Anslagstavlor.

Innan mobiler och internet fanns existerade lite olika sätt att kommunicera på distans. För ryggsäcksresenärer på väg till eller från Asien var navet restaurangen The Pudding shop i Istanbul. Istanbul perfekt med sin ena halva i Asien och den andra i Europa. Åtskilda av Bosporen. Där (på puddingshopen) fanns en stor anslagstavla täckt med meddelanden till/från olika resenärer. Tappade man bort varandra eller ville komma i kontakt med någon så var det bara att sätta en lapp på anslagstavlan. Då visste man (åtminstone vi som kanske reste lite mindre organiserat) att andra likasinnade som passerar staden kommer att gå till puddingshopen och granska den stora anslagstavlan. Det var liksom den enda chansen för dem som ville komma i kontakt. Och det har jag egen erfarenhet av då jag skulle träffa en kompis från en annan stad i Istanbul. Utan att vi bestämt något exakt. Det var någonstans på 1980-talet och jag och flera jag kände tillbringade rätt mycket tid i Turkiet under några år. Det var "inne" då. Och puddingshopen självklar.

Maten på puddingshopen var utmärkt. Allt kunde ses puttrande i olika grytor så man bara pekade på det man ville ha. Oftast lite av varje på tallriken. Sedan med en Efes (öl) till bara sitta och kolla på alla som kom och gick. En av de större frihetskänslorna i mitt liv är förknippad med detta. Känslan av att sitta mitt i världen! Och att kunna hoppa på vilken, alltid lika billig, buss (buss var det som gällde i Turkiet då) som helst, samma kväll eller dagen efter. Det i kombination med känslan av att ingen kan nå mig... Jag önskar dagens unga också hade fått uppleva den känslan, som ju var det normala då men nu bara kan förnimmas ibland. Den som kommer av att ingen har mobil och därför måste kommunicera via lappar på en anslagstavla. Att inte ha bråttom eftersom det är meningslöst.

Föreningsmeddelanden. Så står det överst på de flesta av anslagstavlorna här i orten. Dessa officiella annonsplatser, en gång utplacerade av staden, finns ofta kvar och används faktiskt av många, men kommer nog knappast att ersättas av nya när de faller till marken. De är grå och lite mossiga. Inga personliga meddelanden, bara reklam. Hantverkare och yogastudios. Barn- och hundpassning. Just idag har jag efter sedvanlig promenad i grannskapet ålagt mig ett nytt fotoprojekt. Jag ska fotografera dessa reliker. Vet inte riktigt varför, eller vad jag ska ha bilderna till, men jag fattar ju att anslagstavlorna snart är borta så det har väl att göra med mina försök att sätta käppar i hjulet för tiden. Några föreningar finns väl knappast kvar, och föreningar som kommunicerar via anslagstavlor finns väl ännu mindre. Men den betydelse anslagstavlorna en gång har haft går inte att missta sig på. För det finns en i snart sagt varje kvarter.

Allra längst ut i utkanten av detta.

Rörde jag mig för massor av år sedan. Orsaken var östtysk vän jag träffat i Budapest. För dit fick de resa på semester DDR:arna. Det var några år innan Berlinmuren föll. Intryck, minnen som inte rikigt går att förpassa till dunklet där det mesta annat finns. Väckt nu av filmen "På nära håll" av Franziska Stünkel (finns på svt play än så länge). Denna film speglar stämningen i Östberlin vid denna tid så bra att man ryser. Bra vidareutbilnding för alla politiska ytterkanter och alla som inte fattar det där Charles Bukowski säger här.

Livet som var.

Botaniserar i kringla.se. Min födelseby är väl representerad tack vare att en bybo hade foto som hobby långt innan jag föddes. Han verkar ha haft kameran med sig i nästan alla lägen. Hur han nu kunde hinna med det då han också hade en ganska stor gård att sköta. För då var det ju inte så enkelt som att plocka fram mobilen. Man framkallade ju dessutom filmen själv och kopierade och förstorade sedan till papperskopior. Men såklart, han var inte ensam. Det var han, hans två bröder och fruar, samt fem barn på gården (en av bröderna med fru och tre barn flyttade senare). Sonen, kanske fem år äldre än jag, tog så småningom över gården. Men nu har även han sedan många år lämnat. Han och hans familj blev den sista generationen.

Jag hade mitt första sommarjobb där, sommaren då jag fyllt 13 år. Hötrampare i silon var huvudsysselsättningen, men jag fick också gå i kanten av lägdorna och kratta ihop hö som inte kommit med på vagnarna i bärgningen. Jag hade en svart slokhatt jag gillade och ständigt bar och jag minns att en turistbuss på väg till Åre eller Duved en gång stannade och ut hoppade en massa folk med kameror och fotograferade den exotiska figuren i flanellskjorta och slokhatt som gick där och räfsade ihop hö. Kanske var det japaner? Om de nu åkte buss i Sverige på 1970-talet. Eller så var det helt enkelt stadsbor söderifrån. Gården låg ju vackert ner mot sjön och med fjället i bakgrunden, så det kanske bara var det.
Hur som helst, bonden fotograferade som sagt i sin ungdom. Och lämnade på äldre dagar tack och lov hela fotosamlingen, utom kanske det mer personliga, till länsmuseet, som sedan digitaliserat och lagt upp allt så att man kommer åt det på kringla.se.

Det är en kulturgärning som jag hoppas fick den uppskattning det förtjänar. Det finns bilder på i stort sett alla bybor som levde där då. De flesta av min barndoms figurer finns med. Gubbar och tanter som de var för mig, är på bilderna unga vuxna. Foton från olika arbetsplatser, hyggen, dikesgrävningar mm. Men också från fritiden, skidåkning, cykelutflykter, bad i sjön. Alla nogsamt kommenterade med namn, plats  och sysselsättning. Men tyvärr i flera fall inte årtal. Bilderna är alltså från min föräldragenerations barndoms- och ungdomsår så 1930-50-talen är nog de flesta från. Gubbarna och tanterna är som sagt unga på bilderna och det går att se andra konstellationer än de som jag vet sedan slog sig ihop och bildade familj. Umgänget verkar ha varit intensivt på den tiden och alla verkar ha känt alla. Den tidens sätt att träffa en partner ser ut som gemensamma cykel- eller båtutflyker (förutom danserna då såklart). Det mesta utspelar sig inom en radie på fem mil skulle jag nog säga. En värld. Och knappast någon som längre lever förutom i mitt minne. Jag kan se dem här på bilderna men om jag vill höra dem måste jag uppsöka kyrkogården. Det är som om mer av ljud och lukter är förknippat med namn på en gravsten än indexikalt representerat i ett foto. Och speciellt om man inte är beredd på att få se gravstenen. Överrumplingen har ibland öppnat oväntade vägar till barndomen för mig. Överrumplingen av att se ett glömt namn på en gravsten. Det är också tydligheten. Gravens existens sätter en tydlig gräns och framkallar andra bilder än de frusna ögonblicken i fotografierna. I fotografierna lever de fortfarande men är mycket yngre än jag minns dem. Inte riktigt samma personer. De skratt och röster jag hör är från äldre människor. Jag vet inte hur de lät när de var unga. Men jag kan se vilka de är. Och jag vet vilka de blev. När de fanns med i min verklighets vardag.

Tidsmaskin.

Jag köpte från Erikshjälpen en Agfa Rekord I. Pris (jag vann auktionen): 33:- + frakt. Agfa Rekord är en mellanformatskamera med bildformatet 6x9 cm. Den tillverkades 1952-1955. I kameran jag köpte satt en filmrulle. En exponering kvar. Jag framkallade filmen. Tre rutor gick att rädda, knappt, med vad som ser ut som en familj som besöker en djurpark eller något slags hägn med rådjur. Tre barn verkar vara huvudmotivet. Kläderna tyder på 50-talet. Ett par vuxna finns också med i utkanten av bilderna. Min gissning är runt 1955. Barnen ser ut att vara 4-5 år gamla. Vilket då skulle betyda en ålder runt 75 år idag.

INGEN har sett dessa bilder före mig! Jag har ingen aning om vilka de är på bilderna. Kameran med tillhörande beredskapsväska i brunt läder, motljusskydd och ett gulfilter i små separata fodral, ser nästan nytt ut alltihop. Det ser ut som om den som en gång ägde den, köpte den och tog ett par rullar film för att sedan stoppa undan och glömma den. Varför? Vad var det som hände? Sjukdom/död? Skilsmässa? Flytt och kameran på något sätt kvarglömd? Fotografier av människor är aldrig självförklarande. Mer om de åtföljs av en text mindre om man bara vet vilka som representeras och ungefär när, inte alls som i detta fall. Anonyma barn på en anonym plats och i en anonym tid. En gammal film som suttit i den orörda kameran så länge att den börjat förstöras bara av tidens gång. Bilderna jag kunnat rädda vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till. På ett sätt känns det som om jag smygtittar in i en värld och en tid jag inte borde ha tillträde till. Privat liksom. Samtidigt kan ju detta vara en slags räddningsaktion. Helst av allt skulle jag vilja få kontakt med någon av de f.d. barnen på bilderna och kanske få veta vad som hände. Jag lägger in de två minst förstörda bilderna här under och hoppas på att kanske någon gång i framtiden få någon slags respons från någon som vet något om dessa. Jag har ju hört historier om flaskpost som besvarats efter massor av år. Och hoppas kan man ju alltid. Mannen i det högra hörnet på den andra bilden kanske känns igen och minns av någon, även om han sannolikt inte längre lever. Och nog inte tillhörde fotografens sällskap.

