Framrutan och bakrutan.

Framrutan ska vara större än bakrutan, sade nån politiker i veckan. Och ja, om hen med det menade att det gångna är en dröm (ursäkta lånet Sandemose i himlen) eller att det är bättre att se framåt än bakåt så håller jag med. Delvis. För att se framåt förutsätter att man har koll i backspegeln också om man ska hänga med och fatta orsakssammanhangen.

Alla har väl någon gång läst om det där, idag omöjliga, experimentet med laboratoriemöss som genomfördes vid något amerikanskt universitet på 50-talet. Det gick förenklat ut på att en betingad smärta eller rädsla kan överföras från generation till generation och därmed till ett helt folk, utan att någon i de efterföljande generationerna egentligen utsatts för orsaken till den (i musfallet en elstöt som följde på ett särskilt ljud. Generationer efter var lika rädda för ljudet trots att de aldrig fått någon elstöt och väl knappast visste något alls om elstötar). Detta måste man även ha med sig när man försöker förstå konflikter mellan länder. Allt är inte dagsaktuellt. Ett angrepp på en part som bär på en desperation från sina förfäder kan utlösa något mycket värre än liknande angrepp på någon med en annan historia. Så bakrutan måste också synas även om man inte backar.

För övrigt har jag på senare tid försökt hitta något nytt läsbart, helst av svensk författare, men det slutar mest med att jag inte kommer förbi kapitel 1. Kvantitet saknas inte, men kvalitet tyvärr mer och mer ofta tycker jag. Fler och fler författare ger ut sina böcker i nån slags serieform och då tar idéerna förstås slut till sist.

Förra gången det var så (för mig) blev räddningen att läsa om några gamla klassiker för att liksom komma på rätt köl igen. Få tillbaka tron på skönlitteraturen. Så nu tror jag det blir trilogin "Vargskinnet" av Kerstin Ekman som får en andra läsning. Kommer ihåg att jag var grymt imponerad första gången. Så för mig räknas de romanerna till klassikerna. Så återknyter jag också här till allt ovan, om arv och generationer. God fredagsmorgon!

Innekvällar mm.

I går kväll var troligen sista kvällen i trädgårdens inbäddande värme och mörker, med slingan av olikfärgade lampor som upplysning åt tankegångarna. Sommarens bästa två-tre veckor är de i augusti när just de kvällsförhållandena råder. Varmt. Mörkt. Lampor i alla färger. Dämpade ljud. Svag lukt av tobaksrök från grannarna. Svarta trädtoppar mot natthimlen. Morgonrock på i korgstol. Tysta katter som bojar runt om i trädgårdsmörkret.

Men det var då det. Idag vit himmel. +18°. Knappt troligt att det blir fler sådana kvällar detta år. Nu transportsträcka fram till eld i öppna spisen kvällar. OK det med men inget man direkt längtar efter. Utomhus är alltid bäst. Det finns ingen frihetskänsla med ett tak och väggar. Trygghet kanske men inte frihet.

Kollar i vanlig ordning alla nyheter. Någon har gett ut en bok som ifrågasätter om virus orsakar sjukdomar :-), sågas metodiskt av virologi- och smittskyddsprofessorer. Allt under mässlingsutbrottet på någon festval för knäppjönsar. Boken kanske inte säljer så bra på festivalen när deltagarnas ovaccinerade barn nu insjuknar.

Valet som närmar sig piskar upp politikstämningen och de som tänkt ta över är redan tre veckor innan vi vet hur det går, i luven på varandra och ställer krav och drar röda linjer kors och tvärs som ju alla vet inte kommer att betyda luft när makten till sist ska fördelas. Den andra sidan sliter sitt hår mellan hopp och förtvivlan. Om de inte får sitta kvar kommer harmageddon, invasion av maffiosos, islamisering och inte minst mindre i plånboken att bli straffet för oss alla. Så det så.

Men solen den har ändå sin gång, även om den inte syns till idag. Så hoppas jag att den ändå är kvar där bakom det vita taket. Denna dag blir både analog och digital. Först analog med eget fotoprojekt och framkallning av färgfilm, därefter digital genom en mindre uppdragsplåtning. Allt medan katterna latar sig.

Uppdragen.

Som frilansfotograf har jag haft ganska omväxlande uppdrag under åren. Allt från att kuska runt landet och på 350 orter fotografera bilhallsarkitektur till några år som internfotograf i en offentlig förvaltning. Det senare var hemligt så länge det varade men det är många år sedan nu. Nämner ändå inte vilken förvaltning eftersom jag minns att de var väldigt noga och kollade allt man gjorde på nätet :-). Jag har plåtat hemlösa narkomaner på förmiddagen och kungafamiljen på eftermiddagen. Säkerhetsklassad för att kunna plåta diverse militärjox under utveckling och långa dagar med produktfotografering. Plåtat virtuella rundturer i kyrkor och slott och hållit kurser i digitalfoto, färgstyrning och bildskärmsprofilering för mediaavdelningar på företag, regioner och landsting, på den tiden det digitala var nytt (och numer har jag kurser i analogfoto och mörkrumsteknik, för nu är det det gamla som är det nya igen). Och ständigt med luckorna mellan de långvarigare uppdragen fyllda av lägenheter och hus jag fotograferat åt olika fastighetsbolag och mäklarfirmor. Halvfärdiga byggen och demolägenheter. Och många olika roliga och oroliga möten och situationer har det varit. Gubben som skulle ha med en gigantisk dalahäst på alla bilder. De nakna knarkarna som ockuperat en lägenhet jag oväntat kom in i för att fotografera. Likfläckarna i dödsbon där ensamma människor legat och dött. Mordhuset. Alla sorters människor i alla situationer. Självutnämnda halvkändisar i innerstan och folkskygga luffare i utkanterna. Politiker på alla nivåer. Verksamhets- och personalfotograferingar åt olika företag och tidningar.

Men idag har jag ett uppdrag som inte liknar något annat jag haft, ett jag härmed korar till det märkligaste hittills. Jag ska åka ut i skärgården och smygfotografera ett hus. De boende, som antagligen är hemma, får inte se mig. Inte förstå att huset fotograferas. Så ser bokningen ut. 

Varför överlåter jag till dig som läser detta att fundera på.
Bilden intill är en jag hade med i marknadsföringen på nätet för hundra år sedan. Visar företagsloggorna dåvarande kunder hade.

Nu ska jag leta upp lämplig ljudbok att lyssna på i bilen på väg till det hemliga uppdraget. God morgon!

Sållningar igen.

En till låda öppnad. Hundratals sidor från gamla skissböcker. Sålla, slänga, spara några. Allt är anteckningar ur vardagen, fast mer bild än text. Mer snapshots med penna istället för kamera än något annat. Visserligen har alltid skissblocket varit med men när man ser det så här så blir jag ganska förvånad över hur många timmar det ändå måste vara. Och så är det nu med. Ytterligare tid adderas nästan varje dag.

Hade en svacka för ett år sedan ungefär, men det är glömt nu.

Men ganska hemskt var det minns jag. Ett slags feltänk då jag kopplade ihop mitt användande av skissblocket med konstvärlden och dess sorgeliga utveckling. Men nu har jag fattat att det är äpplen och päron.

Att använda den uråldriga skisstekniken för att undersöka världen har egentligen väldigt lite med konst att göra. Det är mer en fråga om iakttagelse. Att faktiskt verkligen se efter hur något ser ut, och sedan försöka överföra det till en tvådimensionell representation på papper. Det är det! Koncentrationen. Perspektivet. Proportionerna. Att försöka, förkasta och försöka igen. Det är en slags meditation. Allt annat stängs ute för stunden. Resultatet är mindre viktigt än själva handlingen. Något jag vant mig med och inte vill vara utan!

Öppet hus 2026.

Jag är inte så bra på att visa upp mig och vad jag gör, men detta år kommer jag att delta i ateljéföreningens öppet hus (första eller andra helgen i oktober), med allt vad det innebär. Jag kommer att ha "butik" med måleri, skisser och annat + även sälja kvarvarande material för oljemåleri. Kanske akryl också. Sålde den mesta färgen internt i ateljéföreningen i juni, men en del finns kvar. Har inte bestämt ännu. Men någon återgång till måleri som uttrycksmedel blir det inte under överskådlig tid och inte vet jag heller hur länge jag kommer att stanna kvar i ateljéföreningen. Lutar allt mer åt enstöringslokal utanför tullarna. Det är för långt att åka helt enkelt. Eller snarare har det blivit för långt. För varje år som går blir det lite längre. För liksom man gjorde på medeltiden räknar jag avstånd i restid. Med bil snart omöjligt pga omläggningar och enkelriktningar som gjort att avgasandet pågår under mycket längre tid än det gjorde när jag flyttade in. Då var det rätt enkelt. In till stan, lite snirkel och sedan Högbergsgatan raka vägen över hela söder fram till ateljédörren. Där det gick att parka. Den vägen är för länge sedan stängd. Nu måste långa omvägar tas pga olika enkelriktningar och omläggningar och när man till sist är framme har snart alla parkeringsplatser dragits in, eller omvandlats till elbilstolpar. Plus höjda avgifter för trängselskatt och parkering. Så bil funkar inte längre. Tur att covidperioden var innan alla dessa försämringar. För då gick det ju inte heller att ta tuben.

Tunnelbanan idag tar ca en och en halv timme inkluderat gångtid. Men då tillkommer SL:s nyckfullhet med ständiga stopp och förseningar + överfulla tåg utan sittplatser och 30-40 graders värme i tågen sommartid. Och behöver man frakta något större eller tyngre så vet jag faktiskt inte hur det skulle gå till. Så det börjar helt enkelt bli för svårt att förflytta sig dessa dryga 15 km från orten till ateljén. Gentrifieringen stöds av miljökraven och ortenbor som inte har råd med elbil är numer bara välkomna på söndagar. Känns som även det är "på nåder". Resultatet blir att för att ha ateljé inom tullarna måste man också bo där, vilket nog de flesta som vet något om priserna i huvudstaden fattar är låååångt utom räckhåll för praktiserande konstnärer, förutom kanske 0,1% av desamma. Så med detta i åtanke tror jag flytt närmar sig även vad gäller ateljé. Huvudstaden motar ut de mindre bemedlade (som ju nästan alla kulturarbetare tillhör). 

Men åter till öppet hus. Det är jag som gör affischen så ska fundera på om vi ska ändra på den detta år. Komma på något nytt för att dra till sig uppmärksamhet eller om det är bäst med samma som alltid men nya datum och tider, eftersom den "söderpublik" som brukar komma lätt ska känna igen den och boka in besök i kalendrarna. Det fär bli en fråga på något mailmöte. Jag återkommer med datum och tid även här.

Upp ur dvalan.

Vädervärdet steg med nedgången i natt från +37° till +17°. Humanare. Otippad regnskur ger smällkonsert i kattluckorna. Vädrar morgonluft. Och dylikt svammel tummas fram på mobilen här när jag inte kommer på något särskilt att skriva om. Mördaren plötsligt inne och på bordet. Spanar efter det torrfoder som fullständigt inkonsekvent placeras på olika platser så som andan i ögonblicket faller på. Just nu på fönsterbrädan bakom gardinen, vilket han på en sekund räknade ut trots att något aldrig tidigare serverats honom där. De andra i trygghet undan vädermakterna på värmegolvet i badrummet.

Igår kom idén om fotoprojektet vid sidan av. När jag i den tryckande värmen bar skräp till återvinningen. Har länge i bakgrundsmedvetandet testat och förkastat hundra vägar att gå. På samma sätt som planlöst kladdande på en duk för att försöka se vad det egentligen är som vill fram. Min arbetsmetod för allt i bildväg utom för timmarna med skissblocket som mer är som minnesanteckningar på vägen. Livsvägen. Men nu tror jag att jag vet hur denna del av orten kan gestaltas fotografiskt. Återstår att göra det bara och se om det går fram. Utan stöd av ord. Hoppas få tid och rum för detta den kommande veckan. Allt handlar om små avvikelser. Det är ofta så att två platser kan vara väldigt lika men att de små avvikelserna ger den speciella särarten. Vattenstämpeln. Spåren. Vilka som bor.

Övervakerskan.

Den vita katten vakar över mig. Morgonritualen är att jag med kaffemuggen inom räckhåll halvligger i soffan, kollar alla nyhetskällor från vänster till höger och kanske skriver något här, med henne i knät. Ibland ligger hon bara och tittar på mig. Ibland tvättar hon sig. Ibland arg, ibland kelig. Men alltid samma plats samma tid. De övriga lever sina kattliv och luckorna smäller med jämna mellanrum. Finns en i källaringången och en mot trädgården. Två världar med olika invånare och revir. Andra katter i många av radhusen. Mest håller de sig från varandra men en värsting bor i huset bredvid. En aggresiv slagskämpe som ofta får åka till djursjukhuset efter sina matcher runt om i området. Reviren är rätt små. Radhusträdgårdar.

Revir är ett märkligt ord. Ett märkligt begrepp. Även vi människor har ju revir även om de inte direkt är självutnämnda och inpissade. Snarare köpta och inhägnade. Sedan finns ju också reviret integritet. Hur stort personligt utrymme som behövs för att känna sig bekväm. Det ska varken vara för litet eller för stort. Själv skulle jag inte kunna trivas i en jättevilla eller en sjurumslägenhet. Mitt trivselrevir ligger runt 75-100 kvm för hus och 50-75 för lägenhet har jag märkt. Större eller mindre så minskar mina möjligheter till trivsel proportionellt. En jordplätt att sätta fötterna på är också en viktig faktor även om den inte behöver vara ägd.

Radhusträdgården är en intressant hybrid då man kan sitta nästan tillsammans med grannarna, bara någon meter bort men med en häck eller ett plank mellan. Man måste tänka på vad man säger även om man inte ens hejar på varandra. För man ser ju inte varandra. Radhusträdgården är ett extra rum på sommaren. Huset blir dubbelt så stort halvårsvis. Man flyttar ut. Läser, jobbar, vissa tom sover i trädgården. Utemöbler och grill obligatoriskt. Och katter. 

Den ena grannen röker och röklukten får mig alltid att tänka på Köpenhamn. Första tågluff i yngre tonåren då jag satt på golvet på Köpenhamns centralstation och någon annan luffare bredvid rökte. Känslan av äventyr och att allt ligger framför en visslar förbi allra längst ut i medvetandeperiferin. Det svaga men tydliga minnet. Av någon anledning minns jag inte alla år då alla rökte överallt, utan lukten just här leder alltid till just det minnet. Osynliga trådar i spindelväven.

Efter soffsittandet är det dags för någon timmes trädgårdssittande nu när morgnarna ligger runt +20° som är mitt ideal (och helst lite vind och lite mulet). Den vita katten nu vilsen. Följer med mig ut men klättrar sedan upp i fågelbordet som för länge sedan förvandlats till två alternerande katters fågeltorn. Placerat vid tomtgränsen och öppet åt bägge sidor ger det perfekt övervakningsläge över två tomter. Men inga fåglar varnar. Alla vet att hon är ofarlig. Den farliga svartvita ligger någonstans ute i parken och lurar på möss. Minst men farligast som mafioson Toto Riina (som visst bara var en och en halv meter lång), möss som han sedan lemlästade bär med sig in på tomten. Och förväntar sig beröm. Naturen...

De svarta gamla kattdamen, som ser dåligt och inte längre kan hoppa så högt, kommer ut på sin långsamma morgonpromenad. Och inga tänder har hon heller men äter torrfoder ändå. Nu kom jägaren hem. Tomtassad så han vill ha mat. Och den stora grå sover som vanligt på värmegolvet i badrummet. Grannen tänder en till cigarett. Lördagsmorgon.

Installation.

Tvingad av Microsoft och Adobe har jag köpt ny dator. Två som inte klarar Windws 11 måste alltså pensioneras trots att bägge funkar i alla andra avseenden. En stationär och en laptop jag nu inte vet vad jag ska göra med. Den stationära kan inte heller köra nya versionen av Adobe Bridge. Och knappt vissa funktioner i Photoshop heller.  Bägge dessa program nödvändigheter varje dag i min verksamhet. Företagen tvingar fram ofrivillig konsumtion och kapitalförstöring. Funderade på att försöka hitta en användbar "knappmobil" istället för min påträngande fotboja och övervakare smartphonen, men just det, bank-id. Och just det, bokningen av jobb, där kunderna loggar in och bokar själva. Och just det, Spotify och ljudboksappen. Parkeringsapparna. Kartapparna. Helt i händerna på techbolagen. Ofriare än någonsin. Amerikanska företag bestämmer nu lika mycket över oss som de folkvalda i staten. Känns lite som att det här med länder börjar ersättas av företag. Som bestämmer vad jag måste köpa.

Det är nog detta tysta bakgrundsförhållande som ligger bakom den analoga rörelsen, eller trenden eller vad det är. Unga människor som försöker vända sig från den digitala tekniken. Som förstått att hantverksyrken är de enda som numer är säkra från AI-övertag.

Som fotograf med ett kommersiellt ben i den digitala verkligheten och ett okommersiellt i den analoga tillhör jag i alla fall numer åter igen hantverkarna. Detta sedan Sveriges hantverksråd återinförde fotograf på listan över hantverksyrken med gesell- och mästarbrev som yrkeslegitimation. Ungefär tio år sen var det. Och jag skaffade såklart genast bägge. Det första kunskapsbevis och det andra bevis på minst 10 000 timmar i yrket. Och rätt att öppna egen verkstad och ta lärlingar :-). Ja hur det nu är med den saken så var det lite kul med ceremonin i stadshuset då vi till toner av Drottningholmsmusiken inför publik fick ta emot mästarbreven. Då kändes det där med konstnär som väldigt långt borta. Och så är det. När jag tänker hantverkare ger det mig en slags tillfredsställelse som konstnär verkligen inte gör. Som att jag är hemma i det ena och lite löjligt borta i det andra.

Men nu börjar installationsdagen av ny dator med allt vad det innebär av svordomar..

Din sista dag.

Ibland dyker den upp, den där uppmaningen om att man ska leva varje dag som om det vore den sista i livet. T-shirt-tryck, affischer, påstådda uttaladen från den eller den gurun och bla bla. Men vad betyder det egentligen? Att man ska adrenalinmaximera eller? Extra allt? Jag tror vi får nog av sådant bara genom att slå på TV:n. I stället borde uppmaningen vara att leva varje dag som om det vore den första i livet. Som barnet som ser omvärlden för första gången. Att lägga märke till det lilla lika mycket som det stora. Alla underverken och allt liv som finns överallt. Den allra mest avancerade AI-modellen kan ju inte åstadkomma en maskros ens. Eller lusen som bor på den. Ska jag bli imponerad då? Fast det är klart, den där superintelligensen som ska ligga något år fram i tiden kanske kan utplåna oss människor, och det vore såklart imponerande. Den gapande homosapien som ska se allt och prova på allt ser egentligen ingenting. 

Gång på gång slängs barnen ut med badvattnet. Och det ökade energibehovet ska lösas på olika sätt, precis som om det vore en naturlag att energibehovet ökar. Ett skapat behov som ökar pga felanvändning. En konstruktion som med en kollektivt normalintelligent mänsklighet lätt skulle kunna lösas politiskt. Elektrifiering är ju bara att flytta problemet i sidled. Problemet som tydligen inte syns för de flesta. Överkonsumtionen!

Tyvärr, eller om det är tack och lov, kommer nog allt att antingen sluta med harmageddon eller med att det där flygande tefatet faktiskt landar i november och varelser med mer normal intelligens tar över för ett tag och styr skutan på rätt kurs. För det behöver vi uppenbarligen hjälp med. Syndaflod och omstart kanske är enda lösningen.

Alla jagen.

På dagarna två-tre. På natten, efter 12 ungefär ytterligare ett. Dessutom alla åldrar. 5-åringen finns också kvar och dyker oväntat upp ibland, liksom tonåringen, småbarnspappan och 50-åringen. Alla delar i den här halvpensionären. 

Ibland hör man uttrycket "sammansatt personlighet", men har inte alla det? Och ju äldre desto mer sammansatt eftersom fler stadier, åldrar och erfarenheter tillkommer, åtminstone fram till demensen. Fast kanske även den är en del eftersom åldersdementa, åtminstone i början, kan uppleva och berätta om annars totalt glömda saker. Eller så är det som jag ibland misstänker, att den åldersrelaterade egentligen är ett tecken på konstgjort förlängt liv. Att vi borde seglat vidare innan den kommer.

Hur som helst. Jag vet att allt jag tänker om jag är vaken efter typ klockan två på natten är helt fel. För jag är då inte samma person som på dagen. Men det hjälper inte att jag vet det, tankarna mal på i sin egen regi ändå. Så omsomning är det enda som gäller. Sedan på morgonen är tankar om samma ämne helt annorlunda. Och förmiddagen till och med kreativ och optimistisk. Så förmiddagsjaget vill jag gärna se som mitt rättaste. Eftermiddagen är den praktiska personans tid. Då kan idéer från förmiddagen som kräver manuellt arbete göras. Åtminstone fram till långskuggtiden. För då mörknar världen ett tag nästan som på natten. Sedan rätar allt upp sig igen när det börjar skymma. Och hela tiden pågår dialogen mellan de olika åldrarnas personer i bakgrundsbruset från nästa dimension. Till allt detta måste också tilläggas årstidernas och vädrets inverkan på personan. Inte så svårt att förstå varifrån Robert Louis Stevenson fick inspiration till "Doctor Jekyll och mr Hyde". Jag tror han bara drog allt inom sig till sin absoluta spets. Följde upp fragmenten.

Med individuella variationer tror jag att det är som ovan beskrivits för de flesta, om inte alla. Tänkande och reflekterande personer då alltså. Och med risk för skamkänslor kommer jag nu att tänka på Marianne Lindberg De Geers verk "Jag tänker på mig själv". Men det behöver ju inte finnas någon motsättning mot att också tänka på andra. Hoppas jag.

Innantiden.

Nu? En annan luft, inte riktigt sommar. Mer allvar. Är mitt i "Babetta" av Nina Wäha. Handlar en hel del om den lyckades olycka. Det stora Jaha och sen då?, som finns i slutänden av varje karriär. Spännande men inte lika övertygande och fängslande som "Testamente" eller min favorit "Major virvelvind". Slutomdöme kommer senare nån gång när jag läst ut den.
Höst förresten. Det är inte riktigt det heller. Just augusti är någon slags mellantid. Inte riktigt sommar och inte riktigt höst. Och sensommar tycker jag är ett för inexakt ord. För denna månad är inte bara en naturhändelse utan också en slags paus mellan andetagen i många verksamheter. För mig som haft eget företag i över 30 år märks det på att knappt några jobb kommer in. Det råder liksom en slags dvala med halv eller i alla fall mycket mindre bemanning på företagen i min kundkategori och de flesta andra också tror jag (förutom serviceyrkena alltså, som ju aldrig kan ta det lugnt). Många har kommit tillbaka till stan men fortsätter med utekvällar på restaurangerna. Lite jobb på dagarna. Tunnelbanan fortfarande på sommartidtabell. Gymen tomma. Lägre trängselskatt.

En tid jag gärna skulle dra ut på hur länge som helst. När kvällarna är varma men mörka. I trädgården med ljusslingan i alla färger. Katterna liggande lite överallt i stolarna. Tyst för att vara i orten. Mörkt. Innan...

När två blir till en.

Nästan klar med min hybrid. Förstoringsapparaten Intremopemus. Bestående av delar från två olika förstoringsapparater + en del annat. Intrepids utmärkta moderna ledlampehuvud, med inbyggda filter kombinerat med bottenplatta och pelare från en Meopta Opemus. De bästa delarna från en gammal och en ny värld. Problemet med Intrepids nyutvecklade förstoringsapparat är att om den monteras på ett reprostativ (vilket är vad som rekommenderas) så kommer den för nära sådana stativs raka, vertikala pelare. Det går inte att få några större storlekar på kopiorna eftersom projiseringen krockar med pelaren. Avmaskningsramen hamnar för nära pelaren. Så alltså behövs en vinklad pelare. Vilket finns på de flesta äldre förstoringsapparater. I mitt fall som sagt har jag använt en pelare och bottenplatta från en Opemus från 1960. Lite konstigt kan jag tycka att Intrepid inte tillverkar detta också. Behovet är ju så uppenbart. Fästet i stativet är heller inte så lätt att få till. Man får ändra om lite på förstoringshuvudet och köpa till lite skruvar och jox för att få till det. Testas under hösten!

Övervakning.

Tittade på franskitaliensk gangsterfilm med Alain Delon, från 1973. Vilken stjärna! Liknade till och med Sven-Betil Taube till utseendet :-). Men, det som slår en, förutom insikten att allt i filmen var normalt när jag var 14 år, är såklart kommunikationen. Eller avsaknaden av sådan. Återigen blev jag påmind om tiden före datorer och mobiler. AD skulle gömma sig för ett gäng maffiafamiljer, med förgeningar överallt och med halva poliskåren mutad och mot sig. Oj oj, nu måste han dra till antarktis efter att ha tagit ut alla pengar i kontanter (vad annars 1973?) och plastikopererat sig och bytt namn osv tänkte jag. Men vad gör karln? Jo bara tar in på ett lopphotell i nästa kvarter. Inga bankkort som kunde spåras fanns ju då. Ingen mobil med gps eller uppkoppling mot olika master. Inget digitalfoto som kunde mailas ut till alla som skulle leta efter honom. Ingenting. Bara de som visste hur han såg ut kunde leta. Och det var inte många. Inget bildgooglande. Övervakningskameror = 0. Profil på sociala media = 0.

Det var lätt då kan man tycka. Att hålla sig undan. Gå under radarn. något helt annat än idag när registreringen av allt man företar sig bara pågår. Hela tiden. Nu har inte jag något mot övervakningskamerorna, som ju löst fler än ett mordfall o.dyl. Jag bara konstaterar och förundras över den oerhörda, nästan obegripliga, skillnaden. Vardagslivet då och nu. Människors tankar. Den ständigt pågående registreringen.

Från 1500-talet och fram till 1860 var man tvungen att ha inrikespass för att färdas inom sveriges gränser. Detta för att "kronan" behövde hålla reda på de personer som levde i Sverige, registrera dem med kön, ålder, hemort och  hemförhållanden. Uppgifter som främst var till nytta vid utskrivning av soldater till alla krig som pågick under hela 1600-talet. Såklart inte minst det 30-åriga som slukade folk. Sedan behövdes statistik om hur många främmande element som vistades inom gränserna. Judar t.ex. och alla "tattare". Tiggeri var förbjudet för alla som inte hade tiggeripass. Och ett sådant kunde bara utfärdas om man bevisligen var arbetsoförmögen och inte hade några släktingar. Annars var det släktens sak att ta hand om en. Så lite övervakningssamhälle har vi på olika sätt haft även innan moderna tider.

På landsbygden har det nog alltid varit närmast omöjligt att hålla sig undan. I en by vet man vilka som bor i stugorna. Och lägger märke till ett okänt ansikte. Behövs inte så många övervakningskameror. Så troligen var 1973 ett av historiens bästa år för den som ville gömma sig och råkade befinna sig i en stad. Spännande film förresten, fast nu har jag glömt vad den hette. Spelar ingen roll, grejen var ju året. Kul att se bara hur det var och försöka minnas.

Spindlar.

Inte många gillar spindlar. De har något som är väääldigt långt från oss däggdjur. Ändå har jag en särskild förkärlek för denna livsform från insektsvärlden. Alltså för de som finns i Sverige. Ofarliga allihop. För människor alltså. Denna sommar har jag för första gången i livet fått studera en getingspindel som spunnit sitt nät i trädgården. Ganska stor hona som sitter där mitt i nätet och väntar. Lite trög och ointresserad. Orädd. Flyttar sig inte även om man makar runt bland växterna och drar hennes nät i bättre läge för fotografering. Nu nyss gick jag in i boden och såg då något som inte fanns där igår. Ett stort, perfekt symmetriskt nät, ca en halvmeter i diameter och precis i mitten, en korsspindel, lika stor som getingspindeln i trädgården. Men med ett helt annat psyke. Ryckte till och blev på helspänn när den märkte att jag tittade på den. Sedan när jag öppnade dörren på vid gavel och solen kom in, skuggade jag nätet med panik till följd. Spindeln satte av i högsta fart till ett av nätets fästen, ett cykelstyre. Gummigreppet på det styret är trasigt så att öppningen på metallstången är framme. Och dit, in i cykelstyret försvann spindeln med raketfart. In i skyddsrummet.

Jag kan inte låta bli att se spindlar som lite mer högtstående än andra insekter. Det är som om de kan tänka lite som vi. Inte som en mygga som bara gnyr runt och vill ha blod. Inte som myror som verkar sakna enskilt medvetande och bara verkar i grupp. Eller fjärilar som bara fladdrar omkring. Spindlar däremot verkar liksom veta vad de gör. Hur små de än är, som de där röda som knappt syns, så verkar de liksom målmedvetna. Upptagna. Bråttom med sina åtaganden. Vill inte bli störda och är inte ett dugg imponerade av oss människor och allt vad vi håller på med. Det är faktiskt orättvist att de är så avvikande att det till och med finns en speciell fobi mot dem hos en del människor.

Men. Jag fattar. Tror inte jag skulle kunna förmå mig att ta i en tarantella eller vad de heter. Fågelspindel. Men de inhemska arterna har jag inga problem alls med. De är bara fascination för mig. Undringar. Vad gör de? Vad tänker de? Så synd att de är så motbjudande. Det är paradoxen. De fick spindelintellektet på bekostnad av ett yttre de flesta människor skyr.

En till dag.

I raden av dagar på ön. Men denna dag blir nog den sista den här sommaren. Hem till orten och försöka vaska fram lite para, som vi säger därstädes. Men solen skiner fortfarande och det är inte lätt att lämna detta hus som nu efter bara 4-5 år känns som hemma. Fast lite beror det såklart också på alla somrar i andra hus här på ön. Och några vintrar också. Enda platsen jag sånär gått vilse i snöstorm på, trots uppväxt i snöstormlandet, är här på ön. Det var under krokimagister-vintern på Capellagården, 1986-87.
Bussen körde i kolonn med två plogbilar eftersom fåken ven och vägen försvann på bara nån minut. Stannade och släppte av mig nedanför Vickleby, där jag bodde då, så att jag skulle kunna gå upp till byn. Den övre, stora vägen som ligger precis vid byn, var avstängd pga vädret. Men det är bara en dryg kilometer från nedre vägen så det skulle väl inte vara några problem. Och det gick väl några minuter också innan jag insåg att jag inte hade en aning om åt vilket håll byn låg. Sikt typ en meter. Jag gick på stelfrusen åker med bara en eller två decimeter snö men fåken var av den ogenomträngliga sorten. Trampade på i blindo ett tag. Sedan kom jag på något jag hört som liten, att om man inte ser något så ska man notera från vilket håll vinden träffar kinden och sedan se till att fortsätta så, så går man i alla fall inte runt i cirkel som man annars tenderar att göra. Och det funkade. Efter ett tag kunde jag skönja en gatlykta eller vad det var, något som lyste.
Den veckan var insnöandets vecka. Fick knappt upp ytterdörren på morgnarna och skottade mig till utedasset varje gång det var dags. En lanthandel fanns i byn då, så det gick att köpa mat. Mjölk fick man av någon anledning köpa i plastpåsar i en lada lite längre bort längs bygatan. Minns att jag hörde i radion att militären körde bandvagnar på vissa sträckor av vägnätet som någon slags jour eftersom ingen räddningstjänst kunde ta sig fram. Ingen telefon hade jag heller utan jag fick ta mig till affären (kanske 100 meter) där det fanns en telefonkiosk utanför när jag behövde ringa för att ställa in krokicirklar jag hade inne i Kalmar. Men på Capella funkade det ju då nästan alla eleverna bodde i byn. Och när modellen inte kunde komma så stod jag modell själv. Och gick runt och kritiserade i pauserna.
Och nu ska jag utnyttja denna sista dag till samma sak som alltid. Umgås med med mina kompisar, skissblocket och kameran. Med sådana kompisar är man aldrig ensam!

Film. Historia.

I Egypten hände det saker 2011. Nästan revolution och Mubarak tvingades bort. En spännande och välgjord film, med de händelserna som fond, är "The Nile Hilton incident" regisserad av Tarik Saleh. Bör inte missas om inte annat för att få lite perspektiv på hur det går till med både det ena och det andra på andra håll i världen än USA och västeuropa. Fares Fares i huvudrollen. Finns på SVT-play.

Skavanker.

Jag lånade ut bilen. Låntagaren backade in i en betongsugga så att en rejäl buckla i bakskärmen numer pryder den. Själv har jag haft (har) diskbråck som gör att jag numer har lite problem med ett ben. Vidare har jag diverse plåtskador som hör åldern till. Obligatorisk sämre syn och hörsel. Fönsterhissarna fungerar bara delvis och framrutan skulle behöva bytas. Knäna skulle nog strejka om jag försökte mig på en längre fjällvandring. Men för vardagsbehoven duger funktionaliteten. Bytte fjädring och dämpare förra året. 

Jag har aldrig brytt mig särskilt om det yttre. Lite skavanker och repor i lacken betyder bara att man levt ett liv och inte suttit i en klostercell. Vad gäller djupare liggande motorfel tror jag inte så mycket på opåkallad felsökning eller renovering för renoveringens skull. Skulle bara hitta nya fel som inte märks i vardagslag och som skulle tära på den kvarvarande livslängden i onödan. Bättre att köra vidare och ägna tiden åt viktigare saker. Men kan ju vara lite försiktigare i sin körning och inte fresta på systemet mer än nödvändigt. Jag nöjer mig med årlig blodtryckskoll och provtagning.

Som vanebilist lever man i symbios med sin bil. Som gärna får vara av äldre modell och framför allt oöm. Det ska gå att lasta saker och köra på skogsbilvägar. Repa lacken och överleva en eller annan buckla. Det som räknas är att rulla. Att få se vad som finns bakom nästa krök. Fortsätta upptäcka som livet självt. Jag har, förutom en ungefär ettårig paus i 20-års åldern då jag hade en sportspurtbil, alltid betraktat bilen som ett medel snarare än en sak. Mina krav på en bil är enbart funktionella. Lastutrymme. Helst dragkrok. Låg bränsleförbrukning. Format som ryms i små p-rektanglar. Oöm. Bilestetik intresserar mig inte alls längre eftersom alla bilar numer ser likadana ut. Det finns inget individuellt uttryck i en bil tillverkad efter 1970. 

I ungdomen körde jag mc. Då var det kul och mycket frihetskänsla. Jeans och T-shirt. Blev det kallt så på med jacka och ner med tidningar i jeansen. Jag och en kompis körde runt lite i Europa sommaren efter att vi gjort lumpen. Jag på min Moto Guzzi California och han på en gammal HD han importerat från Holland (tror jag det var) gammal polishoj. Så fort vi passerat gränsen in i Tyskland åkte hjälmarna av. Tält hade vi med så camping var givet. Körde åt fel håll i vänstertrafiken i England, utan olycka bara arga bilister. Det var den sommaren. Några turer till Norge blev det också men sedan dalade intresset. Det opraktiska med att inte ha tak över huvudet och vintern...

Bilar som sagt. Hade flera i ungdomen men sedan kom ett mångårigt uppehåll med flyttar runt i landet för olika skolors skull. Sedan bofast med barn och ett antal bilar igen. Bilist har jag nog ändå alltid varit. Friheten svårslagen. Lyssna på musik eller ljudbok under långbilresa tillhör höjdpunkterna i livet. Välja vägar aldrig tidigare körda. Ensam men i rörelse. Stanna var som helst. Bilen som en förlängning av jaget. Och med kamera och skissbok också, så blir livet fullkomligt. Jag vet en gubbe på östra sidan av ön, som verkar leva i sin gamla bil. Han krypkör omkring med framrutorna nere. Vill han prata med någon så kör han precis intill och pratar men stiger inte ur bilen. Jag vet inte om han inte kan, eller om han bara vant sig vid att tillbringa sin vakna tid i bilen. Hur som helst ett naturligt inslag i den byn. Han är med i allt socialt, utomhus i alla fall.

Och det var det. Nu ska jag åka och tanka. Svårartad flygskam lider jag av, och tidvis klimatangst, men bensinbilen ser jag som både ett nödvändigt ont och gott, då det inte går att leva här på ön utan bil. Är hemligt tacksam för det faktiskt. Man behöver ju inte köra varje dag men till och med en sväng för att handla ger mig något utöver det vanliga. Det är just det här med att förflytta sig i rummet utan ansträngning.

Livsluckor.

De vita fläckarna. Avståndet mellan öarna av minnen. Glapp kommer jag ihåg att alla nyutkomna postmodernistiska målare talade om på 80-90-talen. Tomrum. Mellanrum. Själva Styx. Allt som måste överbryggas med egna medel utan hjälp från sinnena. Ickeplatser en del fotografer letat. Allt det som utgör det mindre betydelsefulla. Transportsträckorna. Mellan stjärnorna. Tomheten. Mellantiderna. Pauserna. Som krävs för att en rytm ska uppstå. Sömnen för att kunna vara vaken. Vilan mellan ronderna.

I bildkonsten tilltalas jag mest av måleri och collage som i någon mening är föreställande men som inte säger allt. Det måste finnas något för mottagaren att fylla i eller lägga till. Spår av den som höll i pennan. Något mottagaren tvingas hämta från sitt eget inre för att se bilden. Kanske tomrum kanske "fel". För att den ska gå upp för hen. Fungerar likadant om det gäller konkreta bilder. Men då ersätts det föreställande av rytm och proportion. Ställs enligt mig väldigt höga krav på sådana bilder för att de faktiskt ska gå fram. Det är balanser mellan framför o bakom, massa och linje. Färger. Ljus och mörker. Rytm. Mottagaren måste fylla i linjer och tomrum. Följa outtalade vägar. 

Föreställande bilder som säger allt blir lätt tråkiga och viljan att se bilden en gång till försvinner. Den kan till och med bli tröttsam och framkalla en slags vämjelse. Övermättnad. Tjatighet. Jag vet att det inte är så för alla men i denna blogg är det min sanning som gäller. Ðet ska vara en avvägning av där och här för den som målar eller tecknar eller gör collage som representation av verkligheten. Om konstnären bara stirrar på den tredimensionella verklighetens detaljrikedom och glömmer det tvådimensionella förenklade i tolkningen så blir tolkningen stereotyp och trist. Intetsägande. Illustration inte menad som illustration. Om konstnären inte tar några risker alls och inga spår efter något temperament eller några felsteg/misstag som blivit rätt finns blir det mest en gäspning. Livlöst.

Och nu över till musiken (jazzen i mitt fall). Såklart. Och eftersom musik bara föreställer musik så får väl motsvarandet vara konkreta bilder även om jag tycker det finns likheter hos föreställande bilder också. På andra plan. Improvisation runt ett känt tema blir i mitt huvud ofta samma sak som tolkning av ett känt motiv. Rune Janssons horisonter kan påminna om en Debussy-klang t.ex. Eller om en utdragen Miles Davis ton. Francis Bacons ganska frånstötande sökande efter uttrycket i ett porträtt kan påminna om Lester Bowies grottande i St. Louis blues. Monica Zetterlunds torra raka toner utan utsmyckningar, men mitt i prick, tar tankarna åt Vera Frisén hållet.

Sådana som Oscar Peterson eller Art Tatum. Dizzy Gillespie. Fats Waller. Och faktiskt även ibland Charle Parker, tilltalar mig inte mycket. Virtuositet som passerar som ett långdraget hårdrocksolo av någon racergitarrist. Det stimulerar endast gäspreflexen för mig. Ungefär samma som med bilder. Att göra fel på rätt ställe eller använda tystnad, pauser, det lågmälda, det långsamma, gör musiken intressant och tillför så mycket att i vissa fall varje lyssning känns som ny oavsett vilken gång i ordningen den görs. Även här att lyssnaren själv kan fylla i varianter, höra något inifrån sig själv. Eric Dolphy, ibland Miles Davis. Lester Bowie och framför alla andra Thelonius Monk. Det är musiker som gör varje ny lyssning till ett oförutsägbart äventyr även om man hört det hundra gånger förut. För det man själv lägger till, det som det faktiskt gjorts plats för, är nytt varje gång. Dessutom finns ofta plats för humor och distans. Att livet kan vara rätt OK om man inte tar allt på så stort allvar.

Och nu har jag nog tappat konsekvensen igen och kanske stavat fel här eller där, men livet går vidare, koffeinbehovet tränger på och den här mobilen behöver laddas. Så det blir klart slut!