Länge sen.

Länge sen jag samlade på mig de bluesskivor jag har. Det var innan jazzen tog över mitt musikintresse, innan jag första gången hörde Billie Holiday. I tidiga tonår då det inte fanns så mycket blues att få tag i här i landet. Minns att jag prenumererade på "Living Blues" en enkel svartvit tidning tryckt på billigt papper och tillskickad mig från Chicago en gång i månaden eller nåt. Jag var rätt fanatisk på detta område där under några år och försökte lära mig så mycket som möjligt om de olika musikerna förutom musiken själv alltså. Försökte liksom gå till botten och förstå vad det handlade om. Men mer som en musikvetare än som en musiker. Jag ville känna till alla och känna igen alla inom området när jag hörde dem. Och en del skivor blev det som sagt (t.ex. denna). Och nu när jag ändå hade en ensam och oplanerad kväll så tog jag mig för att plocka fram några bluesskivor och lyssna igen. Första gången på flera år tror jag. Minnen vaknade förstås som alltid och några musiker inser jag nu att jag helt enkelt glömt bort! Det går tydligen att glömma vad som helst. Elmore James. Howlin wolf. Ska skärpa mig och sätta ihop en spotifylista. Denna musik är för bra. För genuin. Grunden för i stort sett all populärmusik som görs idag. Grundämnena. Letade lite på nätet också och hittade denna film med ett framträdande av Howlin Wolf från 1965. Historiskt är också att några Rolling stonare är med och introducerar honom. De spelar inte men sitter med på scenen. 60 år sedan nu!
Det är ju känt att Muddy Waters m.fl. gav stenarna hela äran av att ha "återupprättat" de svarta bluesmusikerna och introducerat dem för en vit publik i USA, en vit publik som hela tiden hade dessa musiker på hemmaplan men inte såg värdet av det förrän några engelska slynglar kom och berättade självklarheter för dem. Och fick igång skivbolagen så att denna generation av bluesmusiker blev inspelade innan de dog ut. Tur att stenarna var/är vita, annars hade jänkarna trott att det var Elvis och Bill Haley som uppfann rocken. Fast så kan förstås historien bli ändå i den alternativa faktans hemland.
Fotot av Howlin Wolf är stulet från filmen.

Årsdag igen.

Idag är det 24 år sedan "9/11" hände. Och jag minns precis var jag var och vad jag gjorde. Även fast det i den stunden bara rapporterades att något slags sportplan verkar ha kraschat mot ett av de två wtc-tornen i New York. En av vågtopparna i minneshavet. Andra är när John Lennon sköts. Minns t.o.m hur radioreportern formulerade sig. Sedan såklart Estonia, Palme, Anna Lind m.fl. Världsnyheter. Och bara negativa sådana. Inte en enda positiv nyhet har fastnat på det sättet. 

MEN. Det finns mer. Vita gäss som orsakats av händelser som knappast kan återberättas utan att bli till gäspningar eller skämt för andra. Men lika starka minnen som de ovan nämnda för mig. Fast oftast helt oförklarliga. Alltså det faktum att de stannat i minnet. Jag kan ta ett exempel. Jag bodde i en annan stad och tog sena kvällspromenader ut på en pir med vågorna nästan dånande in mot muren jag gick längs. Helt mörkt. Varmt. Detta visserligen en promenad som upprepades ofta men jag tror det är den första gången som satt sig som en vågtopp i minnet. Ett annat är att jag tittar väldigt nära på en björkstam, ser näverformationerna och sedan en väg uppför en brant backe till ett vitt hus där någon min mamma känt för länge sedan bott. Den sortens händelser.

Funderar på att göra mig en bok av detta. Göra mig själv en alltså eftersom den skulle bli totalt utan mening för alla andra. Inte ens mina närmaste skulle kunna se något intressant utom kanske några nedslag som inkluderar andra. Födslar och dödslar och sånt. Förutom de där med världshändelserna. Men sådana saker är självklarheter. Det jag är ute efter är de där starka minnena som inte riktigt kan förklaras varför just de har karvats in så djupt.

Sagt och gjort. Nu leta fram en tom anteckningsbok och sätta igång. Allt enligt min formel för hur något mer allmängiltigts första frö föds. Även om det i detta fall inte handlar om något under- eller omedvetet utan snarare om det sanna eller inte sanna minnen som kanske också kan väcka något användbart att ta tag i. Ett frö som kan växa till något annat. Eller också inte. Men i så fall ändå värt det eftersom det ev. kan ge lite pusselbitar till självkännedomspusslet.

Balkongen.

Det finns en balkong jag passerar på vägen till tunnelbanan. Just den balkongen har jag då och då fantiserat om ända sedan vi flyttade ut hit till orten. Då, när vi flyttade hit, var detta en stillsam förort med inte mindre än fyra badstränder på gångavstånd. Idealiskt för en familj med två små barn. Så är det ju inte längre då det numer är mer som att bo på en skjutbana. Alltså om man får överdriva en aning :-). Hur som helst, ända sedan då, första gången jag såg denna balkong, har jag haft den här fantasin. 

Det är jag i morgonrock en tidig höstmorgon, typ första frostveckan, jag går ut på balkongen med en kaffemugg i handen. Det ryker från det heta kaffet. Jag står och tittar ut på alla som har bråttom till tunnelbanan, själv ska jag ingenstans. Efter en stund går jag in igen och flyttar min uppmärksamhet till morgontidningen (som är av papper). Slut fantasi.

Det speciella med denna dagdröm är att jag när jag står där på balkongen inte önskar mig någon annanstans. Inte önskar att jag vore någon annan person. Inte ens att jag vore ung. Jag är nöjd med livet! 

Och det är inte helt fel idag heller, även om det där med balkongen aldrig kommer att bli verklighet. Vet förresten inte om jag skulle vilja det heller. Det skulle nog vara lite för spöklikt, även om jag generellt sett gillar oknytt och ju vet att smågubbar fanns åtminstone när jag var liten och åtminstone på den tidens mer odissekerade landsbygd. Innan vi visste allt, alltså.

Men, ja det var väl bara det. Alla har olika drömmar. Vilket då leder till en annan tanke. Jag som ständigt läsande person konsumerar såklart en del "true crime" också, särskilt när det handlar om sånt som utspelar sig här där jag bor, och det gör det ju inte sällan. På senare tid har det inom denna genre dessutom kommit några skrifter där bovarna själva reflekterat över sina liv och ångrat sig och bla bla. En slags brottsmemoarer skrivna av journalister som letat upp någon förtidspensionerad torped och sedan totat ihop en tårdrypande bekännelseskrift. Det jag vill säga om detta är det sorgliga i att dessa xbusar ändå inte kommit en enda millimeter upp ur sina begränsade livssyner. Att det ibland skiner igenom lite stolthet när det gäller hur farlig man var är ju en sak, det struntar jag i, men det som får mig bedrövad är att det fortfarande är dyra prylar, stora bilar, fester där bara champagnen kostade hundratusen o.s.v som är det eftersträvansvärda. Som imponerar. Tron att det är så det är för alla, att det är så alla tänker!

Det är så torftigt. Så sorgligt. Att bara se ekonomiska värden som livsmål. Att den lyckade måste vara rik. Att inget annat är värt något. Att totalt sakna nyfikenhet på alla olika sätt ett liv kan levas.

För just detta kan jag tycka synd om denna person som lever sitt liv så utanför alla verkliga värden. Så sorgligt urbota korkad helt enkelt.

Så dagens kommentar till dig som är blivande bov, blir: lyft blicken! Eller som Lars Ahlìn uttryckte det: "världen är ledig!". Köp ett interrailkort istället. Eller försök läsa en bok!

Skilda världar.

Läste en intervju med en aktivt gängkriminell från "byn" (Rinkeby). Journalisten som lyckats få denne maskerade tönt att ställa upp på intervjun ställde inte de vanliga frågorna, istället frågade hon om hans världsbild. Om vad han egentligen visste om samhället och sin omgivning. Svaret blev att han och hans kumpaner nog hade bättre koll på vad som händer i världen än de flesta svennar. Han hade full koll på allt! Vårby, Dalen, Alby, Husby, Göteborg. Malmö, you name it. Han visste precis vilka som åkte i den eller den bilen, vem som jobbade med vem  osv. M.a.o allt som hände ute i världen.

Läser/lyssnar på (beroende på omgivningen) den grundligt genomarbetade "Romani kris" av journalisten Jenny Strindlöv. Undertiteln är "Parallella rättegångar i Sverige" och boken bygger helt och hållet på intervjuer. Likheterna med gängkulturen här i orten är i många fall rätt slående. Samhällen i samhället, eller utanför samhället. Totalt ointresse för omvärlden. Den största skillnaden är nog att den störste makthavaren i romernas värld, som till skillnad från gängnollornas faktiskt kan sägas vara världsomspännande, eller åtminstone omfattande hela europa, är Mark Zuckerberg (läs kapitel 29).

Ett "samhälle" utan territorium och som mest liknar ett slutet sällskap, blir såklart väldigt spännande och intressant att få inblick i. Vad gäller gängen så finns det numer hyllmeter att läsa. Skiftande kvalitet, men ändå. Men "inside information" från romernas värld har väl egentligen inte levererats sedan 1963 då Katarina Taikon kom ut med sin "Zigenerska". Vad jag vet iaf. Hur som helst är JS:s reportagebok intressant för alla som vill ha lite kunskaper om romernas värld.

Dagens rekommendation.

Konst och visuell kultur i Sverige 1810-2000. Den här boken är ett måste för den som har ungeför samma intressen som jag.

Hela området, inte bara konsten (som ju varit mitt fokus) utan helheten. Arkitektur, design, folkkonst, fotografi, konsthantverk. Som också titeln säger: Visuell kultur.
Bara inledningen som stampar ifrån i 1700-talet och fortsätter fram till fotografiets födelse, innan det första mer detaljerade kapitlet om 1800-talet börjar, är så faktaspäckad och samtidigt så lättsamt och fängslande skriven så det blir svårt att lägga ifrån sig boken. 

Detta är ett exempel på en bok jag vill ha fysiskt i bokhyllan. Fylld av bilder och både en spännade historia och en uppslagsbok. Köp!

USA today.

Hur trött kan man vara på ett land som en gång var spännande resmål och hem för ättlingar till ens emigrerade förfäder? Av all information som hela tiden sköljer över en måste väl USA-tjatet ha nått sin höjdpunkt nu och vara tvåa efter de pågående krigen? Om inte till och med etta före dem. Ja jag vet vilken betydelse detta land har för världsordningen men kan inte låta bli att tappa fattningen när både Nato och EU kryper. Skulle vilja örfila oss alla här i den "gamla världen" och beordra allmän skärpning. Lite självkänsla om jag får be! Den kulturlösa plastkopian har redan gått för långt. Och vi gapar och stirrar för mycket på deras version av Björn Ranelid som sanslöst korkat nog tilldelats makten av ett folk som till övervägande del (51%?) verkar totalt blåsta i detta århundrade. Vad hände egentligen? Hur gick det till att en sådan som jag kan tänka nästan ömma tankar om en sådan som Bush jr.? Och värst är att jag nu tvingats att lägga tio minuter av den dyrbara tid jag har kvar till att tänka dessa tankar och skriva ner dem. Så. Nog om USA. Ta bort jazzen, blusen, ett par författare och Tom Waits så finns ändå inget kvar där. Bara andrahandsutövare av tredjehandsinformation. Och Elon Musk.

Tips till våra två största morgontidningar: Artikelserie om Europas alla länder. Översikt över kultur, språk, statsskick mm. Fylla luckorna om vår hemmaplan istället för ytterligare reportage från rostbältet e.dyl. Försök skapa lite intresse för de verkliga skatter som finns på tågavstånd istället för ständigt tjat om von anka guld på flygskamavstånd.

Historier.

Vore i mitt tycke ett bättre namn på det ämne som jag och många (fast inte nog många), andra ser som det kanske viktigaste skolämnet. Historia alltså. Viktigare än den till leda omtjatade matematiken. Utan insikter om vad som tidigare hänt blir samtidens händelser obegripliga och kanske till och med ointressanta(!) Som den store ledaren i väst som tror att Ukrainakriget bara handlar om territorium. Ett talande exempel på kväkanden från okunnighetens träsk. Den historielöse är helt enkelt funktionshindrad. Och lättlurad...
Men hur skulle detta kunna ändras? Jo precis som i stort sätt allt som inte börjar i hemmet, börjar det i skolan. Den som omfattas av skolplikten och därmed faktiskt är tvingande. Historieämnet borde som sagt till att börja med byta namn till historier. För det är en bättre benämning som också ligger närmare verkligheten. Vem vill inte höra historier? Kronologin borde komma efter historieberättandet. Infogande i tidsaxeln så klart viktigast av allt, men det behöver inte komma först. Jag tror att fler skulle bli intresserade om ämnet byggdes kring dramatiska händelser i miniformat. Ungarna idag är tack vare sociala media mm. oförmögna att läsa längre texter. Att leva sig in. Det är koncentrationsförmågan som skadats av de korta sekvenserna med omedelbar dramatik som t.ex. Tik-Tok levererar. Inte mycket att göra åt. Det är som det är. Men kanske att ett ämne som historia skulle kunna anpassas till detta snarare än att försöka återställa en förlorad förmåga? Ta Peter Englunds dramatiska beskrivningar av fältslag t.ex. Nästan så att man vill hoppa över delar ibland då det blir allt för realistiskt och kommer för nära. Otäckare än de flesta actionscener i filmer och på sociala media. Och det skapar en nyfikenhet! Vad var det som ledde till detta? Vad hände sen? Hur tänkte och kände de som inte deltog på slagfältet men som väntade strax utanför? För det här är ju på riktigt. Det har faktiskt hänt! Sedan bara svara på frågorna som uppstår osv. Snart kommer ju nästa dramatiska händelse, behöver ju inte vara krig även om just krig såklart innehåller stor dramatik. Mycket som s.a.s ligger i anknytningen kan vara lika spännande. Tåget över Bälten 1645 (tror jag det var). Mer spännande än så blir det nog inte. Eller karolinernas reträtt nyårsnatten 1719. Det finns massor att ösa ur, som leder till massor av frågor som i sin tur knyter ihop tidsaxeln utan att den måste vara kronologiskt trist och ogripbar. 

Jag som har och alltid har haft en förmåga att leva mig in i skriven historia, kan ibland känna en sorg över den generation som nu växer upp och verkar sakna den fantasi och de inre bilder som behövs för att ryckas med och tro sig känna det de historiska figurerna kände. För just text, utan ljud och bild tvingar fram fantasin. Att leva sig in i en text tvingar en att skapa sina egna bilder, höra sina egna ljud och kanske till och med ana lukter. Det är en förmåga jag är orolig för håller på att försvinna när nya generationer tar över. Glömmas. Den del av hjärnan som används för att fantisera verkar avaktiveras när allt serveras och inget behöver skapas i ens egna föreställningar. Förmågan att utifrån en antydning bygga bilden. Och där kan historieämnet gärna samsas med svenska/litteratur för att välja rätt historier att läsa.

Sedan är det också maktaspekten av detta. Den som vet mer har alltid ett övertag i en förhandling. Den allmänbildade har ett övertag i de flesta av vardagens situationer. Det uttjatade uttrycket "kunskap är makt" är lika sant som alltid.
Men kunskap kan vara jobbig också. Att kunskap om vad som faktiskt har hänt ofta leder till att man tvingas se en gråskala i det som var så enkelt och skönt att bara se i svart och vitt. Gott och ont. Att barikaderna man gärna i "sturm und drang" -åldern står på och skriker ut "sanningar" oftast även har en baksida. En baksida man kanske just på grund av skrala historiekunskaper aldrig sett eller hört om. När dagstidnings/TV-journalistiken eller ännu värre sociala media står för den bakgrundskunskap man baserar sina åsikter på.

Så, vad blev det här nu då? Jo att historiekunskaperna hos kommande generationer måste sättas i finrummet. Att förmåga att se sin samtid med öppna ögon kräver att man också känner till och förstår orsaksamband som kan gå väldigt långt tillbaka i tiden. Och att införskaffande av sådana kunskaper i skolan troligen kräver att historieämnet snuttifieras till en början, för att sedan steg för steg, och i samklang med återuppväckandet av fanasin gemom stegvis läsning av längre och mer komplicerade texter, kommer att ge nya generationer av historiekunnande, allmänbildade och svårlurade homosapiens! 

Klart slut från HQ.

Nattfjärilar...

...undviker högljudda växter. Så lyder en rubrik i SvD:s morgonmail. Citat: "Växter ger ljud ifrån sig när de utsätts för stress. Människor kan inte höra deras klagorop, som är på ultraljudsfrekvens. Insekter, däremot, kan höra och tolka signalerna" slut citat. Källa.

Alltså ytterligare ett steg mot förståelsen att vi alla lever och är delar i ett kretslopp där vi också lever på och av varandra. Och att det gäller alla organismer.
För några månader sedan var det svamparna som blev omklassificerade och fick lämna växtriket i vetenskaplig mening, då de i flera avseenden är närmare djurens värld. För min del är jag övertygad om att den största skillnaden på växter och djur (förutom växternas förmåga till fotosyntes) är tempot. Växterna  rör sig ju oerhört långsamt jämfört med de flesta djur, förutom kanske de köttätande krukväxter som ju väldigt snabbt kan slå igen fällan om en oförsiktig fluga.

Jag vet åtminstone två experiment utförda som konstprojekt, där brännässlor fått växa upp till musik. De som hört på hårdrock under sin uppväxt blir påtagligt träigare, taggigare och mörkare än de som vuxit upp med klassisk musik (säger kanske något om musiken också :-)? Men det intressanta är ju att växter inte bara, som konstaterats i citatet ovan, ger ifrån sig ljud, utan också reagerar på, påverkas av. Så summan av dessa tankar blir återigen att en holistisk livssyn är den enda hållbara. Klart slut.

Smultronstället.

Av Jesper Högström. Om hans far. Och om honom själv. En slags fragmentarisk självbiografi som kretsar kring förhållandet mellan honom och hans far. Spridda skurar av minnesbilder, precis som jag tror de flestas minnesstruktur ser ut. Längre eller kortare händelser i oordning. Oavbrutet hoppande i tiden men inte sådär så att det blir svårt att hänga med. Inte för många personer att hålla reda på. Denna finns inte som ljudbok, läste den på skärmen. Igår. På en dag, dessutom med långa uppehåll för att göra annat. Läste i soffan, på en bänkpaus i en promenad, i en stol i trädgården till sent, och de sista sidorna i sängen. Så bladvändare är väl rätt ord här. Svår att lägga ifrån sig helt enkelt.
Det finns ett centralt begrepp i boken: "Det" som jag antar ska vara en slags peripeti. Tyvärr fattade jag nog inte riktigt varken när eller vad det var. För mig blev det uppgång och fall i en obruten kurva. Det går inte riktigt att komma inpå fadern, men det ser jag som en styrka eftersom det är en verklighetsskildring och inte en roman. Och jaget är ju sonen, författaren, som låter läsaren åtminstone göra blixtvisiter hos sig.

Nu fortsätter jag med samme författares biografi "Jag vill skriva sant", om Tora Dahl. Fast i lurarna, för idag blir det tunnelbana in till ateljén.