Jag startar hösten.

Idag. Sensommar är det kanske rent definitionsmässigt men något har hänt under natten. Det känns även inomhus. Så jag startar min höst idag. Sålde Super Fujica-6 och köpte en Yashica Mat 124G. Inget fel med fujican men jag tröttnade till sist på den lilla sökaren som med glasögon på blir lite svår att komponera exakt genom. Har alltid (eller åtminstone sedan jag tvingades på glasögon) velat ha en TLR eftersom mattskiva är betydligt bättre än sökare för analoga glasögonormar. Dessutom gillar jag att ha kameran i navelhöjd. Igår skruvade jag sönder och rengjorde antikviteten jag köpt samt inhandlade en batteriadapter på Gofo. Så här gamla kameror som ändå har exponeringsmätare, brukar antingen ha en som drivs med cds-cell eller en selenmätare. De med cds fungerade med ett kvicksilverbatteri då de tillverkades. Som bekant förbjudet sedan många år. Därför behövs i dag en adapter för att kunna få liv i mätaren med hjälp av ett hörapparatsbatteri (den symboliken... :-) Hur som helst blev det också en provrulle igår. Snabbt framkallad i köket. Resultat: mätaren fungerar faktiskt och verkar visa rätt! Nästan i alla fall. Men man får tänka sig för ordentligt när kontrasterna är stora. 

12 filmrutor på en 120-rulle. Bromsar ner och begränsar valen. Inte till storformatsnivå men ändå. Precis som den något otympliga kamerakroppen. En apparat endast bestående av de nödvändiga knapparna och vreden för att framställa 12 genomtänkta och noggrant komponerade exponeringar. Inga elektroniskt genererade ljudattrapper. Bara metall, glas och tyngd med skygglappar mot framställning av kvadratiska bilder. Inget mer!

Intressant ändå att det knappt är något hinder med att se bilderna spegelvända på mattskivan. Eller som när man fotograferar i storformat dessutom upp och ner. Kanske denna projektion återknyter till minnet av ens första veckor i livet då världen ju var just spegelvänd och upp och ner. Innan hjärnan vänt projektionen. Kanske att även det är en del i den tillfredsställelse i alla fall jag känner när jag packar storformatskameran i ryggan. En slags aning om att jag ska få se världen på nytt. Med nya (glas)ögon.

Livstecken.

Att jag lät Charles Bukowski sätta punkt för en tid sedan betydde inte att jag inte har något att tillägga. Bara att han sagt detta och att inget ändrats. Så här eller kvar här, ser det ut tills vidare i min värld. Höstens projekt tror jag får bli något jag gjort förut men glömt. Nämligen att lära mig använda runalfabetet. Den äldre futharken tills vidare. Det blir en slags distraktion som kan vara kul när det undermedvetna jobbar vidare på den stora planen. Planen jag tror i grunden handlar just om hur man ska kunna kommunicera. Förmedla något upplevt. Överkomma det klassiska språkforskningsproblemet, måneexemplet: italienskans ord för måne lärs som en beteckning för ett lysande klot, medan det i grekiskan, det grekiska barnet som lär sig tala, får "med modersmjölken" att månen är en tidsmätare, en slags klocka. Konsekvensen av detta är att den grekiskfödde som senare i livet lär sig helt flytande italienska och flyttar till Italien, ändå inom sig upplever en tidsmätare när hen hör eller uttalar ordet luna. Alltså två personer som samtalar flytande på ett och samma språk ser ändå inte samma saker! Orden förmedlar inte detsamma. Ta sedan detta till bildkommunikation. Det fanns de som trodde att problemet var löst på 1840-talet, i och med uppfinningen av fotografisk bild, som skulle bli det globala, för alla begripliga, entydiga bildspråket. Men de var fel ute. En tvådimensionell nedskalad representation av en tredimensionell verklighet visade sig vara lika problematisk som vilken annan kommunikation som helst. Så där står vi. Kanske ett meningslöst problem eftersom det går att dra hur långt som helst ner på individnivå om man har olika erfarenheter av livet, men att komma längre än där jag känner att jag befinner mig i min bildsyn är i alla fall en nödvändighet för mig. Den stora planen som sagt. Att komma närmare det självklara för alla.