Är det mellan halvsju och sju nu. Den bästa tiden på dygnet, den när det ljusnar, flyttas fram lite varje dag nu fram till vintersolståndet då den börjar backa igen. En fördel med mörkertiden är att det går att vara utsövd i blektimmen. Ljusets inverkan på sinnet är som en slags huvudkran. Vad som händer i övrigt under vaken tid är mer som utbroderingar över grundtonen, obligater och soloutflykter. Händelser och påverkan som inte är riktigt självständiga utan bara avtecknas mot ljuset. Dagsljuset. Som är grundtonen. Likadant fast i 365 gånger större skala är det med ljusvariationen under ett helt år. En grundton under grundtonen.
Den helvita himlen. Eftermiddagssolen molnfria sommardagar. Lågt hängande moln som tvingar en att tända taklampan. Heeelt värdelöst.
Gryningsljus. Sommarförmiddagar. Varmt och gråväder. Då går något vettigt att åstadkomma. Likaså när dagarna nästan försvinner i mörkret.
Ibland undrar jag hur vi påverkas av att i någon mån kunna styra ljuset själva. Jämfört med hur det var före elektriciteten. När solnedgången betydde natt och sova och soluppgången startade dagen. Att dagarna var så långa på sommaren och så korta på vintern. Att dygnsrytmen ständigt förändrades. Nu läser jag gång på gång om hur viktigt det är med regelbundna sömnvanor och att man ska sova sju eller om det är åtta timmar/dygn för att hålla sig frisk och bli 100 år. Men jag tror ändå att något förloras för varje avsteg från naturens gång som tas. Såklart kan det vara till det bättre av uppenbara skäl men kanske inte av de mindre uppenbara.
Och nu blir det snart omställning av klockor till vintertid. Som elefanten som klampar in i porslinsfabriken. Det är så mycket som blivit så intrumentellt och mekaniskt, okänsligt. Vi tvingar både naturen och oss själva att följa flyktiga trender. Plastikkirurgins triumftid! Tänker på min uppväxt i en skidort där det mesta handlade om teknik i backen när man gick i byskolan. Den inte alltid så pedagogiske gymnastik- och skidläraren gjorde i alla fall en insats med mig, jag som inte var någon naturbegåvning på det området. Han klargjorde hur terängen skulle avläsas och åkningen anpassas efter den. Alltså att det inte handlar om att bestämma först hur man ska åka och sedan göra det. Det var faktiskt något som fastnade och som går att tillämpa även på andra områden. Inte minst här i orten där "streetsmartness" är en nödvändighet. Kolla hur det ser ut framåt och byt till den andra trottoaren om det finns någon tvekan. En insikt som för övrigt mina barn har haft mer eller mindre medfött. En slags självbevarelsedrift.
Och det tankesättet går igen i konstnärlig verksamhet. Att följa terrängen. Göra det som krävs snarare än det jag tänkt ut. Följa intuitionen. Träna förmågan att stänga av och följa minsta motståndets lag. Det kan vara svårt och betyder en hel massa "kill your darlings" (ursäkta för en till anglifiering, men vet inget bättre uttryck). Att se att det där blev som jag ville, men tyvärr är det skit! Framkrystat. Eller "tänkt" som en lärare i måleri jag en gång hade sade. Det är vad som måste tränas. Byta trottoar utan att först tänka att jag ska byta trottoar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar