Sex timslånga avsnitt.

Fördelat på två dokumentärer inspelade på olika platser i Tornedalen, har jag sett under helgen. Rekord för mig som annars är en väldigt dålig och sparsmakad TV-tittare. Men dessa dokumentärer, som faktiskt är riktiga sådana och inte några partsinlagor med en agenda (som ju annars är det vanliga med "dokumentärer" numer) hanterar ett ämne som jag tycker är intressant. Flytt inom landet. De som flyttar, de som inte gör det och de som flyttar tillbaka. Titlarna: "Vi som valde att stanna" och "Hemvändarna" vardera i tre timslånga avsnitt, finns på SVT-play. Titlarna säger ju vad det handlar om så det ordar jag inte mer om. 

Det där med hemvändare finns det ju otaliga filmer, böcker och berättelser om. Oftast ur en av två synvinklar. Den ena handlar om barndomens/skolans tönt och mobboffer, som återvänder som überjävlig världsmästare på allting och sätter mobbarna på plats. Den andra om en utbränd polis som flyttar tillbaka för att läka sina sår efter hemska "shot-outs" och outhärdlig stress i storstaden, eller ett vuxet barn som efter 37 år i exil tvingas "hem" eftersom alla har dött och ett stort hus står tomt och lämnat åt sitt förfall. Alt. att någon släkting fortfarande lever och behöver hjälp med det.

De historierna har ju alla hört i olika varianter och är ju rätt ointressanta och uttjatade vid det här laget. Men de som behandlas i "Hemvändarna" är varken hjältar eller förlorare, utan bara  människor som av olika anledningar valt att återvända till sina födelseorter. Därför är de filmerna så intressanta. Och ännu mer spännande är "Vi som valde att stanna" som (äntligen) lyfter fram de som aldrig velat flytta på sig, utan att försöka packa in dem i något fack av fantasilösa konservativa fegisar. Utan som människor som trivs så bra på sin födelseort att de aldrig känt något behov av att flytta. De som valt att förvalta och driva byn de fötts i. Arvet som inte är ett fidiekomissgods eller ett företag (utom kanske lite för bonden i gänget) utan hela bygden. Det talas ju mycket från politikerhåll om att hela Sverige ska kunna fungera, men väldigt lite görs som inte tvärtom försvårar småskalighet och existens utanför de större orterna. Och faktum är ju att de som på riktigt tar ansvar för hela landets liv är de som stannar kvar där de fötts och ser till att det finns några samhällsfunktioner kvar att flytta hem till för hemvändarna. Det utslitna uttrycket vardagshjältar. Människor som sällan omnämns men som finns där i bakgrunden och sköter scenen.

Det vore uppfriskande med en roman- och filmboom på detta område. En skicklig dramaturg eller författare tror jag lätt skulle kunna ta fram intressanta historier med tillräcklig dramatik till och med för en sociala medier avtrubbad publik. Så jag väntar...

Underhållning igen :-)

Om Tidöspektaklet vinner 2026 och ska börja beta av Timbros åtgärdslistor i "Tidö 2.0 - Nystart för Sverige", så blir det riktigt kul när de når den punkt på kulturpolitiklistan som lyder:

• Kungliga konsthögskolan stöps om. Kungliga konsthögskolan omvandlas till Sveriges centrala utbildningsinstitution för klassisk konst och arkitektur.

Det roliga med detta är när vidden av krocken med den rådande dagordningen uppdagas för tankesmederna. Timbros utredare eller vad det nu är (verkar mer vara kafferastvisionärer) har ju uppenbarligen inte en susning om vad som pågått de senaste 150 åren. Förutom kanske prislistorna från auktionshusen då, som de möjligen har koll på. Så hur ska de genomföra detta? Anställa familjen Nerdrum? Och var ska de få eleverna från? För ingen på den skolan kommer ju att vilja eller ens kunna vara kvar och inrätta sig efter Timbros konstexperter (som jag utgår från finns, eftersom denna punkt finns i listan). Så jag antar att det bara är ett (o)roligt skämt och/eller riktat till några "SD-tänkare" som funderar på hur ännu fler "gräsrötter" ska kunna mobiliseras. Vad finns mer för obegripligheter som kostar skattepengar, att reta sig på i samhället?

Visst kan man ha åsikter om konstvärlden idag, och det har ju jag, det vet den som läst inlägg i den här bloggen tidigare, men inte ens jag trodde att klyftan var så stor. Att omvärldsintresset var så litet. Men det bekräftar ju i och för sig den uppfattning som hörts några gånger i debatten om konstdoktorerna: "låt dem hålla på med sitt och ge dem lite pengar så håller de sig tysta". Enklast så. Så kan resten av världen ägna sig åt hur produkterna från konsthållet ska värderas ekonomiskt. Allt annat får de klara av internt.

Så utfallet av detta blir väl att en tankesmedja som Timbro kan lansera exakt vad som helst utan ens den minsta kunskap på området. Ungefär som regeringens utnämnade av kulturminister. Ungefär som den orange skrävlaren (inte Ranelid) kan förneka fakta och avfärda all sakkunskap som inte omnämns i Gröngölingsboken. Förutom då kanske på en annan punkt (som av någon anledning hamnat i landsbygdslistan) där det nog kan finnas både kunskap och erfarenhet inom Timbro, den gällande sjöfylleri, där de vill höja promillegränsen så att de kan köra sina båtar efter några groggar utan störande sjöpolisers näsor i glasen. Och här plockas poängen utan att nämna att sjöfyllerilagen gäller för framförande av båtar med en skrovlängd av mer än tio meter. Hur många i kategorin "vanligt folk" äger sådana båtar? :-). Blåsta igen...

Samlade verk.

Roman av Lydia Sandgren. Augustpris för några år sedan. En s.k. tegelsten på nästan 800 sidor. Ja, vet inte riktigt vad jag ska säga. Imponerande kanske är rätt ord. Faktiskt nästan tidvis en "spänningsroman" utan de stereotyper som sådana brukar dras med. Det finns delar jag har lite svårt att ta till mig, troligen eftersom huvudpersonerna är i ungefär samma ålder som jag är och var. Och miljön i ungdomshistorierna rätt mycket liknar den jag också levde i under min version av dessa år. Även om klientelet jag umgicks i varken innehöll några genier eller disputerade 25-åringar. Men i mångt och mycket annat är det likartat. Det finns detaljer jag skulle kunna ha synpunkter på. Men va f-n. Hur mycket visste egentligen Moberg om hur det faktiskt var på amerikabåten? Det kan ju vara trovärdigt ändå eftersom det ju faktiskt KAN ha varit precis så. Ingen levande människa vet. Men just där blir det ibland problem när något man har egen erfarenhet av gestaltas av någon som inte har det. Jag köper gärna vilken historia som helst som jag inte vet något om men har lätt för att haka upp mig när det gäller något jag anser mig vara mer upplyst om. Men återigen, mitt problem. Litteratur. Det är ju såhär den är!

Underhållningsvärdet då? Det får man nog säga blir en niatia av tio. Lite ordrikt här och där enligt mig, men på det hela taget så är detta en historia man vill veta upplösningen på så mycket att det gärna blir halvnattsläsning när det bara skulle bli en timme. Lite antiklimax blev det dock, lite snopen på slutet när svaren som skulle lösa upp alla knutar uteblev. Ett tekniskt lappkast som får en att känna att detta bara var första delen i dramat. Fortsättning följer liksom. Och det hoppas jag verkligen på. Särskilt som författaren är psykolog och den sortens yrkeskunskaper nog nästan är nödvändiga för att kunna lotsa en vanlig pellejönsläsare vidare i detta. En roman som skriven för att diskuteras i bokcirklar!

Nu ska jag distansera mig genom att läsa något annat innan jag ger mig på författarens romanbygge nummer två. Det är ju tvåan som sägs vara svårast för skrivarna. Och vad jag förstått så är det ingen uppföljare. Ingen del två (som jag velat) utan något fristående.

Kylan i bild.

I natt kom den smygande. Från +15 till +5 på några timmar. Så nu kommer löven att gulna på nolltid. Färgen på ljuset går från den höstgröna till den varmgula. Några veckor innan gråbrungulheten tar över. Och kanske om ytterligare ett gäng, vitheten. Kan tyvärr inte säga att jag ser fram mot den vithet jag en gång trodde att jag flyttat från. Blir bara en fördel om jag kan få mycket ateljétid. Vilket i sin tur avgörs av ekonomin. Det eviga nollsummespelet. Uppdragsfoto ger ekonomi som ger tid till att jobba i ateljén med egna projekt/bilder men upptar samtidigt den tiden.

Idag långsam morgon innan uppdragsfotografering och därpå följande eftermiddag/kväll med redigering och retusch. Igår sista handen vid ommöblering i ateljén. Anpassning till analog fotografisk bild och en vinter av experimenterande i ädelförfaranden. Något jag verkligen ser fram mot. En så totalt annan sida av fotopraktik än det jag ska utöva idag. Så annorlunda att knappt ens den minsta gemensamma nämnaren representation finns där. Men ändå, det är och förblir foto jag livnär mig på, detta fenomen som ända sedan 1839 har plöjt tusen olika fåror i mänsklighetens historia. Och denna vinter ska jag verkligen anstränga mig för att lämna alla konstnärliga ambitioner utanför dörren och återvända till känslan jag en gång slogs av vid mina första medvetna möten med fotografisk bild. Vilket inte alls blir svårt eftersom den finns kvar. Det magiska och allomstörtande med detta medium, möjligheten att stoppa tiden! 

Och det alla vet men som är så självklart att ingen längre tänker på det. Att fotografiet fullständigt dominerar alla delar av vår tillvaro. Att tänka sig en värld utan fotografisk bild är inte längre möjligt. Har inte varit möjligt sedan fotografiers reproducerbarhet i olika tekniker och sammanhang uppfanns. I alla visuella kulturyttringar dominerar fotografiet. Ingen roman eller deckare skrivs utan att fotografiet förr eller senare kommer med i handlingen (har jag nämnt förut men kul att se att det ständigt blir sant. Just nu har jag nått fotografiets inträde i Lydia Sandgrens "Samlade verk". Jag bara väntade på det :-)). Ingen scenföreställning genomförs utan fotografering. Och ingen nyhetsförmedling heller. Ingen reklam, ingen politik, inga vetenskapliga framsteg, näst intill ingenting är längre tänkbart utan fotografisk avbildning. Fototekniken är helt enkelt en uppfinning som totalt förändrat synen på världen. Och som ändå, trots vanligheters vanlighet behåller magin! Voodoon. Kom ihåg att moderata ungdomsförbundet en gång hade ett foto av Olof Palme på väggen. Som piltavla...

En del av den mörka årstiden...

...i min bildverksamhet ute och inne, kommer denna smått legendariska bok för intresserade och praktiserande av svunna tekniker för framställande av fotografisk bild, att vara. Tekniker jag länge fuskat i utan större styrsel. Lite info här och lite där. Men nu ska jag försöka mig på lite mer ordning och konsekvens i bildvärldens tekniska del.
En fysisk bok att ha med sig och kunna återvända till är överlägsen mitt tidigare surfande, antecknande och mer eller mindre planlösa experimenterande. Lite väl dyr var den men föregången av mycket velande och så ett plötsligt uppdykande hos ett nätantikvariat avgjorde saken. Ser fram mot vintern!

Lite komiskt...

..blir det ibland. Eller om det är sorgligt. Tänkte att jag skulle hitta nån ren underhållning att läsa/lyssna på nu i helgen så jag gav avdelningen "spänningsromaner" i ljudboksappen en ny chans (har gett upp förut men nu är ju det ett tag sen så..). Lusläste baksidestexrterna på 10-15 stycken innan jag hittade en som jag tänkte kanske kan vara lite spännande och förhoppningsvis oförutsägbar. Avvika lite från mallen. "Utan spår" av Anders Sundkvist blev det till sist. Verkade lovande och uppläsaren är en av de jag gillar. Så sagt och gjort på med lurarna på dagens första promenad. Men vojne vojne, dröjde inte länge förrän även denna var inne i massproduktionsmallen. Hoppade lite till slutet eftersom jag ändå fattat hur det skulle gå och där fanns den. Upplösningen. Komplett med ensam polis med urladdad telefon och vapnet glömt på polishuset. Natt. Spöregn. Det avlägset liggande huset. Den "oväntade" räddningen osv. Gäsp. Nu blir det inga fler försök i den vägen på minst ett år eller två. Jag fattar inte vilken skola det är de går i dessa horder av nya deckarförfattare som skriver samma deckare om och om igen? Har de inte läst Henning Mankell? Sjövall & Wahlöö? Det går att variera sig åtminstone en liten aning! Se vidare denna kommentar, från förra gången jag försökte, för ca ett och ett halvt år sedan. Tur att denna stereotypisering inte har drabbat de "vanliga" romanförattarna i landet. Än går det ju att hitta riktiga guldkorn. Än har de inte dragits in i mallarna som t.ex. amerikanska "bestsellers". Som tyvärr också ofta verkar skrivna efter mall. Manual för dem finns här.

Känsligt läge.

Har jag för mig att ett radioprogram heter. Lett av Ujje Brandelius (släkting till "Gamla Nordsjön"?) som jag också har för mig har skrivit en barnbok med den mest geniala intrigen jag hört om för en barnbok. Ungefär: barn måste följa mamma till jobbet på helgen då hon måste jobba och ingen barnvakt finns. Barn leker med annat barn på arbetsplatsen och de blir bästa kompisar. Mammorna däremot inte. En bra bit in i historien förstår man att de bägge lekande kompisarna är barn till städerskan och hennes uppdragsgivare. Uppdragsgivaren som således betalar någon för att ta hand om familjens skit trots att familjens vuxna är fullt friska och arbetsföra. Ja den historien sätter ju sökarljuset på en hel rad frågor. Vilka vi föds som, vilka vi sedan blir, vilka värderingar vi uppfostras till och vilken människosyn det leder till. Plus en ännu längre rad om orsakerna.

Men det jag egentligen tänkte skriva om är mina personliga preferenser när det gäller godis. Jag äter sällan godis, vilket inte beror på att jag tänker på någon hälsoaspekt eller tänderna eller så, utan helt enkelt på att det knappt finns något jag egentligen gillar i godishyllorna. Mer och mer så ju äldre jag blir. I dagens läge gillar jag faktiskt bara två sorter, varav den ena inte längre verkar gå att få tag i. S.k. "lakritspinnar" (på danska "lakritspinder" om någon undrar) som ser ut att ha utgått ur sortimenten. Den andra sorten, som är speciell i och med att den måste vara väl lagrad, är s.k. "lakritsbåtar". När lakritsbåtarna nått mogen ålder, alltså att de legat orörda i smågodishyllan typ ett par år, grånar de och blir mer eller mindre stenhårda. Och det är då de uppnått sin fulla potential som godis! Jag vet en kvartersbutik som sällan kollar vad de har i hyllorna och där kan jag ibland köpa några sådana båtar. Kanske idag eftersom det är lördag. Och detta om godis var min känsligtlägebekännelse, man ska ju vara personlig någon gång också. Men för min del får gränsen gå vid godiset. Bekännelser i ord och skrift pågår det ju som bekant en tävling om och den vill man ju helst hålla sig långt ifrån. Det får räcka med bild för min del. Blir mer öppet för tolkningar så.

Men nu ska jag städa huset och sedan kanske gå ut och köpa en barnbok trots vuxna och utflugna barn. För övrigt är all skönlitteratur sedan många år utsorterade ur bokhyllorna och sålda, men det finns några få undantag och kanske kan den där barnboken bli ett sånt. Jag har ju inte läst den, bara läst om den, så vet ej om det ovanstående stämmer. Skönlitteratur konsumeras numer endast via bibliotekslån och ljudboksapp. I bokhyllan är fakta, historia och poesi kvar. Sådant man läser mer än en gång. Värmen har återvänt och i morgon är det kyrkoval. God morgon!

Nya villfarelser.

På senare tid har jag läst två böcker där undergivsenhet och beundran för den materiellt rikare har framställts helt okommenterat. Förut har jag stört mig på det beteendet, den tanken, otaliga gånger då jag stött på den i olika kulturyttringar. Det har varit filmer, romaner, noveller och ibland t.o.m. framskymtande mellan raderna i poesi. Nu senast i romanen Stockholmsvitt, som jag i allt övrigt utser till årets roman, men som ändå innehåller ett inslag av detta svårbegripliga. Två unga familjer som beundrar och ser upp till en tredje av den enkla orsaken att den tredje har mer pengar och prylar. Och inte ens skapat av egen kraft utan genom arv! Några andra exempel på detta jag kommer på just nu är Leif GW Perssons självbiografi, boken/filmen "Snabba cash" (av den där advokaten jag inte minns namnet på) och filmen "Pelle Erövraren". Men det finns många fler verk. Både äldre och nyare. 

Jag kan inte känna igen mig i detta. Själv född och uppvuxen i arbetarklass har jag ändå aldrig sett upp till den som haft mer. Egentligen inte avundats någon heller. Allt som för många andra verkar självklart, som att ens beteende i olika sammanhang alltid ska anpassas till hur den som har det materiellt "bättre" beter sig, är för mig obegripligt och direkt osunt. Ett sjukligt krypande av ingen anledning alls. En människa är lika mycket värd som en annan människa. Något utöver det existerar faktiskt inte. Utom kanske som ren inbillning och självsuggestion.

Och då kommer den möjliga villfarelsen. Varför är det så? Jag minns ju såklart mina barndoms- och ungdomsvänner. Jag tror faltiskt inte att någon tänkte eller kände på något annat vis än jag. Vi var liksom inte uppfostrade till någon undergivsenhet för självutnämnda patroner. Den som försökte bossa utan att ha andra kvalifikationer än pengar skulle man vrida om näsan på. De vi såg upp till hade andra styrkor och färdigheter. Sådana man skaffar sig av egen kraft.

Det här har jag tänkt på ofta och undrat om det är något lokalt. Eller om det kan handla om det ibland rent komiska manifesterandet av Jämtland som ett självständigt land (det var där jag växte upp). Eller nåt tredje. Och detta tredje kanske skulle kunna vara något jag såklart alltid vetat men inte tänkt på i det här sammanhanget. Jag har just läst/lyssnat på "Den barmhärtige mördaren" av Patrik Svensson. Om statarsystemet. True crime i statarmiljö. Och då nämns någonstans detta jag liksom inte tänkt på. Nämligen att det inte har funnits några statare norr om Dalälven av den självklara anledningen att det inte funnits några slott eller säterier eller andra herresäten där! Alltså ingen "överhet" förutom en och annan storbonde då. Kanske finns det därför mindre nedärvd undergivsenhet och beundran för pengar? Kanske är det så att denna del av landets befolkning inte kuvats till krypande på samma sätt som i trakter med adel och slott? Visst fanns det i generationen före min, en "höjdare" även i min födelseby, men hans makt var inte på långa vägar oinskränkt som en godsherres. Mer som en person man lät hållas så länge han agerade inom rimliga gränser.

Som nämnt har jag aldrig riktigt fattat varför en sådan som Leif GW Persson utan minsta reflektion skriver att hela hans strävan var att bli som de "finare" i hans närhet. Att han beundrade dessa personer trots att de inte på något vis hade samma intelligens eller driv som han själv hade. Det är en intressant fråga så här på avstånd. Driver avund eller grundlös oreflekterad beundran på sådana som LGWP till att prestera som han gjorde? Är det en slags cirkelrörelse där han själv vill bli en "höjdare" (har träffat honom en gång och det var helt uppenbart att han betraktade sig själv som en sådan redan då för kanske 30 år sedan) utan att egentligen se sig själv? För min del känner jag precis som jag alltid gjort. Jag ser upp till människor som presterat och skaffat sig kunskaper eller åstadkommit något av egen kraft. De som har ärvt jobb och/eller positioner eller pengar är för mig likgiltiga och ointressanta. Kanske orättvist ibland eftersom man inte kan välja sina föräldrar, men i alla fall, det är så jag känner.

Avslutar med ett citat ur Västgötalagens rättsbalk. Om monarkin: "Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ". Sammanfattar allt ovan. Så jag röstar för ett återinförande av Västgötalagen som ett startblock för en sundare samhällsutveckling och sundare värderingar!

Stockholmsvitt.

Roman av Karin Magnusson. Sträckläsning. Det finns alltså fortfarande romanförfattare i Sverige. En riktig roman! Skapad från grunden! Inte en till autofiktiv offerkoftedragning av nån nepobebis som är orättvist nedtyngd av sina förfäders storslagna geni (snyft :-).

Morgonspaning.

Efter att under sen natt-tidig morgon ha försökt få något slags grepp om nuet, kan jag bara hitta ett ord som verkar gångbart. Polarisering. Och inte bara inom olika områden utan kanske ännu mer mellan. Tröskat och i några fall skummat konsttidskrifterna om utställningar och event denna påbörjade höst. Försökt konsumera nyhetsläget och samhällsfrågorna på tapeten genom läsning av flera både officiella och inofficiella nyhetskällor, samhällsmagasin och tidskrifter. Från ytterhögern till yttervänstern. Syfte: att få tag i nu!

Och eftersom denna blogg främst ska handla om konsterna och kulturen så måste jag tråkigt nog rapportera att det jag kommer fram till är en nästan skrämmande stor klyfta mellan konstvärlden och samhället i övrigt. När jag läser de fyra-fem första artiklarna i kunstkritikk inser jag ju att detta är "viktiga" frågor ingen egentligen bryr sig om. Att den snabbt svällande konstvärlden mindre och mindre angår någon utanför gränserna. Att försök till politiska inslag av konstutövare inte ens genererar en gäspning av den "gemene man" som av någon outgrundlig slump skulle råka se dem. Och att många, kanske de flesta, på tjugohundratalet skapade verk (möjligen undantaget Banksy då) inte ens kan identifieras som konst av det stora flertalet. I många fall inte av mig heller. Jag tror att de allmänna kunskaperna om t.ex. olika vapensystem är betydligt mer utbredda än kunskaper om/intresse för, vad som sker på den senaste konstbiennalen, även om den är förlagd till staden man bor i. En lite sorgligt sluten värld med sin egen inbyggda dynamik och sina egna murar mot omgivningen och inte minst, sin egen ekonomi! När blev det så egentligen?

PS. Litteraturen däremot... Sitter med den feta DN-bilagan "Boklördag" i knät och ska börja läsa den med. Litteraturen har TV-program och dagstidningsbilagor. Bildkonsten har byggt en mur och sedan slagit igen portarna. Fundera gärna på varför. Lästips: "The global contemporary art world". Jonathan Harris. Wiley Blackwell 2017. Eller om det finns någon senare upplaga. DS.

Länge sen.

Länge sen jag samlade på mig de bluesskivor jag har. Det var innan jazzen tog över mitt musikintresse, innan jag första gången hörde Billie Holiday. I tidiga tonår då det inte fanns så mycket blues att få tag i här i landet. Minns att jag prenumererade på "Living Blues" en enkel svartvit tidning tryckt på billigt papper och tillskickad mig från Chicago en gång i månaden eller nåt. Jag var rätt fanatisk på detta område där under några år och försökte lära mig så mycket som möjligt om de olika musikerna förutom musiken själv alltså. Försökte liksom gå till botten och förstå vad det handlade om. Men mer som en musikvetare än som en musiker. Jag ville känna till alla och känna igen alla inom området när jag hörde dem. Och en del skivor blev det som sagt (t.ex. denna). Och nu när jag ändå hade en ensam och oplanerad kväll så tog jag mig för att plocka fram några bluesskivor och lyssna igen. Första gången på flera år tror jag. Minnen vaknade förstås som alltid och några musiker inser jag nu att jag helt enkelt glömt bort! Det går tydligen att glömma vad som helst. Elmore James. Howlin wolf. Ska skärpa mig och sätta ihop en spotifylista. Denna musik är för bra. För genuin. Grunden för i stort sett all populärmusik som görs idag. Grundämnena. Letade lite på nätet också och hittade denna film med ett framträdande av Howlin Wolf från 1965. Historiskt är också att några Rolling stonare är med och introducerar honom. De spelar inte men sitter med på scenen. 60 år sedan nu!
Det är ju känt att Muddy Waters m.fl. gav stenarna hela äran av att ha "återupprättat" de svarta bluesmusikerna och introducerat dem för en vit publik i USA, en vit publik som hela tiden hade dessa musiker på hemmaplan men inte såg värdet av det förrän några engelska slynglar kom och berättade självklarheter för dem. Och fick igång skivbolagen så att denna generation av bluesmusiker blev inspelade innan de dog ut. Tur att stenarna var/är vita, annars hade jänkarna trott att det var Elvis och Bill Haley som uppfann rocken. Fast så kan förstås historien bli ändå i den alternativa faktans hemland.
Fotot av Howlin Wolf är stulet från filmen.

Årsdag igen.

Idag är det 24 år sedan "9/11" hände. Och jag minns precis var jag var och vad jag gjorde. Även fast det i den stunden bara rapporterades att något slags sportplan verkar ha kraschat mot ett av de två wtc-tornen i New York. En av vågtopparna i minneshavet. Andra är när John Lennon sköts. Minns t.o.m hur radioreportern formulerade sig. Sedan såklart Estonia, Palme, Anna Lind m.fl. Världsnyheter. Och bara negativa sådana. Inte en enda positiv nyhet har fastnat på det sättet. 

MEN. Det finns mer. Vita gäss som orsakats av händelser som knappast kan återberättas utan att bli till gäspningar eller skämt för andra. Men lika starka minnen som de ovan nämnda för mig. Fast oftast helt oförklarliga. Alltså det faktum att de stannat i minnet. Jag kan ta ett exempel. Jag bodde i en annan stad och tog sena kvällspromenader ut på en pir med vågorna nästan dånande in mot muren jag gick längs. Helt mörkt. Varmt. Detta visserligen en promenad som upprepades ofta men jag tror det är den första gången som satt sig som en vågtopp i minnet. Ett annat är att jag tittar väldigt nära på en björkstam, ser näverformationerna och sedan en väg uppför en brant backe till ett vitt hus där någon min mamma känt för länge sedan bott. Den sortens händelser.

Funderar på att göra mig en bok av detta. Göra mig själv en alltså eftersom den skulle bli totalt utan mening för alla andra. Inte ens mina närmaste skulle kunna se något intressant utom kanske några nedslag som inkluderar andra. Födslar och dödslar och sånt. Förutom de där med världshändelserna. Men sådana saker är självklarheter. Det jag är ute efter är de där starka minnena som inte riktigt kan förklaras varför just de har karvats in så djupt.

Sagt och gjort. Nu leta fram en tom anteckningsbok och sätta igång. Allt enligt min formel för hur något mer allmängiltigts första frö föds. Även om det i detta fall inte handlar om något under- eller omedvetet utan snarare om det sanna eller inte sanna minnen som kanske också kan väcka något användbart att ta tag i. Ett frö som kan växa till något annat. Eller också inte. Men i så fall ändå värt det eftersom det ev. kan ge lite pusselbitar till självkännedomspusslet.

Balkongen.

Det finns en balkong jag passerar på vägen till tunnelbanan. Just den balkongen har jag då och då fantiserat om ända sedan vi flyttade ut hit till orten. Då, när vi flyttade hit, var detta en stillsam förort med inte mindre än fyra badstränder på gångavstånd. Idealiskt för en familj med två små barn. Så är det ju inte längre då det numer är mer som att bo på en skjutbana. Alltså om man får överdriva en aning :-). Hur som helst, ända sedan då, första gången jag såg denna balkong, har jag haft den här fantasin. 

Det är jag i morgonrock en tidig höstmorgon, typ första frostveckan, jag går ut på balkongen med en kaffemugg i handen. Det ryker från det heta kaffet. Jag står och tittar ut på alla som har bråttom till tunnelbanan, själv ska jag ingenstans. Efter en stund går jag in igen och flyttar min uppmärksamhet till morgontidningen (som är av papper). Slut fantasi.

Det speciella med denna dagdröm är att jag när jag står där på balkongen inte önskar mig någon annanstans. Inte önskar att jag vore någon annan person. Inte ens att jag vore ung. Jag är nöjd med livet! 

Och det är inte helt fel idag heller, även om det där med balkongen aldrig kommer att bli verklighet. Vet förresten inte om jag skulle vilja det heller. Det skulle nog vara lite för spöklikt, även om jag generellt sett gillar oknytt och ju vet att smågubbar fanns åtminstone när jag var liten och åtminstone på den tidens mer odissekerade landsbygd. Innan vi visste allt, alltså.

Men, ja det var väl bara det. Alla har olika drömmar. Vilket då leder till en annan tanke. Jag som ständigt läsande person konsumerar såklart en del "true crime" också, särskilt när det handlar om sånt som utspelar sig här där jag bor, och det gör det ju inte sällan. På senare tid har det inom denna genre dessutom kommit några skrifter där bovarna själva reflekterat över sina liv och ångrat sig och bla bla. En slags brottsmemoarer skrivna av journalister som letat upp någon förtidspensionerad torped och sedan totat ihop en tårdrypande bekännelseskrift. Det jag vill säga om detta är det sorgliga i att dessa xbusar ändå inte kommit en enda millimeter upp ur sina begränsade livssyner. Att det ibland skiner igenom lite stolthet när det gäller hur farlig man var är ju en sak, det struntar jag i, men det som får mig bedrövad är att det fortfarande är dyra prylar, stora bilar, fester där bara champagnen kostade hundratusen o.s.v som är det eftersträvansvärda. Som imponerar. Tron att det är så det är för alla, att det är så alla tänker.

Det är så torftigt. Så sorgligt. Att bara se ekonomiska värden som livsmål. Att den lyckade måste vara rik. Att inget annat är värt något. Att totalt sakna nyfikenhet på alla olika sätt ett liv kan levas.

För just detta kan jag tycka synd om denna person som lever sitt liv så utanför alla verkliga värden. Så sorgligt urbota korkad helt enkelt.

Så dagens kommentar till dig som är blivande bov, blir: lyft blicken! Eller som Lars Ahlìn uttryckte det: "världen är ledig!". Köp ett interrailkort istället. Eller försök läsa en bok!

Skilda världar.

Läste en intervju med en aktivt gängkriminell från "byn" (Rinkeby). Journalisten som lyckats få denne maskerade tönt att ställa upp på intervjun ställde inte de vanliga frågorna, istället frågade hon om hans världsbild. Om vad han egentligen visste om samhället och sin omgivning. Svaret blev att han och hans kumpaner nog hade bättre koll på vad som händer i världen än de flesta svennar. Han hade full koll på allt! Vårby, Dalen, Alby, Husby, Göteborg. Malmö, you name it. Han visste precis vilka som åkte i den eller den bilen, vem som jobbade med vem  osv. M.a.o allt som hände ute i världen.

Läser/lyssnar på (beroende på omgivningen) den grundligt genomarbetade "Romani kris" av journalisten Jenny Strindlöv. Undertiteln är "Parallella rättegångar i Sverige" och boken bygger helt och hållet på intervjuer. Likheterna med gängkulturen här i orten är i många fall rätt slående. Samhällen i samhället, eller utanför samhället. Totalt ointresse för omvärlden. Den största skillnaden är nog att den störste makthavaren i romernas värld, som till skillnad från gängnollornas faktiskt kan sägas vara världsomspännande, eller åtminstone omfattande hela europa, är Mark Zuckerberg (läs kapitel 29).

Ett "samhälle" utan territorium och som mest liknar ett slutet sällskap, blir såklart väldigt spännande och intressant att få inblick i. Vad gäller gängen så finns det numer hyllmeter att läsa. Skiftande kvalitet, men ändå. Men "inside information" från romernas värld har väl egentligen inte levererats sedan 1963 då Katarina Taikon kom ut med sin "Zigenerska". Vad jag vet iaf. Hur som helst är JS:s reportagebok intressant för alla som vill ha lite kunskaper om romernas värld.

Dagens rekommendation.

Konst och visuell kultur i Sverige 1810-2000. Den här boken är ett måste för den som har ungeför samma intressen som jag.

Hela området, inte bara konsten (som ju varit mitt fokus) utan helheten. Arkitektur, design, folkkonst, fotografi, konsthantverk. Som också titeln säger: Visuell kultur.
Bara inledningen som stampar ifrån i 1700-talet och fortsätter fram till fotografiets födelse, innan det första mer detaljerade kapitlet om 1800-talet börjar, är så faktaspäckad och samtidigt så lättsamt och fängslande skriven så det blir svårt att lägga ifrån sig boken. 

Detta är ett exempel på en bok jag vill ha fysiskt i bokhyllan. Fylld av bilder och både en spännade historia och en uppslagsbok. Köp!

USA today.

Hur trött kan man vara på ett land som en gång var spännande resmål och hem för ättlingar till ens emigrerade förfäder? Av all information som hela tiden sköljer över en måste väl USA-tjatet ha nått sin höjdpunkt nu och vara tvåa efter de pågående krigen? Om inte till och med etta före dem. Ja jag vet vilken betydelse detta land har för världsordningen men kan inte låta bli att tappa fattningen när både Nato och EU kryper. Skulle vilja örfila oss alla här i den "gamla världen" och beordra allmän skärpning. Lite självkänsla om jag får be! Den kulturlösa plastkopian har redan gått för långt. Och vi gapar och stirrar för mycket på deras version av Björn Ranelid som sanslöst korkat nog tilldelats makten av ett folk som till övervägande del (51%?) verkar totalt blåsta i detta århundrade. Vad hände egentligen? Hur gick det till att en sådan som jag kan tänka nästan ömma tankar om en sådan som Bush jr.? Och värst är att jag nu tvingats att lägga tio minuter av den dyrbara tid jag har kvar till att tänka dessa tankar och skriva ner dem. Så. Nog om USA. Ta bort jazzen, blusen, ett par författare och Tom Waits så finns ändå inget kvar där. Bara andrahandsutövare av tredjehandsinformation. Och Elon Musk.

Tips till våra två största morgontidningar: Artikelserie om Europas alla länder. Översikt över kultur, språk, statsskick mm. Fylla luckorna om vår hemmaplan istället för ytterligare reportage från rostbältet e.dyl. Försök skapa lite intresse för de verkliga skatter som finns på tågavstånd istället för ständigt tjat om von anka guld på flygskamavstånd.

Historier.

Vore i mitt tycke ett bättre namn på det ämne som jag och många (fast inte nog många), andra ser som det kanske viktigaste skolämnet. Historia alltså. Viktigare än den till leda omtjatade matematiken. Utan insikter om vad som tidigare hänt blir samtidens händelser obegripliga och kanske till och med ointressanta(!) Som den store ledaren i väst som tror att Ukrainakriget bara handlar om territorium. Ett talande exempel på kväkanden från okunnighetens träsk. Den historielöse är helt enkelt funktionshindrad. Och lättlurad...
Men hur skulle detta kunna ändras? Jo precis som i stort sätt allt som inte börjar i hemmet, börjar det i skolan. Den som omfattas av skolplikten och därmed faktiskt är tvingande. Historieämnet borde som sagt till att börja med byta namn till historier. För det är en bättre benämning som också ligger närmare verkligheten. Vem vill inte höra historier? Kronologin borde komma efter historieberättandet. Infogande i tidsaxeln så klart viktigast av allt, men det behöver inte komma först. Jag tror att fler skulle bli intresserade om ämnet byggdes kring dramatiska händelser i miniformat. Ungarna idag är tack vare sociala media mm. oförmögna att läsa längre texter. Att leva sig in. Det är koncentrationsförmågan som skadats av de korta sekvenserna med omedelbar dramatik som t.ex. Tik-Tok levererar. Inte mycket att göra åt. Det är som det är. Men kanske att ett ämne som historia skulle kunna anpassas till detta snarare än att försöka återställa en förlorad förmåga? Ta Peter Englunds dramatiska beskrivningar av fältslag t.ex. Nästan så att man vill hoppa över delar ibland då det blir allt för realistiskt och kommer för nära. Otäckare än de flesta actionscener i filmer och på sociala media. Och det skapar en nyfikenhet! Vad var det som ledde till detta? Vad hände sen? Hur tänkte och kände de som inte deltog på slagfältet men som väntade strax utanför? För det här är ju på riktigt. Det har faktiskt hänt! Sedan bara svara på frågorna som uppstår osv. Snart kommer ju nästa dramatiska händelse, behöver ju inte vara krig även om just krig såklart innehåller stor dramatik. Mycket som s.a.s ligger i anknytningen kan vara lika spännande. Tåget över Bälten 1645 (tror jag det var). Mer spännande än så blir det nog inte. Eller karolinernas reträtt nyårsnatten 1719. Det finns massor att ösa ur, som leder till massor av frågor som i sin tur knyter ihop tidsaxeln utan att den måste vara kronologiskt trist och ogripbar. 

Jag som har och alltid har haft en förmåga att leva mig in i skriven historia, kan ibland känna en sorg över den generation som nu växer upp och verkar sakna den fantasi och de inre bilder som behövs för att ryckas med och tro sig känna det de historiska figurerna kände. För just text, utan ljud och bild tvingar fram fantasin. Att leva sig in i en text tvingar en att skapa sina egna bilder, höra sina egna ljud och kanske till och med ana lukter. Det är en förmåga jag är orolig för håller på att försvinna när nya generationer tar över. Glömmas. Den del av hjärnan som används för att fantisera verkar avaktiveras när allt serveras och inget behöver skapas i ens egna föreställningar. Förmågan att utifrån en antydning bygga bilden. Och där kan historieämnet gärna samsas med svenska/litteratur för att välja rätt historier att läsa.

Sedan är det också maktaspekten av detta. Den som vet mer har alltid ett övertag i en förhandling. Den allmänbildade har ett övertag i de flesta av vardagens situationer. Det uttjatade uttrycket "kunskap är makt" är lika sant som alltid.
Men kunskap kan vara jobbig också. Att kunskap om vad som faktiskt har hänt ofta leder till att man tvingas se en gråskala i det som var så enkelt och skönt att bara se i svart och vitt. Gott och ont. Att barikaderna man gärna i "sturm und drang" -åldern står på och skriker ut "sanningar" oftast även har en baksida. En baksida man kanske just på grund av skrala historiekunskaper aldrig sett eller hört om. När dagstidnings/TV-journalistiken eller ännu värre sociala media står för den bakgrundskunskap man baserar sina åsikter på.

Så, vad blev det här nu då? Jo att historiekunskaperna hos kommande generationer måste sättas i finrummet. Att förmåga att se sin samtid med öppna ögon kräver att man också känner till och förstår orsaksamband som kan gå väldigt långt tillbaka i tiden. Och att införskaffande av sådana kunskaper i skolan troligen kräver att historieämnet snuttifieras till en början, för att sedan steg för steg, och i samklang med återuppväckandet av fanasin gemom stegvis läsning av längre och mer komplicerade texter, kommer att ge nya generationer av historiekunnande, allmänbildade och svårlurade homosapiens! 

Klart slut från HQ.

Nattfjärilar...

...undviker högljudda växter. Så lyder en rubrik i SvD:s morgonmail. Citat: "Växter ger ljud ifrån sig när de utsätts för stress. Människor kan inte höra deras klagorop, som är på ultraljudsfrekvens. Insekter, däremot, kan höra och tolka signalerna" slut citat. Källa.

Alltså ytterligare ett steg mot förståelsen att vi alla lever och är delar i ett kretslopp där vi också lever på och av varandra. Och att det gäller alla organismer.
För några månader sedan var det svamparna som blev omklassificerade och fick lämna växtriket i vetenskaplig mening, då de i flera avseenden är närmare djurens värld. För min del är jag övertygad om att den största skillnaden på växter och djur (förutom växternas förmåga till fotosyntes) är tempot. Växterna  rör sig ju oerhört långsamt jämfört med de flesta djur, förutom kanske de köttätande krukväxter som ju väldigt snabbt kan slå igen fällan om en oförsiktig fluga.

Jag vet åtminstone två experiment utförda som konstprojekt, där brännässlor fått växa upp till musik. De som hört på hårdrock under sin uppväxt blir påtagligt träigare, taggigare och mörkare än de som vuxit upp med klassisk musik (säger kanske något om musiken också :-)? Men det intressanta är ju att växter inte bara, som konstaterats i citatet ovan, ger ifrån sig ljud, utan också reagerar på, påverkas av. Så summan av dessa tankar blir återigen att en holistisk livssyn är den enda hållbara. Klart slut.

Smultronstället.

Av Jesper Högström. Om hans far. Och om honom själv. En slags fragmentarisk självbiografi som kretsar kring förhållandet mellan honom och hans far. Spridda skurar av minnesbilder, precis som jag tror de flestas minnesstruktur ser ut. Längre eller kortare händelser i oordning. Oavbrutet hoppande i tiden men inte sådär så att det blir svårt att hänga med. Inte för många personer att hålla reda på. Denna finns inte som ljudbok, läste den på skärmen. Igår. På en dag, dessutom med långa uppehåll för att göra annat. Läste i soffan, på en bänkpaus i en promenad, i en stol i trädgården till sent, och de sista sidorna i sängen. Så bladvändare är väl rätt ord här. Svår att lägga ifrån sig helt enkelt.
Det finns ett centralt begrepp i boken: "Det" som jag antar ska vara en slags peripeti. Tyvärr fattade jag nog inte riktigt varken när eller vad det var. För mig blev det uppgång och fall i en obruten kurva. Det går inte riktigt att komma inpå fadern, men det ser jag som en styrka eftersom det är en verklighetsskildring och inte en roman. Och jaget är ju sonen, författaren, som låter läsaren åtminstone göra blixtvisiter hos sig.

Nu fortsätter jag med samme författares biografi "Jag vill skriva sant", om Tora Dahl. Fast i lurarna, för idag blir det tunnelbana in till ateljén.