Negationism.

Min tankeverksamhet hoppar runt den stora jätteklumpen som konsten är i mitt liv. Försöker få fäste på väggarna men halkar ständigt ner. Och frågan är den vanliga. Vad är konst? Det här som jag ägnat så mycket av min tankeverksamhet åt i alla år. Fortfarande kan jag inte ens i hemlighet för mig själv, besvara den frågan med något som inte genast leder till en ny fråga. Nu så här på morgonen, med en katt i knät och solen på uppgående tänker jag att konsten är allt som går att skilja ur som handling utan orsak. En slags negation till allt logiskt tänkande som så ofta visar sig vara direkt destruktivt. En motvikt till både ondska och godhet. En slags kraft vi snärjt i strukturer för att tämja och förklara rationellt. Det som inte behöver begripas i sådan mening som världen i övrigt. Ventilen i vansinnet. Eller som en livboj. Alla teorier, alla kategoriseringar och institutionaliseringar framstår just idag som desperata försök att passa in konsten i sammanhang för att legitimera den i "yttervärlden". Fösa in i fållor som kan motivera kostnader mm. Konsten måste hålla sig själv om ryggen för att undvika torpedering och slippa försöka förklara det som inte går att förklara.

Och ungefär där gick luften ur mig denna gång. 

En hackspett trummar sitt revirsolo i parken. Den där snabba virveln. Det är en revirmarkering. Det låter helt annorlunda när den hackar sig in i en trädstam efter larver. Av någon anledning tänker jag på "The spiral getty" av Robert Smithson. Och även på huvudpersonen i någon Lars Ahlin-roman jag läste i tonåren. Han springer nerför en gata, ser alla hus, bilar och allt människorna konstruerat och byggt och tänker - "Hur vågar man, hur vågar man!". Eller om det var något han viskade eller skrek. Jag kommer inte ihåg. God morgon!