På senare tid har jag läst två böcker där undergivsenhet och beundran för den materiellt rikare har framställts helt okommenterat. Förut har jag stört mig på det beteendet, den tanken, otaliga gånger då jag stött på den i olika kulturyttringar. Det har varit filmer, romaner, noveller och ibland t.o.m. framskymtande mellan raderna i poesi. Nu senast i romanen Stockholmsvitt, som jag i allt övrigt utser till årets roman, men som ändå innehåller ett inslag av detta svårbegripliga. Två unga familjer som beundrar och ser upp till en tredje av den enkla orsaken att den tredje har mer pengar och prylar. Och inte ens skapat av egen kraft utan genom arv! Några andra exempel på detta jag kommer på just nu är Leif GW Perssons självbiografi, boken/filmen "Snabba cash" (av den där advokaten jag inte minns namnet på) och filmen "Pelle Erövraren". Men det finns många fler verk. Både äldre och nyare.
Jag kan inte känna igen mig i detta. Själv född och uppvuxen i arbetarklass har jag ändå aldrig sett upp till den som haft mer. Egentligen inte avundats någon heller. Allt som för många andra verkar självklart, som att ens beteende i olika sammanhang alltid ska anpassas till hur den som har det materiellt "bättre" beter sig, är för mig obegripligt och direkt osunt. Ett sjukligt krypande av ingen anledning alls. En människa är lika mycket värd som en annan människa. Något utöver det existerar faktiskt inte. Utom kanske som ren inbillning och självsuggestion.
Och då kommer den möjliga villfarelsen. Varför är det så? Jag minns ju såklart mina barndoms- och ungdomsvänner. Jag tror faltiskt inte att någon tänkte eller kände på något annat vis än jag. Vi var liksom inte uppfostrade till någon undergivsenhet för självutnämnda patroner. Den som försökte bossa utan att ha andra kvalifikationer än pengar skulle man vrida om näsan på. De vi såg upp till hade andra styrkor och färdigheter. Sådana man skaffar sig av egen kraft.
Det här har jag tänkt på ofta och undrat om det är något lokalt. Eller om det kan handla om det ibland rent komiska manifesterandet av Jämtland som ett självständigt land (det var där jag växte upp). Eller nåt tredje. Och detta tredje kanske skulle kunna vara något jag såklart alltid vetat men inte tänkt på i det här sammanhanget. Jag har just läst/lyssnat på "Den barmhärtige mördaren" av Patrik Svensson. Om statarsystemet. True crime i statarmiljö. Och då nämns någonstans detta jag liksom inte tänkt på. Nämligen att det inte har funnits några statare norr om Dalälven av den självklara anledningen att det inte funnits några slott eller säterier eller andra herresäten där! Alltså ingen "överhet" förutom en och annan storbonde då. Kanske finns det därför mindre nedärvd undergivsenhet och beundran för pengar? Kanske är det så att denna del av landets befolkning inte kuvats till krypande på samma sätt som i trakter med adel och slott? Visst fanns det i generationen före min, en "höjdare" även i min födelseby, men hans makt var inte på långa vägar oinskränkt som en godsherres. Mer som en person man lät hållas så länge han agerade inom rimliga gränser.
Som nämnt har jag aldrig riktigt fattat varför en sådan som Leif GW Persson utan minsta reflektion skriver att hela hans strävan var att bli som de "finare" i hans närhet. Att han beundrade dessa personer trots att de inte på något vis hade samma intelligens eller driv som han själv hade. Det är en intressant fråga så här på avstånd. Driver avund eller grundlös oreflekterad beundran på sådana som LGWP till att prestera som han gjorde? Är det en slags cirkelrörelse där han själv vill bli en "höjdare" (har träffat honom en gång och det var helt uppenbart att han betraktade sig själv som en sådan redan då för kanske 30 år sedan) utan att egentligen se sig själv? För min del känner jag precis som jag alltid gjort. Jag ser upp till människor som presterat och skaffat sig kunskaper eller åstadkommit något av egen kraft. De som har ärvt jobb och/eller positioner eller pengar är för mig likgiltiga och ointressanta. Kanske orättvist ibland eftersom man inte kan välja sina föräldrar, men i alla fall, det är så jag känner.
Avslutar med ett citat ur Västgötalagens rättsbalk. Om monarkin: "Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ". Sammanfattar allt ovan. Så jag röstar för ett återinförande av Västgötalagen som ett startblock för en sundare samhällsutveckling och sundare värderingar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar