Carl Isaksson hette guden. Andra och tredje året av mina åtta konstskoleår ägnades till stor del åt modellmåleri och kroki (det första året var introduktion i olika tekniker (teckning/måleri, grafik, skulptur och foto)). Det var den sortens skolor. Ögat-handen-papperet. Öva, öva, öva, mot ett känt mål. Jag vet inte hur utbildningen bedrivs på de förberedande konstskolorna idag, men har svårt att tro att de här övningsämnena inte finns kvar. I slutet av det andra året, innan jag flyttade och började nästa förberedande (som kallades eftergymnasial) lyckades en lärare få mig att "komma loss" (hörde att han sa just så till en gästlärare vi skulle ha) och sluta producera Isaksson kopior. Minns att jag blev glad och tog ut svängarna ännu mer. För att sedan bli nedplockad igen när jag började på den eftergymnasiala i huvudstaden. För det var mer som ett träningsläger. Modellmåleri på förmiddagen. Kroki på eftermiddagen. Skolan började på morgnarna enligt ett schema baserat på solens uppgång. Så att modellen skulle ha ungefär samma ljus varje förmiddag. Bara att börja om och kötta. Ibland orkade jag inte med eftermiddagarnas kroki utan smet på lunchen för att istället sätta mig på ett fik och teckna av besökarna vid borden. På den skolan fanns ingen lärare som försökte få en att komma loss, tvärtom, bara grunder och omtag. Skalövningar kanske det skulle motsvara på en musikutbildning. Och så tror/vet jag att de flesta högskoleförberedande skolorna bedrev sin utbildning då i alla fall.
Men sedan, vid nästa steg, in på någon konstnärlig högskola, skedde något anmärkningsvärt med många. De flesta. Plötsligt åkte axlarna ner och det kändes som om allt var tillåtet. Optimismen orubblig.
Och det är väl lättnaden när man tror sig kunna fortsätta på vägen och sannolikt komma ut som yrkesverksam konstnär av egen kraft. Jag vet inte heller hur detta känsliga ämne om tiden efter skolandet hanteras idag på högskolorna här i landet. Men flera högskolor har ju tillkommit sedan jag var elev och många fler elever kommer ut ur kuvöserna varje år och konkurrensen har ju knappast minskat. Snarare tvärtom. Förhoppningsvis är eleverna idag bättre förberedda på framtiden. Många har nog tagit till sig och förstått den affärsmässiga delen och redan under studietiden börjat odla rätt kontakter och gå på rätt fester och vernissager. Andra som inte har det försvinner nog från spelplanen idag också. Intressant i det sammanhanget är att Asien verkar vara på väg att bli dominerande i konstvärlden (liksom på andra områden) och att konststudier på högskolenivå i t.ex. Kina och Korea i hög grad handlar om just hur man tar sig fram efter skoltiden. Varumärkesbyggande alltså. Personal branding, som det heter på utrikiska. Förutom själva konsten då, som såklart inte får vara förväxlingsbar med någon annans. Inte som för en musiker som kan bygga vidare på andras upptäckter och jobb utan mer som att det som ska representera själva konstverken också måste vara så väsensskilt från annat att endast konstkontexten (hur och var verket presenteras) definierar det som konst. Marcel Duchamp hoppas man inte förstod konsekvenserna av sina tilltag med cykelhjul och pissoarer. Eller kanske han överskattade sin tids konstvärld och väntade på att bli stoppad. I stället formades världen omkring hans verk och nya teoretiska överbyggnader blev en ny del i det hela. Och så vidare, fram till dagens ekonomistyrda konstvärld.
Så långt kan man hamna från tragglandet med modeller och stilleben. Men det finns hopp också. I min värld t.ex. Anselm Kiefer, eller Lucian Freud, även om man kan undra när man ser rad efter rad av mastodontmålningar produceras i AK:s hangarateljé. Vem ska köpa alla dessa? Var kan de ens hänga där det är nog högt i tak? Men han håller på något sätt kvar den där magkänslan man kan få inför en grottmålning. Alla fattar, om än på olika sätt. Ingen manual eller något "artist statement" behövs.
Så slutar denna morgons funderingar med de lösa trådarna hängande kvar till någon annan gång.
