Kolsvart 06.36.

Rummet endast upplyst av en bordslampa i fönstret. Runt den irrar en minimal fluga som än så länge klarat sig i årstiden då flugor dör. Klarat sig genom att ta sig in i huset. Eller om den är född och uppvuxen på någon av krukväxterna. Vad tänker den i sin dans runt lampan? Det är verkligen en annan värld. En dimension jag inte kan få tillträde till. Lika lite som den speciella plats högt upp i tallen utanför fönstret där några skator brukar samlas. Vad gör de just där? Aldrig någon annanstans i tallen och något särskilt går inte att se där. Inget bo eller ens rester av ett. Ibland blir de många mysterierna runt om en nästan för mycket. Tycker vi har exotiska platser och märkliga mysterier i närheten överallt. Mer än nog. Bara att öppna ögon och öron och kombinera med lite fantasi så kan det dra iväg var som helst. Somna till på soffan i eftermiddagssol (så slipper man den också). Och precis innan sömnen kommer. Där finns också en värld. En port liksom. Och att se drömmande katter. Sovande 20 timmar om dygnet. Eller vad det nu är de gör. Kanske bara ser ut som sömn. Kanske är de ute och reser. Mystiken tätnar i alla riktningar.

Hells Angels. Bildades av hemvändande soldater från andra världskriget. Traumatiserade innan PTSD fanns. Omöjligt att inordna sig i ett civilt samhälle när det normala varit det extrema. Som uttöjda strumpor som inte längre kan sitta uppe på benen. Ett inte okänt fenomen från typ alla krig, men när det gäller världskrigen så handlar det ju om i stort sett allt manfolk i flera länder. Hela generationen. En vana vid adrenalin kan nog vara lika illa som en vana vid vilken drog som helst. Dessutom med tillvänjningens avtrubbning. Jag tänker mig att den generationen, typ en och en halv före mig, som fick gå "man ur huse" för att försvara en flagga eller en gräns eller en idiologi, eller för den delen angripa andra för att flytta fram den där gränsen och få hissa flaggan en bit bort, alla är mer eller mindre avtrubbade. Uttänjda som gamla strumpor. I behov av stödstrumpor. Inte minst mentalt och känslomässigt. Grov allmänfarlig generalisering av mig som dessutom verkligen tycker illa om när folk buntas ihop i grupper och tilldelas egenskaper. Men i alla fall. Lite tror jag det ligger i det åtminstone för de direkt inblandade. Misstänker i alla fall att jag hade blivit krockad om jag hade varit med i någon duell. Då hade jag nog inte kunnat se det stora i det lilla.

Lyckliga är vi som gjorde lumpen i en "91-an Karlsson-tid" även om det där och då kändes som allvar. Och ännu mer våra barn som slapp helt! Jag tror de har andra förutsättningar för att bli tänkande och kännande människor. Kanske att den generationen, den enda eftersom vi nu har krigsmentaliteten här igen, kan föra mänskligheten lite framåt och närmare några svar på vad det egentligen handlar om, det här livet. För nu är det återigen så att nästa generations ungar ser broschyren "Om krisen eller kriget kommer" som likvärdig med vårdguiden eller 1177-tidningen. En naturlig del i livet att förålla sig till. Precis som det var för de som var barn på 1930-40-talet.

Å andra sidan, för det finns ju alltid en annan sida, så är det visst så att psykisk ohälsa minskar drastiskt i krigstider. Det finns liksom inte så mycket plats för att reflektera över sitt eget mående vilket då ska skala bort en hel del av de mindre allvarligare tillstånden. Har jag hört på stan. Andra funderingar i ämnet finns här och här.