Manualer åt publiken.

Läser "American Art Since 1945" av David Joselit. Intressant på många sätt men det som mest slår mig är den oerhörda talförhet de amerikanska konstnärerna verkar ha/haft om man jämför med europeiska. Generationen efter de från kriget flyende europeiska konstnärerna skriver böcker, håller föredrag och gör långa intervjuer med konstnärskollegor. Kommenterar och kritiserar varandra så att gränsen mellan konstvetare och konstnär nära på verkar utsuddad. Ibland, främst bland minimalisterna, blir verken nästan bara som illustrationer till de förklarande texterna. Tanken att bild är ett språk och tal/text ett annat verkar inte ha någon bäring alls väst om atlanten.

Tänker på hur det utvecklats här hemma på kammarn också. När jag först blandade mig i konstvärlden kommer jag inte ihåg att konstnärerna varken förväntades eller ville kommentera sina verk i någon högre utsträckning. Men så är det ju inte längre. Kan det vara så att vi precis som på snart sagt alla andra områden i samhället medvetet eller omedvetet försöker ta efter jänkarna? Att den amerikanska svadan börjar bli norm även här?