inte kunde släppa fram från sin position som huvudlärare på en konstskola och den konstsyn han utåt sade sig försvara och som han också försökte lära ut. Förnekandet av sig själv som dessvärre var nödvändigt för att kunna lotsa sina elever vidare till högre utbildningar där ju inte allt var gångbart (och ännu mindre så nu).
Ja så kan det gå när utanpåverket blir starkare än det grundläggande. När ljuden slutar vara ljud i egen mening och istället blir instängda i konstruerade system och tvingande manér. I musikens värld kanske främst av pengaekonomiska skäl och i konstvärlden av samma fast också överlagrat av politik. Sedan har konstvärlden ett ytterligare åliggande. Det att förklara sig (för den som inte sysslar med solnedgångar). Musik behöver aldrig förklaras. Det låter som det låter. Musikhistorien kan beskrivas men som med all historia endast i efterhand. Den kan inte produceras. Konsten har däremot skapat sina egna grumliga och ibland oförklarliga värdesystem som ut- eller kanske snarare invecklas av en ekonomi som för länge sedan lämnat all verkilghetsförankring. Och kanske underligast av allt är väl att olika konstnärer också gång på gång påpekar detta utan att egentligen kunna påverka det och utan att ändra något i sin egen praktik. Ungefär som att säga att jag ser att kejsaren är naken men den upplysningen ändrar inget. Det var bara en markering som för ett framtida "vad var det jag sa".
Undrar om det idag skulle vara möjligt att spåra tillbaka mot de drivkrafter grottmålarna och de första människorna som gjorde ljud i ordnad form till uttrycksmedel hade? Kanske dans och vissa typer av performance är de uttrycksformer som är närmast sina ursprungskällor idag. Ritualerna som sedan spårade ur till religioner, åsså var vi där igen. God morgon från ön!
måndag 6 juli 2026
I andra världar.
Varje morgon går den gamla svarta katt-damen sin långsamma promenad till sin utvalda uteplats under rabarbern. Där sitter hon sedan en stund och tittar på den inte längre existerande platsen. Sedan vänder hon och går in igen. Dricker lite vatten i fågelbadet på vägen. A skördade rabarbern ovetande om platsens betydelse för denna uråldriga familjemedlem. Visserligen hade vi ju ofta sett henne ligga där under bladen men trodde väl att hon bara lägger sig någon annanstans efter skörden. Men nej. Nu går hon dit och sitter en stund varje morgon, tittar mot där hon brukade ligga för att sen återvända in. Som en människa som besöker en grav. Tyst. Och A våndas.
Två veckor senare. Ön. Kattdamen är med såklart. Vet ej om hon har så mycket mer än ledsyn. Hon har inga tänder kvar. De har plockats bort den ena efter den andra under några år på grund av forl. Hon går sina vägar. Långsamt. Söker kontakt ibland genom att liksom stångas. Trycker huvudet hårt mot någon av oss människor. Jamar lågmält. Hon går där i en värld vi vet lika mycket om som vi vet hur det skulle vara att bo på Mars. Men ändå är vi liksom familj.
Den betydligt yngre vita katt-damen gör entré. Stirrar missnöjt med sina blå ögon och säger åt mig att lägga mig på sängen eftersom hon ska ta en tupplur på mina knän. Eller hennes knän som råkar sitta på min kropp. Allt är hennes och till för henne. Självklarheter. Tänker på en ramsa kompisen D en gång nämnde: "om jag inte ens får allt jag vill, vill jag inte finnas till". Så ter sig världen för vita damen. Hon i centrum, alla och allt annat är skapt för att tjäna henne.
Sedan har vi den lille musmördaren. Överspänd. Överkänslig. Lättkränkt och skygg. Misstänksam mot alla, även de han bott hos hela sitt liv. Lätt. Kan nästan sväva i luften i sina hopp utan att ta sats. Fullt förtroende för en enda människa. Alla andra potentiella faror eller fiender. Även husfolket. Bor utomhus under sommarhalvåret. På skyddad hög utsiktsplats inne under vintern. Solitären i flocken. Vill vara del i flocken men på armlängds avstånd.
Sist i det nuvarande gänget är den store, starke och något överviktige nestorn. Ålderman i denna flock även om han bara är näst äldst. Den ende som kan ha minnen från en tidigare flock, där han var yngst. Lite sävlig, mycket ovig. Snäll. Aldrig klorna framme. Men aldrig heller i knät på någon. Misstror aĺla främlingar men kompis med hundra grannkatter. Utom en.
Katter lever i sin egen alldeles naturligt från oss avgränsade värld. Hos oss men ändå bara vid sidan av. På grupp såväl som på individnivå. Inbördes och mot andra sorter. På lika villkor nästan. Svalt oberoende, aldrig hundlikt efterhängsna. De har liksom sitt att tänka på och struntar på det stora hela i vad vi människor använder vår tid till. Var och en för sig. Knappt någon konkurrens inom flocken heller. Även fast individer tycker tydligt bättre eller sämre om andra individer så kan de alltid samsas på något område och låta varandra vara på andra områden där de skiljer sig mer. Förebilder för människor som borde studera dem och lära. Om vi kunde låta olika grupper och individer vara ifred och sköta sig/oss själva istället för att försöka betvinga och förändra. I stället för att snegla avundsjukt på andra. I stället för att iaktta den andre och ägna sin tid och energi åt att missunnsamt störa sig på oliktänkande. Ha synpunkter på olikheter. Då skulle många problem gå upp i rök. På individnivå och nationellt. Avunden och misstron är orsaker till nästan all skit i världen. Därför bör kattstudier vara obligatoriskt i skolan från förskolenivå och uppåt.
onsdag 1 juli 2026
Tio år!
Är det idag sedan jag gjorde det första inlägget här på Synsätt. Och idag måste jag hasta iväg för att fotografera ett slott i Sörmland (numer konferensanläggning (slottet alltså:)), så jag hinner inte hitta på något att skriva. Dagens kommentar får därför bli en tillbakalänk till idag för tio år sedan. Och den känns ju faktiskt kanske mer aktuell idag än den var då. Egna slutsatser kan med fördel dragas.
