Färgminne. Vissa färger bär på minnen jag inte kan formulera i ord. Det finns en ljustblåturkos som har något med sjöstrand och morfar att göra. Och en mörkgrön som skickar ner mig till en arbetsbänk i pannrummet i huset jag föddes och växte upp i. Och kväll. En röd, men den är mycket tydligare, falu rödfärg på en gammal brädvägg i solen. Då blir det högsommar. Solen högt på himlen. Grå. Trä som aldrig målats men torkat av sol och ålder. Detta är den egentliga enda anledningen till att jag kan påverkas av någon enstaka Mark Rothko målning.
Koloristerna, som finns lite inom de flesta s.k. ismer, är för mig en blandad samling som inte riktigt har med tidsepok eller någon annan slags gemensam faktor att göra. Det är målare som vid ett eller annat tillfälle (behöver inte gälla hela produktionen) lyckats med att förmedla en innebörd som är starkare än formen. Luddigt? Men om jag försöker igen. En bild av t.ex. ett landskap som förmedlar "därkänslan" starkare gemon färgen än genom teckningen/formen. Formen kan vara oklar, schablonartad. För färgen står för uttrycket. Det är färgen, eller snarare förhållandet mellan de ingående färgerna som kan förflytta en i tid och rum. Som kan framkalla fantomlukter.
Kanske är detta så individuellt att det inte går att förmedla. Kanske att det hör ihop med de där minnena, det vet jag inte, men är på väg att ta reda på. För mig själv alltså. För i min värld finns det några få målare som i några få bilder lyckas med detta. Detta som inte verkar ha existerat, upptäckts, förrän den fotografiska bilden kom på 1840-talet och ställde till oreda. Då den stora osäkerheten tog målarna och nya vägar blev av nöden.
Här på soffan i orten kan jag ta några exempel på vad som är koloristiska mästerverk för mig. Carl Kylbergs "Stilla kväll" har jag kanske tjatat ut i tidigare inlägg här. Vera Frisén, som är en sentida upptäckt för mig, kan (kunde) få färgerna att förmedla stämning, lukter, tid. Per Ekström gör det fast inte riktigt ändå. Lite för skicklig med formen för att låta färgen verka fullt ut. Helene Schjerfbeck lite samma sak. Hennes förenklingar, abstraktioner är liksom så drivet eleganta att de nästan hamnar i vägen för färgverkan som ju annars är väldigt stark. Anton Genberg, för bra för sitt eget bästa han med. Tyvärr lika stark form som färg. Vad gäller göteborgskoloristerna så är det blandat. Vissa verk av vissa personer, men långt ifrån allt av alla. En stor del är överromatiserat blaha. Mytologiskt jönseri.
Min måttstock är och förblir den att en framtida arkeolog ska kunna gräva fram ett verk och genast inse kvaliteterna. Utan historik eller sammanhang eller ord. Bild är bild och ska tala för sig själv. Men med det sagt så inser jag såklart att det också finns en högst individuell dimension. Jag vet t.ex. inte vad den där arkeologen skulle tänka om ovan nämnda Rothko? Kan det vara färgprover inför en husmålning? Möjligen är den typen av bilder allt för tids- och ordbundna. Eller för individuella. Så jag avslutar detta med att utnämna Vera Frisén till den som fattat det här med färg allra bäst. Färg före form alltså. Inte hennes porträtt som mest ser ut som de skulle se ut med tidens mått mätt (1900-tals modernism) men i landskapen. Hennes lanskap är vad alla konstskolor borde plocka fram när kolorister ska avhandlas. Ursäkta Åke Göransson och Inge Schiöler, men där möter ni er överkvinna. Att träffa färgerna så exakt borde inte vara möjligt. Och till min stora irritation så dog hon 1990, här i staden också. Mitt näst sista år av åtta års konststudier och många studiebesök hos olika konstnärer. Men henne hörde man aldrig ens talas om. Hon var inte "i ropet".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar