Författare och författare.

Det finns en firad samtida författare, inga namn, som ger mig samma känsla som jag fick när jag av misstag såg en rekryteringsvideo för IS för några år sedan. En sådan kombinerad med Carl-Jan Granqvist när han beskriver sin upplevelse av att äta rosa blodpudding och möjligen de osmakliga bilderna på den enorma fettklump som blockerat Londons avloppssystem. Väg ihop dessa tre företeelser med några gamla porrtidningar så kommer kanske min känsla för texten i fråga. Två gånger har jag försökt. Den första, för ett par år sedan, klarade jag ungefär halva den då aktuella romanen, innan den sanslösa råheten och osannolikheterna fick mig att ge upp. Nu har jag provat igen med årets utgivning, i förhoppningen om något mindre sensationslystet effektsökeri eftersom även denna fått så bra mottagande. Men nej. Kapitel 11 kom jag till men det som började bra och övertygande har nu återigen övergått i något som får deckarförfattarinnan Minette Walters att framstå som en försagd liten flicka. Och jag fattar inget. En uppenbart begåvad författare. Varför dessa sanslösa överdrifter? Dessa osannolika beteenden? Det behövs ju inte. Det är bra ändå. Mycket bättre utan. Skulle jag i alla fall vilja säga om jag var förläggaren som givit ut dessa böcker. Det är ju ett talangslöseri eftersom jag är helt övertygad om att den här trenden med detaljbeskrivningar av och vältrande i det motbjudande är en trend som kommer att bli kortlivad. Jag säger trend eftersom samma tendenser finns hos andra samtida också, om än lite mer med fötterna på jorden. Och ingen kritiker törs påpeka detta av rädsla för att bli kallad överkänslig eller pryd bakåtsträvare. Jo det finns kanske en som rubricerade sin artikel "Varför säger ingen sanningen om xxx?". Det var i GP 30/8. Mikaela Blomqvist skrev. En modig och självständig recensent.

V-dagen.

I dag blir det nog lite politiskt här, även om denna blogg främst ska avhandla kulturella fenomen. Men även politik är ju en slags kultur så denna valdag får bli ett undantag. Kan vara kul om fyra år också att se tillbaka på hur dagsformen var. Som det ser ut nu så blir det en mycket jämn match mellan höger och vänster. Och fler än någonsin har förtidsröstat. Själv har jag aldrig gjort det utan har som tradition att ta promenaden till vallokalen på valdagen. Som ser ut att bli mulen och lite blåsig. 

NYT skriver att Skandinavien brukar ligga lite före och fungera som en indikator på vartåt det lutar i resten av världen. Tydligen har det svenska valet fått uppmärksamhet som aldrig förr även i EU och Storbrittanien. Lite underligt tycker jag eftersom flera andra länder ju på senare år gått igenom val med liknande alternativ. Men Sverige är ju bäst förstås. Åtminstone bäst på att producera miljardärer, som också påpekas i NYT. Vad gäller den sittande regeringens allmänbildning däremot är vi nog ganska nära sämst, vilket också uppmärksammats i andra länder. Till åtminstone min stora skam. Ministrar som inte kan svara på grundskolefrågor befolkar vår nuvarande regering och kommentarer som antyder att man ju faktiskt inte behöver veta "allt" har vi hört flera gånger under det här mandatperioden, från flera regerande ministrar! Som visat sig pinsamt ovetande om historia och kultur i det land de regerar. En axelryckning liksom. Det är ju bara att Googla. Men det är en ofantlig skillnad på att faktiskt ha de stora historiska och därmed såklart också politiska skeendena klara för sig och att slå ner på någon detalj. Ska man undvika att upprepa misstag så måste man känna till dem också. Men så verkar få politiker tänka. Men nog om det, och allt. Nu ska jag ta fram kostymen och långsamt skrida till vallokalen.

Auf wienerschnitzel!

Konststöld.

Fyra målningar av Auguste Renoir stals från Renoirmuseet i Cagnes-sur-Mer. Värdet ska vara ca 100 miljoner kronor. Värdet. Tänk lite på det ordet. Vad är dessa målningars värde? Vem är det som säger att det är 100 miljoner kronor? Är det bara samlarvärdet? Alltså att var och en av dessa bilder vid en auktion skulle klubbas för 25 miljoner kronor? På grund av att endast ett exemplar av varje finns, eller? Vad jag kan se av tidningsbilderna så är det inte ens några vidare imponerande verk. Mellanmjölksbilder som något osynligt overkligt etablissemang satt prislappar på. Och som "alla" bara accepterar som någon slags naturlag. Eller är priset något helt annat än värdet? Summan måste ju ändå ha klämts fram genom att det finns personer som har så mycket pengar och som skulle vara villiga att betala just så mycket om tavlorna var till salu. Eller? Kan det vara försäkringbolagen som härskar? Det påhittade värdet/priset bestämmer ju premien.

