Vissa nätter går hjärnan på övervarv. Vad ska jag ta mig till? Ska jag ta mig till ateljén? Vad ska jag göra där? För någon annan än mig själv. Ska säga upp helgprenumerationen på DN. "Veckan som gick-bilderna". En helt annan sak att få i knät än att bara se på en pytteskärm på mobilen. En utställning bokad om ett halvår. Jag har ingen aning om vad jag ska göra eller ens om jag vill. Avboka. Men då blir ju inget alls sagt? Vad kan jag annars göra? Antagligen är svaret att "steppa upp". Öka arbetsinsatsen. Inte tänka. Det brukar funka så att det liksom planar ut då. Röran förhoppningsvis efter ett tag tar fastare form. Öka tempot kan vara ett sätt att varva ner. Strukturera. Ibland händer det att jag längtar tillbaka till covidperioden. Alltså inte till sjukdomen men till ramverket som blev. Hålla avstånd till andra. Halvfullt på tuben. Ingen trängsel. Inga folksamlingar. Den aspekten av katastrofen tyckte jag faktiskt om. Lättare att få tag i sina tankar och fullfölja dem utan att bli störd. Veta var man ska. Klarna.
De här två krigen som aldrig verkar ta slut. Det blir som att hålla andan. Vänta på slutet så att man får andas igen. Tänka på något annat. Klockan är sex på morgonen. Ligger på soffan med kaffemuggen mellan blomkrukorna i fönstret. Alla fyra katterna har ätit frukost. Ett passagerarplan passerar som ett litet vitt svävande kors tiotusen meter ovanför fönsterglaset. Tittar på de vajande lövdraperierna på hängbjörken som syns över grannhusen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar