Att jag lät Charles Bukowski sätta punkt för en tid sedan betydde inte att jag inte har något att tillägga. Bara att han sagt detta och att inget ändrats. Så här eller kvar här, ser det ut tills vidare i min värld. Höstens projekt tror jag får bli något jag gjort förut men glömt. Nämligen att lära mig använda runalfabetet. Den äldre futharken tills vidare. Det blir en slags distraktion som kan vara kul när det undermedvetna jobbar vidare på den stora planen. Planen jag tror i grunden handlar just om hur man ska kunna kommunicera. Förmedla något upplevt. Överkomma det klassiska språkforskningsproblemet, måneexemplet: italienskans ord för måne lärs som en beteckning för ett lysande klot, medan det i grekiskan, det grekiska barnet som lär sig tala, får "med modersmjölken" att månen är en tidsmätare, en slags klocka. Konsekvensen av detta är att den grekiskfödde som senare i livet lär sig helt flytande italienska och flyttar till Italien, ändå inom sig upplever en tidsmätare när hen hör eller uttalar ordet luna. Alltså två personer som samtalar flytande på ett och samma språk ser ändå inte samma saker! Orden förmedlar inte detsamma. Ta sedan detta till bildkommunikation. Det fanns de som trodde att problemet var löst på 1840-talet, i och med uppfinningen av fotografisk bild, som skulle bli det globala, för alla begripliga, entydiga bildspråket. Men de var fel ute. En tvådimensionell nedskalad representation av en tredimensionell verklighet visade sig vara lika problematisk som vilken annan kommunikation som helst. Så där står vi. Kanske ett meningslöst problem eftersom det går att dra hur långt som helst ner på individnivå om man har olika erfarenheter av livet, men att komma längre än där jag känner att jag befinner mig i min bildsyn är i alla fall en nödvändighet för mig. Den stora planen som sagt. Att komma närmare det självklara för alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar