Misstänkta kopplingar.

Tuja Lindströms bildserie "Kvinnorna vid Tjursjön", där motiven är åtta bilder av kvinnor flytande i en skogstjärn plus lika många bilder av strykjärn, varav hälften röda (kanske blodiga).

Första gången jag såg dessa bilder, det var på nittiotalet, gick tankarna direkt till Man Ray och hans "The Gift" och "Glass Tears". För mig verkade det som om TL skickade en mångtydig hälsning bakåt i tiden till MR även om detta kanske bara var ett litet inslag i verket. Nu är ju TL bortgången så ingen finns att fråga och jag missade chansen att fråga henne när hon levde. Vågade väl inte ringa. Men det är svårt att inte tänka sig det bloddrypande strykjärnet som en konsekvens av MR:s strykjärn med 14 spikar stickande ut ur "strykytan" (eller vad det nu heter).
När jag nu, många år senare, ser KvT så ser jag mycket mer. En slags indexikal våldsskildring eller kanske en uppgörelse. Strykjärnet som vapen... I den röda sörjan på "Red Iron II" syns dessutom en figur som påminner om en strecktecknad samuraj (det är utloppen för ångan som har den formen).
Detta är en bildserie som växer och växer. Som säger mer för varje gång jag ser den. Och där kom även en poäng (nu igen :) med foto som uttrycksmedel. Jag kan lika gärna se dessa bilder i en bok som inom glas och ram på en utställning. Det finns ingen kvalitetsskillnad, även om en viss Geoffrey Batchen påstod det. Men han hade naturligtvis fel.

Manualer åt publiken.

Läser "American Art Since 1945" av David Joselit. Intressant på många sätt men det som mest slår mig är den oerhörda talförhet de amerikanska konstnärerna verkar ha/haft om man jämför med europeiska. Generationen efter de från kriget flyende europeiska konstnärerna skriver böcker, håller föredrag och gör långa intervjuer med konstnärskollegor. Kommenterar och kritiserar varandra så att gränsen mellan konstvetare och konstnär nära på verkar utsuddad. Ibland, främst bland minimalisterna, blir verken nästan bara som illustrationer till de förklarande texterna. Tanken att bild är ett språk och tal/text ett annat verkar inte ha någon bäring alls väst om atlanten.

Tänker på hur det utvecklats här hemma på kammarn också. När jag först blandade mig i konstvärlden kommer jag inte ihåg att konstnärerna varken förväntades eller ville kommentera sina verk i någon högre utsträckning. Men så är det ju inte längre. Kan det vara så att vi precis som på snart sagt alla andra områden i samhället medvetet eller omedvetet försöker ta efter jänkarna? Att den amerikanska svadan börjar bli norm även här?

Hur ser en minnesbild ut?

Så många delar ingår. Inte bara visuellt utan också ljud-, lukt- och känslominnet. Jag har en minnesbild av hur jag öppnar bakluckan på en Volvo PV 444. När jag blundar, eller förresten behöver jag inte blunda, ser jag hur vredet ser ut, känner hur det känns när jag vrider det och hör ljudet. Bara lukten som fattas eftersom det ju inte fanns någon speciell sådan. Annars är lukten min kanske starkaste minnesförmedlare. 

För ett par år sen, eller om det var flera, gick jag en promenad längs kajerna i Årstadal. Plötsligt slår det mig att jag befinner mig på en kaj avspärrad som militärt område, i Härnösand. Fattar noll när jag kommer upp ur dagdrömmarna. Men känslan kvarstår även i helmedvetet tillstånd. Ser mig omkring och inser att båten som ligger förtöjd precis där jag nyss gått förbi, är en avmilitariserad och delvis ombyggd minutläggare. Alltså en sådan flytfarkost jag en gång tillbringade 24 timmar om dygnet på och i, under flera månader. Den hade helt enkelt med sig något av sin ursprungliga lukt in i sin civila tillvaro över 40 år senare! Kanske något med motorn. Och det övergripande utseendet också såklart, trots alla förändringar och ommålning. Men först och främst var det en speciell lukt. Bilden blev i alla fall väldigt tydlig för mig. Nästan fysiskt påtaglig. Inte nån speciell händelse utan bara "hur det var". Den sammantagna koncentrerade men abstrakta minnesbilden. Omöjlig att gestalta på ett enkelt sätt. Minnet som bara dyker upp från ingenstans efter hundra år av vila. En variant av att alla som var vuxna 1986 vet vad de gjorde när de fick höra om mordet på Olof Palme. Om vi skulle göra exakt samma sak på exakt samma plats idag kanske det minnet också skulle få en annan skärpa. Bli mer än bara ett minne av den senaste gången man mindes. Alltså en förflyttning. Som det jag upplevde där på kajen.

Och nu (just nu alltså) blev det också klart för mig varför jag de senaste två åren genom att göra mig av med vissa saker och skaffa andra, har förberett mig och min ateljé på att släppa måleriet till förmån för en blandteknik som mer inkluderar foto, alternativa fototekniker, teckning och objekt. Det måste vara för att jag vill gå på djupet med minnesbilderna och se om jag kan finna något sätt att göra dem allmängiltiga. Kommunicerbara. Begripliga för andra. Anat detta ett tag men nu blev det plötsligt solklart.

Det funkar inte så bra med måleriets begränsningar där, även om jag försökt att gå lite utanför genom att inkludera olika material och föremål. Det räcker inte. Måleri är för mig för mycket av här och nu. Så, nu när jag tror jag vet vad det är kommer jag att möblera om helt i ateljén. Internmagasinera allt målerimaterial och leta vidare med andra metoder. Det känns faktiskt som en lättnad. Förra veckan när jag avslutade en liten målning och insåg att den faktiskt inte intresserade mig, fattade jag att något annat måste till nu efter snart sju år av måleri (jag räknar tiden från 2018 då jag fick ateljén från kulturförvaltningens kö och tog upp måleriet efter 25 års upoehåll).

Så det får bli lite av en sammanfattning och avslutning av den perioden när jag nu i april-maj ska ställa ut i Väsby konsthall. OBS att den där lilla målningen jag insåg att jag eg. struntade i, kommer inte att vara med. Den ska jag grunda om. Bara fullt ut engagerade bilder kommer med till Väsby! Och det jag inte säljer där, eller vill behålla själv, kommer jag i vanlig ordning att måla över med grundfärg men denna gång ställa undan tillsammans med allt annat för den händelse att jag i framtiden börjar sakna terpentindoften igen.

PS. På kvällen. Funderade på det där med minutläggaren och började leta på nätet. Träff! Det är denna båt. En gång grönmålad och med helt andra grejor ombord. Märkligt ändå att den faktiskt finns kvar, om än totalförvandlad. Lady Vista... En gång hette hon MUL14 och jag minns precis hur det kändes att sitta i fören med benen dinglande över relingen när vi lämnade någon östersjöhamn.

Arkitektur och bildkonst.

Arkitektur är något jag inte vet mycket om. Men läser just nu, för att fylla i minnesluckorna efter alla fotografår, en kurs i senare tiders bild- och konsthistoria. Och då ingår även design och arkitektur. Vilket såklart gör mig, som allmänt historienördig, extra nyfiken. Jag har ju inte vetat mycket om hur arkitekter arbetar men förstår nu att det på visionsstadiet är mycket mer teoretiskt än i konstvärlden. Och ofta grupparbeten (om uttrycket tillåts). Här tas hänsyn till historien på ett annat sätt än i konstvärlden. Kanske kan man säga att om "tänkt" är no-no för en bildkonstnär så är det tvärtom för en arkitekt(grupp). Om någon arkitekt läser detta så kommentera gärna!

I "Art since 1900" (Thames & Hudson) läser jag om arkitekter som Robert Venturi och Denise Scott Brown och många andra, som verkar vara minst sagt inställda på att föra historien framåt och inte upprepa något andra gjort. Och i en del fall, som t.ex. arkitektgruppen Archigram drivs visioner, eller kanske fantasier, så långt att inget faktiskt blir byggt. Det blir omöjligt att genomföra och som jag ser det även omänskligt om vissa projekt ändå genomförts. Det skulle ha blivit miljöer ingen människa vill vistas i.

Men. I många fall blir mer eller mindre futuristiska byggnader ju faktiskt byggda och kan tillföra mycket i en stadsmiljö. Som landmärken, och även inspiration eller stimulans, tycker jag. 

Och nu kommer såklart sociala mediagrupper som "Arkitekturuppropet" med i dessa funderingar. Ofta kan jag också förstå och hålla med kritikerna av den "moderna" arkitekturen. Främst när det gäller bostadsbebyggelse. Enligt mig är det som sagt bäst om de extremare projekten stannar inom stadsgränserna och inte handlar om miljöer eller hus människor ska vistas och bo i. För där tror jag ändå att det finns någon om inte allmänmänsklig så åtminstone geokulturellt gemensam känsla för platser att vila i. Trivas på. Se bara hur vår mest namnkunnige och av vissa utskällde arkitekt själv bor...

Alltså, en slutsats här blir att arkitekter har ett ansvar konstnärer sällan har. Arkitektur tvingas faktiskt på människor som vistas där bygget finns, eller till och med i det, medan konst akivt måste uppsökas (förutom utsmyckningar på allmän plats och gamla kungar och krigare i brons kanske, men dessa är aldrig så dominerande som en byggnad eller ett kvarter).

Arkitekten ser till historien och söker nya vägar medan konstnären bara "gör" och historien om detta görande kan endast skrivas efteråt, liksom teorier om hur och varför. Det är åtminstone min syn på saken. Visst finns det trender i konstvärlden och visst uppstår det mesta ur ett växelspel där man ser och påverkas av vad andra gör, men några medvetna försök att föra historien framåt tror jag knappast på inom bildkonsten. Och i de fall det kanske ändå förekommer/it har nog historien visat att det uttänkta i konsten bara blir enkelriktade stickspår med en fet bom i slutet. Förändring kommer inifrån, inte utifrån.

Negationism.

Min tankeverksamhet hoppar runt den stora jätteklumpen som konsten är i mitt liv. Försöker få fäste på väggarna men halkar ständigt ner. Och frågan är den vanliga. Vad är konst? Det här som jag ägnat så mycket av min tankeverksamhet åt i alla år. Fortfarande kan jag inte ens i hemlighet för mig själv, besvara den frågan med något som inte genast leder till en ny fråga. Nu så här på morgonen, med en katt i knät och solen på uppgående tänker jag att konsten är allt som går att skilja ur som handling utan orsak. En slags negation till allt logiskt tänkande som så ofta visar sig vara direkt destruktivt. En motvikt till både ondska och godhet. En slags kraft vi snärjt i strukturer för att tämja och förklara rationellt. Det som inte behöver begripas i sådan mening som världen i övrigt. Ventilen i vansinnet. Eller som en livboj. Alla teorier, alla kategoriseringar och institutionaliseringar framstår just idag som desperata försök att passa in konsten i sammanhang för att legitimera den i "yttervärlden". Fösa in i fållor som kan motivera kostnader mm. Konsten måste hålla sig själv om ryggen för att undvika torpedering och slippa försöka förklara det som inte går att förklara.

Och ungefär där gick luften ur mig denna gång. 

En hackspett trummar sitt revirsolo i parken. Den där snabba virveln. Det är en revirmarkering. Det låter helt annorlunda när den hackar sig in i en trädstam efter larver. Av någon anledning tänker jag på "The spiral getty" av Robert Smithson. Och även på huvudpersonen i någon Lars Ahlin-roman jag läste i tonåren. Han springer nerför en gata, ser alla hus, bilar och allt människorna konstruerat och byggt och tänker - "Hur vågar man, hur vågar man!". Eller om det var något han viskade eller skrek. Jag kommer inte ihåg. God morgon!

En reva i tapeten.

Dagdrömde om "kammarn" i huset jag bodde i som barn. Väggen där den stora svarta pendelklockan hängde. En rejäl reva uppfrån taket och ner visade en underliggande ljust grön tapet med tunna vertikala blomslingor. Det var något totalt glömt. Som att jag visste men att det var före min födelse. Att jag hade sett den tapeten innan jag föddes. Den sortens drömmar har jag aldrig på natten. Det är bara på dagen när jag liksom plötsligt kan vakna till fullt medvetande och inse att jag var någon annanstans nyss. I någon annan tid också. Vanligt på eftermiddagen då garden brukar vara lägre.

Men det var en ut- eller invikelse. Tänkte egentligen dryfta lite av vad jag just läst om Joseph Beyus. Hans konst har alltid fascinerat mig, och lett mig fram till t.ex. Anselm Kiefer och andra. Nu läste jag att B i början av sin verksamhet ville vara en del av fluxusrörelsen. Och det har jag alltid trott att han också var. Han bjöd ju in fluxuskonstnärer från olika konstnärliga praktiker till Düsseldorf osv. Men nu läste jag i antologin "Art since 1900" att han faktiskt inte var riktigt inne i detta. De andra fluxusianerna accepterade honom aldrig fullt ut eftersom han som tysk inte klarade av att runda det som hänt i Tyskland bara några år tidigare och därför utvecklade en egen stil som inte riktigt korrelerade med fluxusidéerna. Han kunde inte släppa historien, eller om det ens var historia då, och hans framträdanden fick ofta formen av en slags ritualer. Eller kanske reningsprocesser. Nog därför en del kallade honom "schamanen" också. Nassarna hade ju förbjudit och utplånat det avantgarde som fanns i Weimarrepubliken och de tongivande konstnärerna hade flytt landet. Därmed uppstod en lucka på omkring tio år då inget i den vägen kunde praktiseras i Tyskland. Så B hade inget att direkt haka tag i och spinna vidare på efter kriget. Istället fick han uppfinna sin verklighet och kunde då inte undkomma den monumentala skulden och de frågor som t.ex. koncentrationslägrens existens, när han själv också var tysk soldat, ställde. Jag tror inte vi (här i Sverige) riktigt kan förstå hur mycket den tyska konsten efter kriget påverkas av allt detta. Eller tänk tanken att kriget precis tagit slut. Du är konstnär och medborgare i den nation som orsakat hela helvetet och utsatt andra för saker som inte ens kan nämnas. Men nu är det slut och du ska åter till ateljén. Och göra vad? Hur? Det är ju närmast omöjligt. Det som varit är fortfarande. Minne, skuld, skam. Hur släktingar och vänner agerat. Andra konstnärer. Vansinnet är i högsta grad kvar.

Så för min del är jag rätt nöjd med att drömma om en ljusgrön tapet. Det är nog dramatik för mig.