Hur ser en minnesbild ut?

Så många delar ingår. Inte bara visuellt utan också ljud-, lukt- och känslominnet. Jag har en minnesbild av hur jag öppnar bakluckan på en Volvo PV 444. När jag blundar, eller förresten behöver jag inte blunda, ser jag hur vredet ser ut, känner hur det känns när jag vrider det och hör ljudet. Bara lukten som fattas eftersom det ju inte fanns någon speciell sådan. Annars är lukten min kanske starkaste minnesförmedlare. 

För ett par år sen, eller om det var flera, gick jag en promenad längs kajerna i Årstadal. Plötsligt slår det mig att jag befinner mig på en kaj avspärrad som militärt område, i Härnösand. Fattar noll när jag kommer upp ur dagdrömmarna. Men känslan kvarstår även i helmedvetet tillstånd. Ser mig omkring och inser att båten som ligger förtöjd precis där jag nyss gått förbi, är en avmilitariserad och delvis ombyggd minutläggare. Alltså en sådan flytfarkost jag en gång tillbringade 24 timmar om dygnet på och i, under flera månader. Den hade helt enkelt med sig något av sin ursprungliga lukt in i sin civila tillvaro över 40 år senare! Kanske något med motorn. Och det övergripande utseendet också såklart, trots alla förändringar och ommålning. Men först och främst var det en speciell lukt. Bilden blev i alla fall väldigt tydlig för mig. Nästan fysiskt påtaglig. Inte nån speciell händelse utan bara "hur det var". Den sammantagna koncentrerade men abstrakta minnesbilden. Omöjlig att gestalta på ett enkelt sätt. Minnet som bara dyker upp från ingenstans efter hundra år av vila. En variant av att alla som var vuxna 1986 vet vad de gjorde när de fick höra om mordet på Olof Palme. Om vi skulle göra exakt samma sak på exakt samma plats idag kanske det minnet också skulle få en annan skärpa. Bli mer än bara ett minne av den senaste gången man mindes. Alltså en förflyttning. Som det jag upplevde där på kajen.

Och nu (just nu alltså) blev det också klart för mig varför jag de senaste två åren genom att göra mig av med vissa saker och skaffa andra, har förberett mig och min ateljé på att släppa måleriet till förmån för en blandteknik som mer inkluderar foto, alternativa fototekniker, teckning och objekt. Det måste vara för att jag vill gå på djupet med minnesbilderna och se om jag kan finna något sätt att göra dem allmängiltiga. Kommunicerbara. Begripliga för andra. Anat detta ett tag men nu blev det plötsligt solklart.

Det funkar inte så bra med måleriets begränsningar där, även om jag försökt att gå lite utanför genom att inkludera olika material och föremål. Det räcker inte. Måleri är för mig för mycket av här och nu. Så, nu när jag tror jag vet vad det är kommer jag att möblera om helt i ateljén. Internmagasinera allt målerimaterial och leta vidare med andra metoder. Det känns faktiskt som en lättnad. Förra veckan när jag avslutade en liten målning och insåg att den faktiskt inte intresserade mig, fattade jag att något annat måste till nu efter snart sju år av måleri (jag räknar tiden från 2018 då jag fick ateljén från kulturförvaltningens kö och tog upp måleriet efter 25 års upoehåll).

Så det får bli lite av en sammanfattning och avslutning av den perioden när jag nu i april-maj ska ställa ut i Väsby konsthall. OBS att den där lilla målningen jag insåg att jag eg. struntade i, kommer inte att vara med. Den ska jag grunda om. Bara fullt ut engagerade bilder kommer med till Väsby! Och det jag inte säljer där, eller vill behålla själv, kommer jag i vanlig ordning att måla över med grundfärg men denna gång ställa undan tillsammans med allt annat för den händelse att jag i framtiden börjar sakna terpentindoften igen.

PS. På kvällen. Funderade på det där med minutläggaren och började leta på nätet. Träff! Det är denna båt. En gång grönmålad och med helt andra grejor ombord. Märkligt ändå att den faktiskt finns kvar, om än totalförvandlad. Lady Vista... En gång hette hon MUL14 och jag minns precis hur det kändes att sitta i fören med benen dinglande över relingen när vi lämnade någon östersjöhamn.