Mörkret är här.

Mörka varma kvällar och nätter har tilltalat mig ända sedan tonårens tågluffar. Innan första tågluffen hade jag aldrig upplevt kombinationen mörker och värme. Varma sommarkvällar var i min barndomsby alltid ljusa. Nästan som på dagen. En mörk kväll var också kall för då var det vinter och man höll sig inomhus. Jag har fortfarande kvar den där sensationskänslan jag upplevde första gången jag en sen kväll satt utanför tältet på en camping i utkanten av Köpenhamn och det var varmt som på dagen men helt mörkt. Visste att detta är rätt för mig. Jag måste vara född på fel plats :-) precis så kändes det och tänkte jag. När jag några år senare påbörjade de många konstskoleåren med en skola på Öland och kunde plocka gula plomon och äta från trädet utanför mitt internathus, på morgonens väg till första lektion, blev jag övertygad. Detta plus kvällspromenader i värme men kompakt mörker blev hemma. Som att ha hittat tillbaka till något jag inte vetat om att jag saknade. Och när jag sedan såg havet som tecknade horisont utan något hinder alls som bröt linjen så fanns det ingen återvändo. Det var det rätta.
Lite underligt kanske att inte ha någon riktig känsla för den trakt man född i. Eller åtminstone att den känslan är ambivalent. En riktigt fin sommarkväll med spegeblank sjö i fjällvärlden var mitt ideal i många år men jag har faktiskt aldrig gillat fjälltoppar särskilt mycket insåg jag i typ 20-års åldern. Istället har utsikter där fjäll efter fjäll breder ut sig egentligen gett mig en känsla av instängdhet jag inte riktigt kunnat sätta fingret på. Väggar. Det var liksom inlärt att man skulle tycka att fjäll alltid är vackra. En självklarhet ingen ens skulle komma på tanken att ifrågasätta. Och eftersom alla tyckte likadant var det ju en icke-fråga att jag kanske inte gjorde det. En tanke jag helt enkelt aldrig tänkte innan jag fick något att jämföra med. Och missförstå mig rätt nu, jag tycker att vissa hemtama fjäll är lika vackra idag som jag tyckte i barndomen, men det är landskapet som helhet jag tänker på då. Och vatten är en förutsättning. Det är fjäll/berg i mängd, som t.ex. i alperna eller utsikten från en fjälltopp där bara andra fjäll syns jag skyr.

Och då kommer det egentliga ämnet för denna drapa. Finns en grundläggande, individuell, medfödd om man så vill, estetik? Och kan den i så fall förändras?

Alltså lite gränsande till funderingarna här. Ju äldre jag blir dessto känsligare för omgivningens/platsens estetik och för vädret blir jag. Liksom för ljud. Men de förändringarna är mer som ett slags renodlande av det redan befintliga smaklökarna. Mysteriet är hur man i princip över en natt kan ändra sina preferenser totalt? Liksom plötsligt inse att jag egentligen inte alls har tyckt som jag har tyckt. Som ett uppvaknande. Var kom det ifrån? Hur kan det vara möjligt att känna sig mer hemma i en ny och främmande kontext än i den man vuxit upp i?