Vinden.

Viner runt knutarna. Himlen är blågråsvart. Gatubelysningen kommer nog att lysa minst en timme till. Klockan är 07.03. I min skyddade tillvaro hämtar jag en till mugg hett kaffe. Inga katter vill gå ut denna morgon. Tänker framåt idag. Mot det flygande tefatet som ska landa i november. Eller nä förresten, bara mot den dag jag får tillbaka min 6x4,5 cm kamera som sedan snart ett halvår befinner sig på köhyllan hos Amsterdam camera repairs. Så långa väntetider är det för äldre kameror som behöver omvårdnad. Detta beror förutom bristen på reservdelar också på ett kunskapsglapp som uppstått. De tekniker som kan analoga mekaniska kameror höll precis på att dö ut när den här vågen av yngre fotografer som ser det analoga som en nyhet började röra sig. Nu befolkas de nästan utdöda men återupplivade verkstäderna av ett fåtal gamla stötar som innan de drar in årorna nu försöker hinna överföra sina kunskaper till ett något större antal unga prospects. Kameratekniker har plötsligt blivit ett sådant där framtidshantverksyrke som inte hotas av AI. Precis som alla andra hantverk inte heller gör. AI-hotet förresten, om det nu är ett hot, verkar i första hand gälla programmerare och systemtekniker. De som dedicerat sina liv åt programmering har nu programmerat jätten Gluffgluff som äter upp dem. Så jag predikar som alltid om hantverksyrken och/eller humaniora för människor som ska välja väg. En annan fördel med just hantverk är att en hantverkare oftast har sin egen verksamhet (ingen chef:-) och är dessutom flyttbar över nations- och språkgränser. Lika mycket idag som under gräddtårteslottsbyggarepoken på 16-1700-talen då i princip alla hantverkare på skrytbyggena var inkallade från olika länder på kontinenten. Hade Tidöligan varit verksam då så hade vi bara haft några små grå försvarsborgar från medeltiden att kalla för slott som kulturarv på byggnadssidan. Och statsministern hade fått uggla i sitt Sagerska palats utan stuckatur i taket.

Men nu slutsvamlat för denna gång. Dags att ta tag i dagen!