Nu är det nu.

Tror det var Per Olov Enquist som en gång fick kritik för att inte leva i nuet då han bara skrev om dået. Han tog detta på allvar och gjorde en undersökning där har frågade vetenskapare inom olika områden, både naturvetenskapliga och humanistiska, för att få svar på vad nu egentligen är. Resultatet blev att nu kan variera lite individuellt men är i genomsnitt mellan en och tre sekunder. POE:s kommentar: "ska de va nåt de?" Det går inte att skriva om nuet eftersom det blir då innan man ens fått det på pränt. Alltså en ickefråga och han fortsatte skriva om dået. Framtiden går det ju iofs att skriva om, men då blir det ju ofrånkomligen lögn och spekulation. Fantasier eftersom ingen vet vad som händer om fyra sekunder. Jag kan vara död då. Kanske till en början utan att märka det ens. En annan kulturgubbe, Ingmar Bergman, beskrev hur han ville att hans död skulle bli. Han skulle gå upp på morgonen, ta på sin morgonrock och gå ut för att hämta tidningen. Då skulle han se en sedan länge avliden person komma gående på vägen mot honom och då skulle han förstå att han var död. Ganska vacker tanke får man väl säga. För många år sedan läste jag den tibetanska dödsboken, den var inne då och "alla" läste den. För min del blev den bara ångestskapande eftersom jag precis hade varit med om en närståendes död och vi som var där gjorde enligt dödsboken helt fel med det mesta. Gjorde mig av med boken och kommer aldrig att läsa den igen, tänkte jag då. Men kanske skulle jag göra det nu-då. Jag upplever och tolkar ju saker på helt andra sätt nu än då. Känner att det saknas ord här. Nu är max tre sekunder och då finns inte längre. Det behövs ett ord för allt som ligger mellan då och nu. Där man befinner sig i tankevärlden mest hela tiden. Men nu till anledningen till detta ämne. Varför jag inte är i ateljén och gör lite nytta för min egen skull? Har bara varit hemma och studerat katterna de senaste dagarna. Beställde en bok om arkitekturtermer på bokbörsen. Väntar på något. Men vad vet jag inte. En ingivelse. Detta vegeterande kan nog ses som slöseri med tid och lättja, med det är det inte. För faktiskt så vet jag något om dået i bemärkelsen framtid. Och det är att jag behöver vegeterande perioder, eller perioder då jag gör något monotont jag inte egentligen vet varför jag gör. Samlar katthår gör jag t.ex sedan något år. Har en papperskasse full och ingen aning om varför. Men jag vet att jag om jag fortsätter att vara levande kommer att förstå varför om en vecka eller kanske om ett år. För då faller pusselbitarna på plats. Det är så mitt liv funkar i avseendet vad jag åstadkommer i bildkonstvärlden eller vad som nu är kvar av den. Så har det alltid varit. En del av jobbet helt enkelt. En arbetsmetod jag inte tänkt ut, utan som bara finns och som är den enda som funkar för mig.