Arkitektur och bildkonst.

Arkitektur är något jag inte vet mycket om. Men läser just nu, för att fylla i minnesluckorna efter alla fotografår, en kurs i senare tiders bild- och konsthistoria. Och då ingår även design och arkitektur. Vilket såklart gör mig, som allmänt historienördig, extra nyfiken. Jag har ju inte vetat mycket om hur arkitekter arbetar men förstår nu att det på visionsstadiet är mycket mer teoretiskt än i konstvärlden. Och ofta grupparbeten (om uttrycket tillåts). Här tas hänsyn till historien på ett annat sätt än i konstvärlden. Kanske kan man säga att om "tänkt" är no-no för en bildkonstnär så är det tvärtom för en arkitekt(grupp). Om någon arkitekt läser detta så kommentera gärna!

I "Art since 1900" (Thames & Hudson) läser jag om arkitekter som Robert Venturi och Denise Scott Brown och många andra, som verkar vara minst sagt inställda på att föra historien framåt och inte upprepa något andra gjort. Och i en del fall, som t.ex. arkitektgruppen Archigram drivs visioner, eller kanske fantasier, så långt att inget faktiskt blir byggt. Det blir omöjligt att genomföra och som jag ser det även omänskligt om vissa projekt ändå genomförts. Det skulle ha blivit miljöer ingen människa vill vistas i.

Men. I många fall blir mer eller mindre futuristiska byggnader ju faktiskt byggda och kan tillföra mycket i en stadsmiljö. Som landmärken, och även inspiration eller stimulans, tycker jag. 

Och nu kommer såklart sociala mediagrupper som "Arkitekturuppropet" med i dessa funderingar. Ofta kan jag också förstå och hålla med kritikerna av den "moderna" arkitekturen. Främst när det gäller bostadsbebyggelse. Enligt mig är det som sagt bäst om de extremare projekten stannar inom stadsgränserna och inte handlar om miljöer eller hus människor ska vistas och bo i. För där tror jag ändå att det finns någon om inte allmänmänsklig så åtminstone geokulturellt gemensam känsla för platser att vila i. Trivas på. Se bara hur vår mest namnkunnige och av vissa utskällde arkitekt själv bor...

Alltså, en slutsats här blir att arkitekter har ett ansvar konstnärer sällan har. Arkitektur tvingas faktiskt på människor som vistas där bygget finns, eller till och med i det, medan konst akivt måste uppsökas (förutom utsmyckningar på allmän plats och gamla kungar och krigare i brons kanske, men dessa är aldrig så dominerande som en byggnad eller ett kvarter).

Arkitekten ser till historien och söker nya vägar medan konstnären bara "gör" och historien om detta görande kan endast skrivas efteråt, liksom teorier om hur och varför. Det är åtminstone min syn på saken. Visst finns det trender i konstvärlden och visst uppstår det mesta ur ett växelspel där man ser och påverkas av vad andra gör, men några medvetna försök att föra historien framåt tror jag knappast på inom bildkonsten. Och i de fall det kanske ändå förekommer/it har nog historien visat att det uttänkta i konsten bara blir enkelriktade stickspår med en fet bom i slutet. Förändring kommer inifrån, inte utifrån.