Kan man vara på flera olika sätt. Just nu bokstavligt efter det senaste dygnets och även det kommandes snöfall. Ut och skotta. Det där jag trodde jag flyttade ifrån en gång i tiden. Snö funkar för mig genom fönster eller på TV men närkontakt slutade jag nog att längta efter redan i mycket unga år även om det dåförtiden var en sådan självklarhet åtta månader om året så att tanken nog aldrig slog mig. Det var först på avstånd när jag upplevde min första snöfria vinter som jag till fullo insåg vad jag egentligen alltid känt men inte förstått att jag kände. Och så är det nog med det mesta. Man måste vara utanför något för att kunna se det i sin helhet. Det fattiga barnet som växer upp i en lika fattig omgivning upplever sig inte som fattigt (så länge fattigdomen inte är så stor att den innefattar hunger). Jag kan undra vad mer i mitt liv jag inte ser eftersom jag befinner mig i det. Det som ligger närmast till hands blir förstås konstvärlden jag ägnade min ungdom åt. Nu efter alla år "utanför" och sedan 2018 åter involverad i (fast lite från sidlinjen) kan jag inte låta bli att undra om mina åsikter, min smak, till en del är konstruerad, inlärd, accepterad. Många av de konstverk jag i ungdomen beundrade kan jag idag inte riktigt ta till mig. Vad var det jag såg? Eller var det bara det att jag villigt och okritiskt accepterade det allmänna åsiktsklimatet på området? Mitt dåliga självförtroende i kulturvärlden som f.d. lagerarbetare och bensinmacksbiträde? Min vilja att ingå i en krets av "vetande"? Bortträngning pga rädsla för avslöjande? Tänker på när jag hjälpte upp ekonomin lite genom timjobb i ett galleri. Det kom in några stora pressträskivor en norsk konstnär med en borrmaskin hade ritat abstrakta mönster i. Eller en avgångselevutställning på en konsthögskola där en elev hade byggt någon slags skulptur av tomma mjölkpaket på golvet. Sådant jag aldrig ifrågasatte då. Om något så ifrågasatte jag mina egna kunskaper och insikter när jag innerst inne inte riktigt fattade vad storheten med dessa och många andra verk var.
Hur mycket i livet är inlärt och accepterat bara för att? Alltså på alla områden? Att bli äldre är på många sätt inte så kul, men en sak som faktiskt är kul är att inse att varje dag ger nya kunskaper och insikter och dessutom att inga taktiska eller strategiska hinder längre finns för vad som kan uttryckas. Ingen möjlig karriär som kan äventyras. Inget uppdrag eller stipendier att förlora pga fel tankar. Helt enkelt en större tankens frihet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar