En reva i tapeten.

Dagdrömde om "kammarn" i huset jag bodde i som barn. Väggen där den stora svarta pendelklockan hängde. En rejäl reva uppfrån taket och ner visade en underliggande ljust grön tapet med tunna vertikala blomslingor. Det var något totalt glömt. Som att jag visste men att det var före min födelse. Att jag hade sett den tapeten innan jag föddes. Den sortens drömmar har jag aldrig på natten. Det är bara på dagen när jag liksom plötsligt kan vakna till fullt medvetande och inse att jag var någon annanstans nyss. I någon annan tid också. Vanligt på eftermiddagen då garden brukar vara lägre.

Men det var en ut- eller invikelse. Tänkte egentligen dryfta lite av vad jag just läst om Joseph Beyus. Hans konst har alltid fascinerat mig, och lett mig fram till t.ex. Anselm Kiefer och andra. Nu läste jag att B i början av sin verksamhet ville vara en del av fluxusrörelsen. Och det har jag alltid trott att han också var. Han bjöd ju in fluxuskonstnärer från olika konstnärliga praktiker till Düsseldorf osv. Men nu läste jag i antologin "Art since 1900" att han faktiskt inte var riktigt inne i detta. De andra fluxusianerna accepterade honom aldrig fullt ut eftersom han som tysk inte klarade av att runda det som hänt i Tyskland bara några år tidigare och därför utvecklade en egen stil som inte riktigt korrelerade med fluxusidéerna. Han kunde inte släppa historien, eller om det ens var historia då, och hans framträdanden fick ofta formen av en slags ritualer. Eller kanske reningsprocesser. Nog därför en del kallade honom "schamanen" också. Nassarna hade ju förbjudit och utplånat det avantgarde som fanns i Weimarrepubliken och de tongivande konstnärerna hade flytt landet. Därmed uppstod en lucka på omkring tio år då inget i den vägen kunde praktiseras i Tyskland. Så B hade inget att direkt haka tag i och spinna vidare på efter kriget. Istället fick han uppfinna sin verklighet och kunde då inte undkomma den monumentala skulden och de frågor som t.ex. koncentrationslägrens existens, när han själv också var tysk soldat, ställde. Jag tror inte vi (här i Sverige) riktigt kan förstå hur mycket den tyska konsten efter kriget påverkas av allt detta. Eller tänk tanken att kriget precis tagit slut. Du är konstnär och medborgare i den nation som orsakat hela helvetet och utsatt andra för saker som inte ens kan nämnas. Men nu är det slut och du ska åter till ateljén. Och göra vad? Hur? Det är ju närmast omöjligt. Det som varit är fortfarande. Minne, skuld, skam. Hur släktingar och vänner agerat. Andra konstnärer. Vansinnet är i högsta grad kvar.

Så för min del är jag rätt nöjd med att drömma om en ljusgrön tapet. Det är nog dramatik för mig.