Minnesplatser.

Minnet är nog inte helt och hållet något som bor i ens medvetande. Jag föreställer mig att en del av minnena befinner sig utanför och aktiverar den del som finns inom oss när de två delarna möts. Som om en bit av minnena lämnas kvar på platser eller i situationer och bara kommer tillbaka som ett helt minne när man är där igen. En minnesbild som ett färdiglagt pussel men med t.ex. 25% av bitarna kvarlämnade på minnesplatsen. Och dit måste man återvända för att koppla ihop med de 75% man bär med sig och därmed få en färdig hel bild. Förutom då att bilden bleknar med tiden även då den är hel. Och förutom att det ju tyvärr inte går att återvända i tiden utan bara i rummet. Men minnesdelar som ligger kvar i rummet kan betyda mycket för bilden. Jag tänker att jag har lämnat en bit av minnet av en händelse på en särskild plats. Och det har också alla andra som varit där gjort. När jag kommer dit igen kopplas bitarna ihop och jag minns. Om det är så, så borde någon annans minne kunna komma till mig om den personen upplevt samma sak som jag på samma plats? Om den personens minne s.a.s hinner först med sammankopplingen? Det skulle då leda till ett helt nytt minne. Sammansatt av två olika medvetanden.

Ja. Svammel förstås, så nu över till något helt annat. Så här uttrycker Gunnar Ekelöv det: "Konst är till mycket stor del humbug. Pengar är pengar däremot, åtminstone så länge kronan inte sjunker". Citerat ur ett brev som återges i "Minnet och rädslan : en biografi över Gunnar Ekelöv" av Jesper Högström. Konst är alltså humbug som konstnären själv tror på. 

Ekelöv umgicks, när han skrev detta, med konkretisterna runt Otto G. Carlsund, och jag tror han menade den konst som inte kräver så stor hantverksskicklighet utan mer baseras på teorier. Alltså konstruerad konst. En konst som är en överenskommelse om värde. Liksom pengar är, men där pengarna vinner på det faktum att de inte försöker vara något annat än just pengar. Och därmed blir ärligare än konst.

Ekelöv ja. Född ekonomiskt oberoende. Den halvgenomskinlige hanrejen. Han som allitid måste bjuda in sig själv till festen. Till bordet. Han som minsann skulle åka till Afrika för att finna inspirationen men inte fattade vidden och djupet av kulturskillnaden. Som skulle flytta till Paris för där... Ensam, ständigt halvfull på sitt rum eller på någon bar. Vänlös. Accepterad i sällskapet men aldrig inbjuden. Lidande av sina pengar som gör att han aldrig behöver kämpa för något. Aldrig vara hungrig som de andra ibland. Aldrig behöva gå upp på morgonen. Den underiiga paradoxen att ekonomin blir en belastning. Ett utanförskap i förhållande till generationskamraterna i konst- och litteraturvärlden.

Lagom är alltså faktiskt bäst. Att inte vara fattig men inte heller rik. Så att ens ansträngningar på det materiella området faktiskt märks och spelar roll. Hade jag miljoner så skulle jag gå med ständigt dåligt samvete. Och hade jag inget så... 

Ivar Kreuger schabblade bort både sina och andras miljoner och sköt sig hellre än att konka. Så kan pengar också göra med en människa. Han kunde inte tänka sig ett liv som fattig, även om han säkert inte behövt bli hemlös. Men högmodet visade sig vara existentiellt för honom. Annars kunde han ju bara ha bott i ett dike några år för att sedan utnyttja gamla kontakter, skaffa sig en spökskrivare och förlag och göra come back med "Kreugerkraschen - den sanna historien". Föredragsturné, bokmässa och allt. Kändis var han ju redan.

Men nu börjar det ljusna ute, klockan är snart sju och det är dags att fundera över min egen ekonomi. Behöver dra in några jobb. Köpa kattmat. Bara att sätta igång!