Konstverks värde är ett av de stora mysterierna i mitt liv. Ofta finns det ingen logisk gripbar koppling till något annat värdesystem. Utom i så fall kontanter. Alltså att det går att skriva 10 000 på en papperslapp och att den sedan går att använda som betalningsmedel för en rostig gammal bil. En bil som kan ta mig från A till B och dessutom frakta blomkrukor eller matkassar. Den bilen har ett pris som sammanfaller med ett värde och blir därför begriplig för mig. Men en målning för 25 mille? Jag citerar min dotters kommentar till menyn på lyxrestaurant. - Hur kan det vara så gott att det är värt det där priset? Och då är det ändå något som går att äta. Livsmedel. En tavla kan man titta på och tycka om eller inte. Den kan ge en person en personlig upplevelse såklart, det har jag ju avhandlat här förut, men då är det som sagt personligt. En sådan här blombukettsbild av Renoir föreställer jag mig endast är någon större upplevelse för den som känner till försäkringsvärdet, och accepterar det trots att det är fullständigt fingerat. Dubbelinbillning. Autosuggestion. Och i grunden tvivel på sig själv och sitt eget omdöme. Typ att jag fattar ju inget om konst i alla fall, men de som gör det ser ju genast, redan på håll, hur värdefull den där fyrkanten är.

Ibland tänker jag att det bara är en rätt liten del av vår tillvaro som är acceptabelt förståelig. Den största delen av vardagen består av abstrakta överenskommelser och beslut fattade över våra huvuden. Och att vi bara accepterar en hel massa endast pga att de flesta gör det. Vi jamsar med i hyllningskörer utan att egentligen fatta varför. Ifrågasätter inte sådant ingen annan verkar ifrågasätta. Duckar för och anammar auktoriteter med agendor vi inte ens begriper.

Men nu märker jag att tankarna går i cirkel. Det gäller kanske bara att försöka identifiera det som har verkligt värde i ens eget liv. Och sedan koncentrera sig på det. Tid. Familj. Vänner. Att försöka hålla sig frisk. Och såklart katter. Ju fler dess bättre. Dessa förebilder för hur ett värdigt liv ska levas. Mottot att den som har mest när hen dör vinner, säger mycket om oss människor och våra begränsade fattningsförmågor.

Typer igen.

Stockholm är en både stor och liten stad. Konformistisk. Eller kanske är det Sverige. Kommer ihåg en gång i Berlin när jag såg en överviktig polis med långt skägg patrullera på gatan. Något man knappast ser här. Svenska poliser ser ut som svenska poliser gör i polisdeckarna på TV. Och det gäller många yrkesgrupper, inte bara poliser. Och kanske även svensken över huvud taget. Svenskar utomlands brukar vara lätt urskiljbara. Män i shorts inne i stadskärnorna, kvinnor i pastell. En del brottslingar säger sig kunna urskilja en civilklädd polis i vilken folksamling som helst. Själv tror jag mig kunna göra detsamma med fastighetsmäklare, efter alla år med denna yrkesgrupp som återkommande kunder. Klädstilen och den målmedvetna gången. Portföljen eller mappen.

Gangsters fungerar likadant. Det är känt att den speciella stilen från främst "Gudfadern" och efterföljande filmer har inspirerat och smittat riktiga mafiosos. De fick en image från filmindustrin och har behållit och utvecklat den. Allt ifrån klädsel till minspel. Al pacinos neddragna mungipor ser man sedan lite överallt. T.ex. i "Sopranos", liksom Robert de Niros rynkade panna som återkommer ofta i gangsterfilmerna. Rörelsemönstret att inte vrida på huvudet utan på hela överkroppen. Nu har ju jag aldrig stött på någon riktig mafioso, men intervjuer och foton från rättegångar o.dyl. bekräftar detta. 

Här i Svitjod har vi vår egen variant i den svenska eller åtminstone Rinkebysvenska versionen av gängkriminella. Mjukisbyxorna, märkeskläderna, språket o.s.v. Alla ungar i den miljön vill se ut och föra sig som etablerade gängkriminella. Så dyra varianter av uniformerna som möjligt, men inom stilramarna. Det här ämnet är egentligen inte roligt alls när det gäller gängkriminella med barnsvans, även om det vid första ögonkastet kan tyckas komiskt. För oss vanliga svennar fungerar det som varningssignaler om när det kan vara bra att byta trottoar. För även om det bara är ett gäng utklädda ungar så kan också skjutvapen ingå i stilen och en stark vilja att få visa upp sig och gärna bråka med någon för att få tillfälle att visa pistolen man knappt vet hur den funkar.

Jag såg för en stund sedan att en av våra främsta kulturkarlar skyndade till gangsterrapens försvar i DN. Och rätten att tjäna pengar på ramsorna. Naturligtvis inte någon som bor här i smeten utan på behörigt avstånd från vapen och explosioner. Lite besviken blev jag eftersom det var en person jag verkligen gillat men som tydligen inte lyssnat på andra som faktiskt vet hur kul det är att vakna av sprängningar eller få veta att ens barn sett skjutna innan polisen hunnit fram, och sedan fått höra de underbara nutida skillingtrycken om händelserna. Som gärningsmannen sedan tjänat pengar på. Mindre underbart för offrets närstående kanske. Att få höra en text som, för att ta ett verkligt exempel, beskriver en mördad son med "oj oj, ligger slängd som en VOI". Den verkshöjden måste såklart försvaras... Men nu blev det visst något annat än stilar här i inlägget. Magkänslan tog över. Lämnar frågan om ny lagstiftning som artikeln handlade om med tips att kolla på Storbritannien eller Danmark. De verkar ju klara av denna fråga.

Men för att återgå till stilbildandet. Jag tror det finns flera lager av medvetenhet i detta. Jag tar mig själv som exempel. Som nyinflyttad i stan och nybörjad i ännu en konstskola skulle jag med buss ta mig ut till Nacka för en stor fest, dit typ alla konststuderande i stan skulle. Alltså en fest för kanske ett par hundra personer i hyrd lokal. Tuben till Slussen och trapporna ner till bussarna. Och där står jag plötsligt i ett folkvimmel av kopior. Jag hade inte alls ändrat någon stil eller något i klädseln under de avverkade två åren innan detta, då jag gick i konstskolan på ön. Tänkte och trodde jag. Men det blev nästan lite chockartat att se en sådan busskö med personer stöpta i samma klädform. Minns att jag kände mig lite löjlig och liksom påkommen när jag stod där. Jag som såg ut som jag alltid gjort, tyckte jag. Allmänt ointressetad av kläder och stil helt enkelt. Däremot minns jag inte något om jag verkligen hade samma klädstil som alltid eller om jag undermedvetet anpassat mig till en verklig eller inbillad norm. Och det vet jag inte än idag. Bara att ointresset för kläder håller i sig. Ett nödvändigt ont liksom :-) där lägst pris alltid vinner. Samma syn som jag har på bilar (och mycket annat materiellt också).

Men nog om detta. En ny dag väntar!

Nytorget.

På den östra delen av Södermalm i Stockholm ligger ett torg vid namn Nytorget. Denna del av söder kallas skämtsamt för SoFo (söder om Folkkungagatan) och det namnet kanske säger något :-). I kvarteren runt Nytorget, som såklart är svårt gentrifierade, bor numer den utskällda och stundom hånade gruppen världsfrånvända vänstervridna journalister. Och liknande yrkesgrupper som hörs och syns ohemult mycket i offentligheten. I förhållande till sin numerär.

Medelåldern en bra bit under andra stadsdelars. Det är här man möter unga män i rutiga flanellskjortor, hängslen, fyrkantiga skägg, toppluvor och barnvagnar att frakta allt annat än falukorv i. Unga kvinnor i loppiskläder som sitter på caféerna med lattes som kostar som en dagens i orten. Det är inga arbetare som bebor denna från början arbetarstadsdel längre, även om en del klär ut sig till sådana. Det finns fortfarande en Coopbutik men i övrigt mest delikatessaffärer och dyra fik. Barerna är inte längre kända för enkelhet och billig öl.

Politiskt dominerar vänster- och miljöpartiet i bostadsrätterna. Både medel- och medianlönerna långt över det dubbla jämfört med Sverige som helhet. Och någon tiggare syns inte till utanför delin eller fiskaffären.

Ja det var såklart en skruvad (nid)bild. Riktigt så är det kanske inte, men allt det ovanstående finns på denna märkliga plats om än inte i så stark koncentration. För min del var dessa de kvarter man hängde i på kvällarna i 20-30-års åldern. Billiga barer och opretentiöst. Konstskoleeleverna som skydde Stureplan och city satt på uteserveringarna och spanade på varandra. De som levde på studielån och extrajobb kunde dricka billig stöl runt Nytorget. Pizzerior utan vare sig stenugn eller surdeg. Ett par kinarestauranger och en grek (som underligt nog fortfarande finns kvar). Billiga fik med bryggkaffe. Men klädseln hos de yngre är i alla fall ganska oförändrad ser jag. Bara anledningen till den, som gått från ekonomisk nödvändighet till uttänkt stil.

Så är världens gång. Tiden rusar men står stilla på samma gång. Yuppies/hipsters klär ut sig till arbetare och röstar som de tror att arbetare gör. Borgerliga vanor och livsstil kombinerad med politiska vänstersympatier, en nu och här vanlig ras. Svårbegripligt paradoxal både för den traditionella borgerligheten en kilometer norrut och kanske ännu mer för jobbaren i orten eller ute i landet. Så går i alla fall mina tankar när jag går över Nytorget och ser mig omkring. Känslan av overklighet. Av att vara iakttagen och bedömd. Som på Biblioteksgatan.

Ljuden.

Att höra bra är relativt. Redan från sena tonåren börjar hörseln förändras och vid 25 års ålder är det ovanligt att kunna höra ljud med en frekvens över 16 kHz. Den bästa hörseln har man från späd ålder upp till runt 20-års åldern. Under den perioden kan genomsnittet höra ljud i intervallet 20 Hz till 20 kHz. Och sedan går det förstås utför med ökad ålder. Själv kan jag t.ex. inte höra alla syrsor längre. Bara de närmaste och mest högljudda. "Ungdomsskrämma" kallas ljudalstrare som håller 17.4 kHz och som används i t.ex. i parkeringshus och andra utrymmen man vill freda från vissa affärsverksamheter och andra aktiviteter som inte har med parkering av bilar att göra. Hörs som ett väldigt irriterande nästan outhärdligt pip av tonåringar, men är helt tyst för vuxna över ca 25 år.

En katt kan ligga och sova tungt när ett kattslagsmål eller någon slags varning från artfränder knappt hörs långt i periferin. Det kan vara inbäddat i en kakofoni av barnskrik, billjud, högljudda pratifikationer och hundskall. Men när en nödsignal (eller vad det nu är) från en annan katt når fram blir ofta reaktionen tvärt uppvaknande och spaning i fönster. För oss människor är det omvittnat att vissa ljud, som snarkningar, är störande och ofta kan uppfattas även trots väldigt låg volym dämpad av väggar o.dyl. medan lika regelbundna ljud som vågor mot en strand, av praktiskt taget alla uppfattas som lugnande och kanske sövande. Vind (inte storm) tror jag det råder delade meningar om. Jag gillar blåsten, upp till en viss styrka, men jag känner personer som inte alls uppskattar ljuden vind alstrar. 

Musik är ju också ljud. Men då kommer det till andra kriterier än de rent instinktiva reaktionerna, även om grunden i en musiksmak säkert också i någon mening är instinktiv. Det går att lära sig uppskatta musik som inte är omedelbart behovstillfredsställande. Det kan räcka med nyfikenheten på varför andra lyssnar på den med njutning när man själv tycker det låter som skit, för att man ska lägga ner det jobbet. Eller att något anas bakom de i förstone frånstötande ljuden. Så att man vill försöka igen. Lite som förstagångsätare av sushi. Första gången brukar sällan vara någon aha-upplevelse. Ändå blir det en andra gång osv. Undrar förresten varför detta fenomen funkar med musik men inte med snarkning?

Igår testades för första gången mobilversionen av "Hesa Fredrik" med blandade reaktioner. Det var ett 10 sekunder långt halvhögt ljud i mobilerna, samtidigt som ett meddelande visades på skärmarna. Idag recenseras ljudet i en del media. En tycker det var för mesigt. I andra länder är det tydligen vanligt att ljudet kommer i en högre tonart och staccato i stället för som här i en lite lägre ihållande. Lite typiskt svensk sävlighet, -nu ska vi inte förhasta oss här... En folksjälsegenskap(?) som i varningssammanhang kanske är förödande men i andra, som Corona-åtgärderna, i efterhand visat sig vara rätt reaktion. Men nu är det ju skillnad på flyglarm och pandemivarning så jag lutar åt att kritikerna har rätt om ljudet. Sedan var meddelandet på skärmen alldeles för mångordigt också, men det hör till text. Idag är det ljud här i bloggen.

Fågelsång tillhör nog de ljud alla tycker om. Kanske undantaget skatkraxande och nattlig näktergal. Fågelsången håller sig också i regel inom den volym och det Hertz-intervall som inte tappas så mycket med ökande ålder.
Något jag inte riktigt får ihop med vetenskapen är att jag själv, och även andra i min ålder jag frågat, blivit och blir mer och mer känsliga för "oljud" trots sämre hörsel. Jag brusar väldigt sällan upp, men gör det faktiskt numer inom mig när jag hör dåliga ljuddämpare på motorfordon, lövblåsar (detta totalt onödiga otyg) och liknande som kan komma som rena överfall på ens tänkande. Tvinga sig till uppmärksamheten som dålig arkitektur. Bryta igenom ljudboken eller musiken i lurarna. Men nu känner jag att jag hetsar upp mig vid bara tanken på ett torg med tre håglösa lövblåsare man måste ta sig förbi, så bäst att ta blodtrycksmedicinen och sluta här för denna gång!

Mörkertid.

Nu har katterna flyttat in. Håller på att förhandla om vem som ska ha vilken sovplats under mörkrets månader detta år. Till och med den lille jägaren som knappt ens syns till under den ljusa tiden ligger plötsligt i TV-soffan på kvällen. Som den självklaraste sak i världen trots att man ibland under sommaren funderat på om han försvunnit för gott. Katterna lever sina liv parallellt med oss. Inte ägda. Inte underkastade. På precis samma nivå och villkor. Och det är väl där någonstans de skiljer sig från andra husdjur. Den där okuvliga stoltheten. Ett ömsesidigt (o)beroende.

Det är klart och rätt kallt. Ovant efter en vår, sommar och sensommar med lite för mycket värme dygnet runt. Måndagsmorgon är det också. Än så länge tyst och bara de med samhällsbärande arbeten skyndar förbi på gångvägen mot tuben. Någon timme kvar tills det vaknas på bredare front i orten och bilar börjar rulla. Och vi god-dagspiltar och hemmajobbare ramlar ur sängarna. 

Men nu börjar tempot växla upp. Ser fler och fler på gångvägen och hör nåt skrammel från grannen. Och några bilar som startar. Så är det att bo i utkanten av orten. Ingen genomfart. Ingen åker förbi på väg någon annanstans, utan här är en start- och slutpunkt. Bara boende.

Nu landar solstrålarna på tallen utanför också och skatsyskonen börjar kraxa på varandra. En av dem sitter på skorstenen hör jag, för kraxandet kommer från öppna spisen. 

Dags att flytta på knäkatten och hämta kaffemugg nummer två. Snart är tysttimmen slut. Klockan är sju.

Luftballongerna.

Bea Uusma heter läkaren och numer författaren som snöade in på Andréexpeditionen. Jag läste en av hennes böcker om expeditionen men blev inte direkt medryckt i fascinationen. Det handlar alltså om 1897 och ingengören Salomon August André. Han rustade en expedition som med luftballong skulle resa över Arktis. Ett gäng rika slynglar som inte fattade mycket så det gick som det gick. Men om det finns det hur mycket som helst att läsa för den intresserade. Inte minst Uusmas böcker. Fast en googling kan räcka om man inte är jätteintresserad. 

Men luftballonger som nöje då? För några år sedan var de en normalitet framåt kvällen här i staden. Ett antal luftballonger mot kvällshimlen var legio. Fem eller tio normalt en sommarkväll. Och då trodde man väl, eller jag åtminstone, att detta var ett nöje som skulle bli permanent. Men nu finns det knappt längre. Försökte ta reda på varför men mest luddiga svar om försvårande av att få tillstånd osv. Så det kostade väl till sist mer än det gav. Synd, för det var en syn jag tror alla uppskattade. Det var på 1990-talet och något tiotal år in på 2000 detta fenomen hade sin storhetstid.

Men. Jag har flugit luftballong! Hann med det innan de försvann. Det var en födelsedagspresent familj och vänner hade skramlat till. En flygning över staden. Fantastisk present! Men det tog lite tid innan den blev verklighet. Typ ett och ett halvt år. Vindarna måste nämligen vara optimala för att det ska bli någon uppstigning. Så i mitt fall blev det till att vänta tills ballongföretaget skulle ringa och då skulle jag liksom släppa allt och bege mig dit de hade valt som startplats. Dagar, veckor och månader gick. Men till sist ringde telefonen och beordrade mig att fortast möjligt ta mig till ett stort fält väst om staden. I närheten av förorten jag senare skulle flytta till faktiskt. Så det blev uppstigning den eftermiddagen. På fältet trängdes alla stadens ballongföretag och jag minns det nu som om jag gick omkring bland olikfärgade väggar i olika stadier av uppblåsning innan jag hittade "mitt" företag.

Färden då. Jag tror vi var tre eller fyra personer i korgen + piloten. Minns att det kändes lite darrigt eftersom korgens botten inte riktigt verkade vara avsedd för vår sammanlagda vikt, men accepterade att företaget visste vad de gjorde. Tyvärr fick man inte ha med kamera då flygfoto var ganska hårt reglerat på den tiden. Nästan som idag faktiskt (under några år innan Putin, drönarboomen och Nato, var det nästan fritt fram).

Vi lättade och väl uppe på rätt höjd var det meningen att vinden skulle ta oss över alla de västliga förorterna och vidare över innerstaden till någon förutbestämd landningsplats öster om staden. Det gick lite sådär. Ett steg fram och två bak liksom. Vi gled in mot stan ett antal gånger men bara för att i god tid innan Tranebergsbron åka tillbaka västerut. Vinden gör ju vad den vill med en luftballong. Piloten försökte hålla det allmänna humöret uppe med förhoppningar att vinden snart skulle ta oss åt rätt håll osv osv. Radiokontakt med en följebil då detta ju var innan mobiltelefonernas tid. Men vinden ville inte samma som vi flygare denna eftermiddag. Vi kom ingenstans. Tiden gick och en och annan passagerare började känna behov av att pudra näsan. Och till sist började solen dala och det blev oundvikligen kväll. Och lika oundvikligen dags att landa. Den stackars desillusionerade piloten tog ett drastisk beslut att vi måste landa där vi var eftersom vi inte längre hade vind nog för att ta oss till något lämpligt fält. Sagt och gjort, nödlandning. Han lyckades styra oss mot en väg. Korgen plöjde genom trädkronorna och till sist landade vi mitt på Bergslagsvägen i höjd med Åkeshovs T-banestation. Korgen välte vid landningen och vi passagerare tumlade och ramlade ut på asfalten. Bilarna stannade. Bilisterna hade nog studerat den gigantiska ballongen som kom farande över träden i riktning mot bilvägen. I det läget trodde jag att piloten skulle vara skärrad och be oss hjälpa till att få bort ballongen och korgen från vägen. Eller kolla om någon behövde läkarvård efter nödlandningen. Men nä. Han bärgade lugnt den låda han suttit på under färden och öppnade den. Där fanns skumpaflaskor och glas. Korkade upp, hällde upp i glasen och påbörjade en dop-process av passagerna. Vi skulle döpas till olika namn och skåla. Jag fick namnet "kungen av Kyrksjön" eftersom vi passerat över Kyrksjön (i Bromma) flera gånger i olika riktningar utan att komma vidare. Sedan fick man champagneglaset med sig som ett minne, mitt finns kvar än. Och detta skedde alltså medan trafiken stod stilla och väntade på att vi skulle bli klara. Det måste ha varit underhållningsvärdet i det hela som gjorde att ingen tutade eller blev förbannad. Som jag minns det iaf. Men sedan hann följebilen fram och då var det bara att hjälpa till att dra ballongen och korgen ur vägbanan och embarkera tuben hem till Fridhemsplan. Och poängen med detta är väl kanske att om allt gått som planerat och vi hade flugit över innerstaden på låg höjd och sedan gjort en tjusig landning utan vält korg, så hade jag kanske inte ens kommit ihåg denna händelse så tydligt idag. Så misslyckandet blev lyckat kan man nog säga. Och kanske att denna och säkert liknande halvmesyrer med andra ballongbolag bidrog till slutet på ballongtrenden. Minns ej vad villkoren för passagerare var men något slags friskrivningspapper om ansvaret skrev vi säkert på. Och i "min" ballong var alla unga och i bästa form så nödlandningen blev bara en extra krydda.

Men lite synd i alla fall att dessa sommarkvällar med ballonger i alla färger mot horisonten inte längre finns. Det var speciellt.

The Shanes.

Kunde inte sova igår kväll. Gick upp för att hitta något sövande i ljud eller bildform. SVT:s "öppet arkiv" brukar ha lugna och långsamma program. Repriser som lugnar nerverna. Saktar ner det dånande världsbruset. Hittade en ganska kort dokumentär om det svenska popbandet The Shanes, som jag minns från min barndom. För den som inte vet, var det så att på 1960-talet började England ta över populärmusikscenen. 50-talet hade varit USA med Elvis som förkunnare nummer ett, men på 60-talet kom England på bred front med de två polstjärnorna Beatles och Rolling Stones. Och en hel drös band som rörde sig mellan dessa två poler. De städade gossarna i Beatles och de farliga ligisterna i Stones (fast man numer vet att det kanske egentligen var tvärtom). Hur som helst så uppstod såklart här på hemmaplan som brukligt svenska kopior. Band som Ola and the Janglers, Shanes, Hep stars, Hounds, Tages, Sven-Ingvars och allt vad de hette. Och håret, håret på pojkar och män skulle plötsligt vara långt! Eller åtminstone halvlångt.

Detta var innan dansbandsmusikens födelse, som ju blev den svenska landsbygdens variant av country & western och tog plats och publik från britpopparna (USA:s revansch?). 

Shanes tillhörde toppnamnen vid denna tid och turnerade flitigt i landet. Och dokumentären som nu finns i öppet arkiv följer dem på några spelningar. Inte mycket mer än så. Men för sådana som mig, som intresserar sig för tid som sådan, forntid, historia, nutid, framtid, tid som det största mysteriet, är en sådan film högintressant. Skillnaderna som å andra sidan är likheter. Hur tiden både rusat iväg och stått stilla.

Allt är filmat i svartvitt med handkamera och närbilderna dominerar totalt. Svårt att få någon överblick. Detta i dåtiden ett av sveriges största popband kuskade runt i tre bilar med en liten släpvagn efter en av dem, en släpvagn somä innehöll all utrustning. PA, instrument osv. och som de sedan packade ur och riggade själva i alla väder. Till och med utomhus på vintern i nordligaste norrland. Utan hjälp och med de huttrande fansen runt sig. Det är också lätt att se hur filmaren gör allt för att få dem att framstå som svärmorsdrömmar, om än långhåriga. Kaffe och bullar hemma hos fan-tjejs föräldrar. Snälla och hjälpsamma poliser som tydligt visar att detta är grabbar man ska respektera som föredömliga samhällsmedborgare. Visserligen röker samtliga oavbrutet, men ciggen i mungipan är den enda eftergiften för att få verka åtminstone en liten aning tuffa, dessutom i en tid då alla rökte. Inte så mycket som en mellanöl förekommer i något sammanhang. Kaffe och bulle. Man kan ana hur liten makt en popgrupp som denna hade, att de liksom verkade på nåder i samhället, nytt som det var med både håret och musiken. Detta var ju långt innan det svenska "musikundret" (med medföljande ekonomisk makt) och det gällde att visa en städad fasad som kunde accepteras i det mer hårdföra vuxnas 40-50-tals värld och värderingar. Misstänksamheten var nog stor så det räckte hos deras föräldrageneration som ju inte hade upplevt någon tonårskultur.

Intressant film i alla fall. Undrar i vilka sammanhang den visades på den tiden? Knappt någon musik förekommer. Bara lite skrammel från någon scen i kyla, mörker och skrän. Det mesta är småprat i bilarna mellan spelningarna, och ibland med walkie-talkie mellan bilarna (!) också. Öppnande av fan-klubbens brevskörd o.dyl.

Efter filmen blev jag tvungen att Googla lite för att stilla nyfikenheten om vad som hände sen. Och det visade sig att bandet inte alls lade ner. De fanns kvar i många år om än i utkanten av musiklivet. Faktiskt existerade de i olika konstellationer ända fram till 2023! Men det är en annan historia. Det Shanes som filmen handlar om är originalupplagan som fanns mellan 1963 och 1969.

Slut från dagens kulturhistoria. Dags att packa prylar för uppdragsfoto. Tyvärr inne i stan, så det blir trängselskatt och parkeringshelvete.

Specialeffekternas vaktmästare.

"Livsrum" heter en ny roman av författaren Frans Wachtmeister. Efter ett par kapitel blev jag tvungen att kolla på omslaget igen eftersom jag fick för mig att jag egentligen läste något från kvarlåtenskapen efter den framlidne efternamnen Ian. Hur som helst hängde Ny demokrati-känslan kvar och bekräftades snart av inslag som nog kunde ha skrivits av Bert Karlsson också. Sedan brakade allt bara löst i en sanslöst skröneri som lite för tankarna till saga/dröm/mardröm med extra allt. Kom på att jag känner igen stilen och fick efter en googling klart för mig att jag ju läst (och tydligen glömt) en annan roman av samme författare och dessutom kommenterat den här. Och till stor del gäller nog den kommentaren även detta alster. 

Huvudpersonens (en 48-årig kvinna med rötter i arbetarklass, men med en livssyn som en 90-årig änkenåd:) i många fall underliga tankar och beteenden som t.ex. i en passage, där hon funderar på att slå ihjäl sin hund med ett basebollträ, får aldrig någon trovärdig förklaring, som att det var någon slags stressreaktion eller nåt. I stället följs den scenen av ett 1800-tals resonemang om människans överhöghet över djuren och kärleken i att kunna döda när det "krävs". Som att händelsen bara skohornats in i historien för att få med denna kvasifilosofiska utläggning. Känns igen från den förra boken det med, där plötsliga händelser ibland kändes lösryckta och omotiverade av handlingen.

Visserligen kan FW skriva och tidvis är det mycket underhållande, men för mycket av lite nedlåtande "been there, done that" för någon som är dubbelt så gammal som författaren. Den där ungdomliga övertygelsen om att veta hur det faktiskt ligger till med det mesta, den som finns med mellan raderna. Men bra skrivet är det även om jag hade skalat bort ganska mycket. Särskilt i den påfrestande mångfalden av detaljbeskrivna sexscener som helt plötsligt dyker upp och mer liknar hemliga fantasier än något annat. Jag är ju en sån där trist typ som reagerar negativt på sådant jag ser som effektsökeri.

Så mitt betyg här blir nog sammantaget ändå tyvärr inget vidare. Sämre än den förra faktiskt. Till och med så att jag tänker ta till ordet pubertalt i vissa avseenden. Lite svårt att förstå de priser författaren tidigare fått också. Fast å andra sidan händer det ju att jag inte förstår något alls av vissa nobelpris heller, så det är väl mig själv det beror på också. Men jag försöker vara ärlig och skriver vad jag faktiskt tycker. Oavsett andras åsikter och omdömen. 

Tack och hej leverpastej!

Modellmåleri i början.

Carl Isaksson hette guden. Andra och tredje året av mina åtta konstskoleår ägnades till stor del åt modellmåleri och kroki (det första året var introduktion i olika tekniker (teckning/måleri, grafik, skulptur och foto)). Det var den sortens skolor. Ögat-handen-papperet. Öva, öva, öva, mot ett känt mål. Jag vet inte hur utbildningen bedrivs på de förberedande konstskolorna idag, men har svårt att tro att de här övningsämnena inte finns kvar. I slutet av det andra året, innan jag flyttade och började nästa förberedande (som kallades eftergymnasial) lyckades en lärare få mig att "komma loss" (hörde att han sa just så till en gästlärare vi skulle ha) och sluta producera Isaksson-kopior. Minns att jag blev glad och tog ut svängarna ännu mer. För att sedan bli nedplockad igen när jag började på den eftergymnasiala i huvudstaden. För det var mer som ett träningsläger. Modellmåleri på förmiddagen. Kroki på eftermiddagen. Skolan började på morgnarna enligt ett schema baserat på solens uppgång. Så att modellen skulle ha ungefär samma ljus varje förmiddag. Bara att börja om och kötta. Ibland orkade jag inte med eftermiddagarnas kroki utan smet på lunchen för att istället sätta mig på ett fik och teckna av besökarna vid borden. På den skolan fanns ingen lärare som försökte få en att komma loss, tvärtom, bara grunder och omtag. Skalövningar kanske det skulle motsvara på en musikutbildning. Och så tror/vet jag att de flesta högskoleförberedande skolorna bedrev sin utbildning då i alla fall.

Men sedan, vid nästa steg, in på någon konstnärlig högskola, skedde något anmärkningsvärt med många. De flesta. Plötsligt åkte axlarna ner och det kändes som om allt var tillåtet. Optimismen orubblig. 

Och det är väl lättnaden när man tror sig kunna fortsätta på vägen och sannolikt komma ut som yrkesverksam konstnär av egen kraft. Jag vet inte heller hur detta känsliga ämne om tiden efter skolandet hanteras idag på högskolorna här i landet. Men flera högskolor har ju tillkommit sedan jag var elev och många fler elever kommer ut ur kuvöserna varje år och konkurrensen har ju knappast minskat. Snarare tvärtom. Förhoppningsvis är eleverna idag bättre förberedda på framtiden. Många har nog tagit till sig och förstått den affärsmässiga delen och redan under studietiden börjat odla rätt kontakter och gå på rätt fester och vernissager. Andra som inte har det försvinner nog från spelplanen idag också. Intressant i det sammanhanget är att Asien verkar vara på väg att bli dominerande i konstvärlden (liksom på andra områden) och att konststudier på högskolenivå i t.ex. Kina och Korea i hög grad handlar om just hur man tar sig fram efter skoltiden. Varumärkesbyggande alltså. Personal branding, som det heter på utrikiska. Förutom själva konsten då, som såklart inte får vara förväxlingsbar med någon annans. Inte som för en musiker som kan bygga vidare på andras upptäckter och jobb utan mer som att det som ska representera själva konstverken också måste vara så väsensskilt från annat att endast konstkontexten (hur och var verket presenteras) definierar det som konst. Marcel Duchamp hoppas man inte förstod konsekvenserna av sina tilltag med cykelhjul och pissoarer. Eller kanske han överskattade sin tids konstvärld och väntade på att bli stoppad. I stället formades världen omkring hans verk och nya teoretiska överbyggnader blev en ny del i det hela. Och så vidare, fram till dagens ekonomistyrda konstvärld.

Så långt kan man hamna från tragglandet med modeller och stilleben. Men det finns hopp också. I min värld t.ex. Anselm Kiefer, eller Lucian Freud, även om man kan undra när man ser rad efter rad av mastodontmålningar produceras i AK:s hangarateljé. Vem ska köpa alla dessa? Var kan de ens hänga där det är nog högt i tak? Men han håller på något sätt kvar den där magkänslan man kan få inför en grottmålning. Alla fattar, om än på olika sätt. Ingen manual eller något "artist statement" behövs.

Så slutar denna morgons funderingar med de lösa trådarna hängande kvar till någon annan gång.