Kan man drabbas av när man försöker förstå och lära sig något som är på gränsen till vad ens förstånd klarar. Alltså när man försöker utvidga den gränsen. Förstora förståndets omfång. Och för den vetgirige är det inte sällan i lärovärken hen hamnar i utforskandet av världen och sig själv. De nyfikna. Som vill veta hur och varför. I egenskap av sådan figur har jag några gånger stångat mig mot sådant som tagit tid, upprepningar och värkdrivande ansträngning.
Ett sådant minne är från när jag en gång i tiden ville förstå programmering. Lätt i början och omedelbart belönande, men sedan kom ett par riktigt branta backar. Objektorientering var något som helt enkelt inte gick in i mitt huvud förrän jag kom på en egen metod för att visualisera det jag gjorde. Jag såg datan i svävande bubblor av olika storlek och färg ovanför skärmen och fick på så sätt långsamt grepp om logiken tills polletten föll ner. Ett sätt att hålla saker i minnet. Den där turkosa bubblan eller den gula hängde liksom kvar där när jag tittade upp från skärmen och då kunde jag ta och använda deras innehåll. Minnesbankar liksom. Som jag kunde påverka med långa "stavar" så att de långsamt flöt runt och tömdes eller fylldes med data. Födde nya objekt och stängde andra. Ynglade av sig med någon ny egenskap medfödd.
En annan huvudvärk-lärovärk, som pågår ännu är att försöka förstå en del filosofiska resonemang, som t.ex. Wittgensteins "självklarheter". I de fallen har jag en annan metod. Omläsning. Jag vet att om jag läser en från början för mig närmast obegriplig text, om och om igen så brukar något korn av förståelse bli kvar för varje läsning och till sist fogas ihop till något lite mer begripligt. I en del fall (tyvärr ännu inte Wittgenstein, förutom de enklare resonemangen) har faktiskt den där polletten landat till sist. Ibland kan det vara så enkelt som att tillägna sig ovanliga ord, eller att verkligen på djupet reflektera över betydelsen av ett vanligt ord. Vända och vrida på det i sammanhanget.
Ett tredje kunskapsområde jag ägnat oändligt mycket mer tid åt än de ovanstående, har varit bildkonst. Jag minns med glädje de rent praktiska framstegen i första konstskolan. Jag såg det som en trappa. Jag kämpade med att försöka ta mig upp på nästa steg, vilket oftast funkade ganska lätt via outtröttlig övning. Ordet talang har ganska liten betydelse i sådana sammanhang, uthållighet är mer sant. Så enkelt för den som ägnar sig åt de traditionella teknikerna och uttrycksmedlen. Kunskaperna sitter i samordningen mellan magen och händerna. Och lite hjärna ibland.
Men det fanns/finns en annan del också att ta till sig. Konceptkonstnärerna. Vad sysslade de med egentligen? En del totalt obegripliga medan andra praktiserade en slags häpnadsväckande utvidgning av konsten genom att tänka och göra sådant som ingen tidigare tänkt eller gjort. Men egentligen utan att behöva förklaras eftersom den nya tanken förklarade sig själv genom objektet (ex: Dan Wolgers självstängande låda). Den andra kategorin däremot, den som kräver långsökta förklaringar och dimmiga kvasifilosofiska texter, är tyvärr den som tagit över och i samarbete med marknaden blivit en produktionsapparat av ekonomiska värden som föder tusentals människor och hela institutioner. Så där har till sist min vetgirighet kastat in handduken. Det finns helt enkelt inget att förstå. Man ska acceptera och anamma eller dö.
Ingen av mina verktyg för att sätta sig in i, förstå eller ens närma mig begriplighet fungerar när jag t.ex. läser motiveringen till underkännandet av Bogdan Zybers doktorsavhandling. Antingen är jag dummare än en SD:are eller så är det bara rappakalja för att försvara en födkrok mot yttre hot. Så där går alltså gränsen för min intelligens om det inte bara är svammel. Där är det stopp.
Ingen har heller levererat någon förklaring till vad en konstnär egentligen ska ha en doktorstitel till om det inte är för att söka lärartjänster? Och alltså på sikt ta över institutionerna. Hur länge tar det innan en proffesur bara kan sökas av en disputerad? Som det ju är och alltid har varit i den akademiska världen? Alla som har någon livserfarenhet och kan praktisera enkel vardagslogik fattar ju att det kommer att bli så. För som sagt, vad ska annars dessa doktorstitlar ens existera för? Skriva böcker?
Den huvudvärken kan inte botas, så då är det bättre att bara lämna fältet och ägna sig åt annat. För den akademiserade konsten har målat in sig i ett hörn även om de troende inte ser det. Inte vill se. Och hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte greppa vad det egentligen handlar om, om nu något annat än ekonomi finns med i ekvationen. Vad är det för kunskap jag missar? Som jag är för korkad för att kunna tillgodogöra mig? Kunskapsproduktion heter det men när detta kan vara precis vad som helst man bestämmer sig för att kalla för kunskap...
Och ovan nämnde Wolgers sade upp sin professur på konsthögskolan när han insåg att han skulle bli tvungen att inordna sig och sin undervisning i Bolognamodellen (som är orsaken till de här doktorsfånerierna).
Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar