Brev från Myrorna.

"Just nu är det tomtefeber i vår webshop!" Så börjar epost från Myrorna, som med sitt plingande i mobilen väckte mig ur dagdrömmandet. Läser Jesper Högströms biografi om en annan tomte, Gunnar Ekelöf, och har just kommit fram till mitt födelseår. Det slår mig att allt som hänt innan det året av mig i fantasin ses som kanske inte svartvitt men i alla fall med bleka och svaga färger. Kanske är jag påverkad av detta filmskaparknep eller så kommer den gestaltningen från att alla ser tiden före sin egen födelse i gråskala. Plingen i mobilen. För en stund sedan från kompisen D som uppmanade mig att gå ut till postlådan eftersom det borde ligga ett brev där. Tittar i postlådan kanske var tredje dag numer då ju inte ens reklam längre kommer i fysisk form. Snart kan man väl ta ner den. Postlådan alltså. 

Ekelöf igen då. Ett ego och en självupptagenhet som får uttrycket "drama queen" att blekna till ingenting. Denna totala hänsynslöshet mot sin dotter, sin fru, det går inte att begripa. Och inte på något sätt uppvägas av diktandet. Jag har aldrig stått ut med självömkan och navelskådande men denna biografi, om den är sann (ibland tvivlar jag) gör dessvärre att jag för varje kapitel bara känner större och större förakt för den store diktaren. Tur för mig att jag aldrig varit särskilt berörd av hans alster. Det finns ju historier om andra jag håller högre i ordbajsandets värld, men ingen så utdragen och konsekvent vad jag vet i alla fall. Men intressant är det ändå. Dels att få veta att i stort sett alla GE:s mest bejublade verk tillkommit inifrån dimmorna. Att han, som hans sista fru sade, bara kan "få besök av ängeln" i berusat tillstånd. Vilket ju också till slut leder till hans för tidiga död. 

Generationskamraterna verkar ju ha varit "normalalkoholiserade" (uttrycket lånat från fotoprofessor emeritus på Konstfack, Jan Fridlund) allihopa, så undrar hur mycket av poesin från denna epok som genererats av helböjarna? En prosaförfattare som Aksel Sandemose, omvittnat krökande han med, sade en gång att han ibland skrev på fyllan men genast slängde det när han läste det i nyktert tillstånd. Kanske en annan sak om man skriver poesi? Men de kvinnliga poeterna från ungefär samma tid, t.ex. Karin Boye eller den lite tidigare Edith Södergran verkar ju inte ha haft den metoden. Eller? Jag gissar. Ska leta fler biografier från epoken. Hur som helst finns det enligt mig inga ursäkter för beteenden som GE:s. Att bete sig så att omgivningen måste tassa på tå runt "geniet" är endast och enbart oförsvarligt. Löjeväckande. Då har man i sin hybris tappat verklighetskontakten.

Regn idag. Lite nu på morgonen men ös om en timme om man ska tro profeterna. Och då ska jag iväg på jobb. Inomhus tack och lov. Inte många uppdragsplåtningar nu och det sörjer jag inte. Gör inget för att få fler heller då jag starkt känner att jag, ekonomin till trots, måste jobba med mina egna projekt nu om de någonsin ska bli av. Fast det kanske inte spelar så stor roll. Ibland avundas jag katterna då deras enda projekt verkar vara att sova på olika platser, äta och gå på avträdet de utsett under magnolian i trädgården.

Ekelöfsboken förresten utläst nu (skrev detta inlägg bit för bit under några dagar). En riktig tegelsten var det. Läs också "Jag vill skriva sant." Samme författares biografi om Tora Dahl. Och köp en tomte i myrornas webshop. Pengarna går inte till vapenindustrin (tror jag).

Smärtpunkten.

Läs Elisabeth Åsbrinks reportage i bokform om alla turerna när Lars Norén satte upp pjäsen som fick namnet "7:3". Inga förenklingar. Hela händelseförloppet sett från alla inblandades sida. "Smärtpunkten" är bokens titel.

Breven och tiden.

Jag är ingen samlare, ser mig snarare som lite åt det minimalistiska hållet. Få saker och inga dubbletter av något får mig att bli lugn. Men på två områden är det inte riktigt så. Dels mitt eviga vardagsfotograferande, som visserligen avtog brant när sista avkomman flyttade ut, (vilket dessutom ungefär sammanföll med digitalkompaktkamerornas frånfälle till förmån för mobilkameran (vilket nerköp)) men som ändå tar plats i form av långt över 100 album, numer undanställda i arbetsrummet. Och dels så är det breven. Jag har i ett par lådor som nu står i ateljén kvar de flesta av de brev och vykort jag fått genom åren. Det har liksom inte känts rätt att slänga någon annans ord och handstil, hantverk, så de har blivit kvar. Tills nu i alla fall. Jag tog ner ett par lådor från hyllan de står på i förra vackan. Plockade ut några brev på måfå och läste. Underligt nog visste jag direkt vem som skrivit även nu 30-40 år senare (det är faktiskt väääldigt länge sedan vi slutade kommunicera via pappersbrev). Innehållet däremot var svårare att tyda. Händelser, situationer, resor inom landet (ett extensivt tågåkande kors och tvärs av olika anledningar), fester mm personligt. Allvarliga samtal om det ena och det andra jag inte har de minsta minnen av nu. Än mer obegripligt när ett brev fortsätter på något som påbörjats i något tidigare. Fragment. Lösryckta ur sammanhangen. Och helt glömt det mesta. I flera fall helt obegripligt. Som om det gällde någon annan. Och precis så är det ju fattade jag efter ett tag. Jag är verkligen någon helt annan. Och var verkligen en annan då. Och så mycket jag tydligen skrev. Har inte något riktigt klart minne av det heller. Att brevskrivandet var en så stor del av vardagen. Kanske den tid som numer tillbringas i den digitala världen. Numer är den enda jag känner som fortfarande skriver brev vännen D. Och han fortsätter till och med trots att vi bor i samma stad. Jag är usel på att svara. Har inte längre nån handstil heller. Den har förtvinat över tangentborden.

Så, vad ska jag nu göra med alla dessa brev? Det känns fortfarande inte rätt att dumpa i pappersåtervinningen. Hellre en brasa då. Värdigare liksom. För ha kvar dem kan jag inte. Vem ska ha dessa luntor till något den dag jag inte är med längre? Det gäller att rensa nu. Troligen om ett par år har vi flyttat till ön och ateljén kan jag inte ha kvar då. Så bort med så mycket som möjligt. Samma gäller för alla målningar som samlar damm i ateljén. Tror aldrig jag kommer att måla över och återanvända dem. Och den känslan är underlig den med, men den finns där. Jag ska ha en sedan länge bokad utställning i Södertälje nästa år på vårvintern, funderar på att ge bort allt då eller sätta pris: vad du tycker den är värd.
Så kanske någon får glädje av något. Annars kommer det att bli en brasa där med.

Brevlådor. Den branschen måste vara i gungning. För typ tio femton år sedan började grannarna köpa stora dyra låsbara brevlådor som kunde rymma en hel semesters brev utan problem. Men vi hade kvar vår lilla plåtlåda, vilket ju visade sig vara rätt vägval, för nu är det inte ofta något ligger i den. Visserligen fortfarande papperstidning men snart kanske den också ryker. Dock ej riktigt bekväm med att läsa på mobilen än. Smartphones är sådama industridesignmässiga stolpskott. Kom förresten nu ihåg att jag även för fem år sedan skrev något om breven. Klart slut för nu!

Minnesplatser.

Minnet är nog inte helt och hållet något som bor i ens medvetande. Jag föreställer mig att en del av minnena befinner sig utanför och aktiverar den del som finns inom oss när de två delarna möts. Som om en bit av minnena lämnas kvar på platser eller i situationer och bara kommer tillbaka som ett helt minne när man är där igen. En minnesbild som ett färdiglagt pussel men med t.ex. 25% av bitarna kvarlämnade på minnesplatsen. Och dit måste man återvända för att koppla ihop med de 75% man bär med sig och därmed få en färdig hel bild. Förutom då att bilden bleknar med tiden även då den är hel. Och förutom att det ju tyvärr inte går att återvända i tiden utan bara i rummet. Men minnesdelar som ligger kvar i rummet kan betyda mycket för bilden. Jag tänker att jag har lämnat en bit av minnet av en händelse på en särskild plats. Och det har också alla andra som varit där gjort. När jag kommer dit igen kopplas bitarna ihop och jag minns. Om det är så, så borde någon annans minne kunna komma till mig om den personen upplevt samma sak som jag på samma plats? Om den personens minne s.a.s hinner först med sammankopplingen? Det skulle då leda till ett helt nytt minne. Sammansatt av två olika medvetanden.

Ja. Svammel förstås, så nu över till något helt annat. Så här uttrycker Gunnar Ekelöv det: "Konst är till mycket stor del humbug. Pengar är pengar däremot, åtminstone så länge kronan inte sjunker". Citerat ur ett brev som återges i "Minnet och rädslan : en biografi över Gunnar Ekelöv" av Jesper Högström. Konst är alltså humbug som konstnären själv tror på. 

Ekelöv umgicks, när han skrev detta, med konkretisterna runt Otto G. Carlsund, och jag tror han menade den konst som inte kräver så stor hantverksskicklighet utan mer baseras på teorier. Alltså konstruerad konst. En konst som är en överenskommelse om värde. Liksom pengar är, men där pengarna vinner på det faktum att de inte försöker vara något annat än just pengar. Och därmed blir ärligare än konst.

Ekelöv ja. Född ekonomiskt oberoende. Den halvgenomskinlige hanrejen. Han som allitid måste bjuda in sig själv till festen. Till bordet. Han som minsann skulle åka till Afrika för att finna inspirationen men inte fattade vidden och djupet av kulturskillnaden. Som skulle flytta till Paris för där... Ensam, ständigt halvfull på sitt rum eller på någon bar. Vänlös. Accepterad i sällskapet men aldrig inbjuden. Lidande av sina pengar som gör att han aldrig behöver kämpa för något. Aldrig vara hungrig som de andra ibland. Aldrig behöva gå upp på morgonen. Den underiiga paradoxen att ekonomin blir en belastning. Ett utanförskap i förhållande till generationskamraterna i konst- och litteraturvärlden.

Lagom är alltså faktiskt bäst. Att inte vara fattig men inte heller rik. Så att ens ansträngningar på det materiella området faktiskt märks och spelar roll. Hade jag miljoner så skulle jag gå med ständigt dåligt samvete. Och hade jag inget så... 

Ivar Kreuger schabblade bort både sina och andras miljoner och sköt sig hellre än att konka. Så kan pengar också göra med en människa. Han kunde inte tänka sig ett liv som fattig, även om han säkert inte behövt bli hemlös. Men högmodet visade sig vara existentiellt för honom. Annars kunde han ju bara ha bott i ett dike några år för att sedan utnyttja gamla kontakter, skaffa sig en spökskrivare och förlag och göra come back med "Kreugerkraschen - den sanna historien". Föredragsturné, bokmässa och allt. Kändis var han ju redan.

Men nu börjar det ljusna ute, klockan är snart sju och det är dags att fundera över min egen ekonomi. Behöver dra in några jobb. Köpa kattmat. Bara att sätta igång!

Kolsvart 06.36.

Rummet endast upplyst av en bordslampa i fönstret. Runt den irrar en minimal fluga som än så länge klarat sig i årstiden då flugor dör. Klarat sig genom att ta sig in i huset. Eller om den är född och uppvuxen på någon av krukväxterna. Vad tänker den i sin dans runt lampan? Det är verkligen en annan värld. En dimension jag inte kan få tillträde till. Lika lite som den speciella plats högt upp i tallen utanför fönstret där några skator brukar samlas. Vad gör de just där? Aldrig någon annanstans i tallen och något särskilt går inte att se där. Inget bo eller ens rester av ett. Ibland blir de många mysterierna runt om en nästan för mycket. Tycker vi har exotiska platser och märkliga mysterier i närheten överallt. Mer än nog. Bara att öppna ögon och öron och kombinera med lite fantasi så kan det dra iväg var som helst. Somna till på soffan i eftermiddagssol (så slipper man den också). Och precis innan sömnen kommer. Där finns också en värld. En port liksom. Och att se drömmande katter. Sovande 20 timmar om dygnet. Eller vad det nu är de gör. Kanske bara ser ut som sömn. Kanske är de ute och reser. Mystiken tätnar i alla riktningar.

Hells Angels. Bildades av hemvändande soldater från andra världskriget. Traumatiserade innan PTSD fanns. Omöjligt att inordna sig i ett civilt samhälle när det normala varit det extrema. Som uttöjda strumpor som inte längre kan sitta uppe på benen. Ett inte okänt fenomen från typ alla krig, men när det gäller världskrigen så handlar det ju om i stort sett allt manfolk i flera länder. Hela generationen. En vana vid adrenalin kan nog vara lika illa som en vana vid vilken drog som helst. Dessutom med tillvänjningens avtrubbning. Jag tänker mig att den generationen, typ en och en halv före mig, som fick gå "man ur huse" för att försvara en flagga eller en gräns eller en idiologi, eller för den delen angripa andra för att flytta fram den där gränsen och få hissa flaggan en bit bort, alla är mer eller mindre avtrubbade. Uttänjda som gamla strumpor. I behov av stödstrumpor. Inte minst mentalt och känslomässigt. Grov allmänfarlig generalisering av mig som dessutom verkligen tycker illa om när folk buntas ihop i grupper och tilldelas egenskaper. Men i alla fall. Lite tror jag det ligger i det åtminstone för de direkt inblandade. Misstänker i alla fall att jag hade blivit krockad om jag hade varit med i någon duell. Då hade jag nog inte kunnat se det stora i det lilla.

Lyckliga är vi som gjorde lumpen i en "91-an Karlsson-tid" även om det där och då kändes som allvar. Och ännu mer våra barn som slapp helt! Jag tror de har andra förutsättningar för att bli tänkande och kännande människor. Kanske att den generationen, den enda eftersom vi nu har krigsmentaliteten här igen, kan föra mänskligheten lite framåt och närmare några svar på vad det egentligen handlar om, det här livet. För nu är det återigen så att nästa generations ungar ser broschyren "Om krisen eller kriget kommer" som likvärdig med vårdguiden eller 1177-tidningen. En naturlig del i livet att förålla sig till. Precis som det var för de som var barn på 1930-40-talet.

Å andra sidan, för det finns ju alltid en annan sida, så är det visst så att psykisk ohälsa minskar drastiskt i krigstider. Det finns liksom inte så mycket plats för att reflektera över sitt eget mående vilket då ska skala bort en hel del av de mindre allvarligare tillstånden. Har jag hört på stan. Andra funderingar i ämnet finns här och här.

Irlands Oscarsbidrag 2026.

"Sanatoriet". Finns nu på SVT play. Bara att kolla. Underlåtenhet kommer att beivras.

TV.

På SVT play kan man se Tom Alandhs dokumentär om Bosse Högberg. Klart sevärd som allt av TA. Ett tidsdokument som i mitt fall plockar fram många barndomsminnen också.

Årets första skrapning.

Av bilrutor, denna morgon. Alltså första frostnatten. Nyss laddat ner "Patronym" av Vanessa Springora i ljudboksappen. Kunde inte motstå de senaste dagarnas hajpande i olika kulturmedia, kulminerat med dagens heluppslag i DN. Så det blir nästa dammsugnings- bilkörnings- och  tunnelbanelyssnande. För övrigt status quo vad gäller tristessen och misstron mot konstvärlden, som parkerat i min hjärna. Svårt att komma förbi. Dessutom dras jag liksom till det ämnet. I natt när jag inte kunde sova hörde jag en intervju med Dan Wolgers där han nämnde sitt förtida avhopp från sin professur på konsthögskolan 1998. Orsak: han skulle tvingas införa Bolognamodellen. Denna metodik som fått sådana konsekvenser för konstutbildningarna och som på längre sikt nu börjat påverka själva definitionerna av konst och konstnärer (läs "The global contemporary art world". Jonathan Harris. Wiley Blackwell 2017). Men det har jag tjatat så mycket om här så det räcker. Så över till nåt annat. 

Betala för att se en utställning? Kulturhuset ska ha 150:- för att släppa in en på Lars Tunbjörk-utställningen som pågår nu. Jag är lite kluven till LT så vet inte om jag kommer att gå. Jag är imponerad av egensinnigheten, originaliteten och håller inte med de som talar om likheten med Martin Parr, men ibland kan jag tycka att en del (inte alla) bilder gränsar till lyteskomik. Lite som "von oben TV" av typ Böda sand eller Ullared. Min allergi mot den sortens attityd mot andra människor vaknar helt enkelt. Det nedlåtande småleendet, som gränsar till hånleendet. Lika fult var det än dyker upp. Men nu över till dammsugaren och på med lurarna. God helg!

PS 20/10 Patronym utläst. Och ja, spännande med sökandet efter farfars historia, men inte tycker jag att pådraget i kulturmedia egentligen var så påkallat. Intressant på många sätt och välskrivet, ja. Visst. Men nog har det kommit böcker på senare tid som varit väl så bra och bättre, men utan sådana kanoniseringar.

108 år.

Skulle mästarnas mästare ha fyllt igår. Men de senaste 43 åren har han tyvärr bara spelat i himlen.

Öppna ateljéer.

Blir det nästa helg, i min ateljéförening Glasbruksgatan 25. Själv kommer jag inte att vara med i år (har med en bild på utställningen men inte öppen ateljé) men många andra som jobbar där håller sina ateljéer öppna och huset i sig är bara det värt ett besök. Så rekommenderas för den som befinner sig i krokarna. Lite info finns här.

Blekmorgonljus.

Är det mellan halvsju och sju nu. Den bästa tiden på dygnet, den när det ljusnar, flyttas fram lite varje dag nu fram till vintersolståndet då den börjar backa igen. En fördel med mörkertiden är att det går att vara utsövd i blektimmen. Ljusets inverkan på sinnet är som en slags huvudkran. Vad som händer i övrigt under vaken tid är mer som utbroderingar över grundtonen, obligater och soloutflykter. Händelser och påverkan som inte är riktigt självständiga utan bara avtecknas mot ljuset. Dagsljuset. Som är grundtonen. Likadant fast i 365 gånger större skala är det med ljusvariationen under ett helt år. En grundton under grundtonen. 

Den helvita himlen. Eftermiddagssolen molnfria sommardagar. Lågt hängande moln som tvingar en att tända taklampan. Heeelt värdelöst.
Gryningsljus. Sommarförmiddagar. Varmt och gråväder. Då går något vettigt att åstadkomma. Likaså när dagarna nästan försvinner i mörkret.

Ibland undrar jag hur vi påverkas av att i någon mån kunna styra ljuset själva. Jämfört med hur det var före elektriciteten. När solnedgången betydde natt och sova och soluppgången startade dagen. Att dagarna var så långa på sommaren och så korta på vintern. Att dygnsrytmen ständigt förändrades. Nu läser jag gång på gång om hur viktigt det är med regelbundna sömnvanor och att man ska sova sju eller om det är åtta timmar/dygn för att hålla sig frisk och bli 100 år. Men jag tror ändå att något förloras för varje avsteg från naturens gång som tas. Såklart kan det vara till det bättre av uppenbara skäl men kanske inte av de mindre uppenbara.

Och nu blir det snart omställning av klockor till vintertid. Som elefanten som klampar in i porslinsfabriken. Det är så mycket som blivit så intrumentellt och mekaniskt, okänsligt. Vi tvingar både naturen och oss själva att följa flyktiga trender. Plastikkirurgins triumftid! Tänker på min uppväxt i en skidort där det mesta handlade om teknik i backen när man gick i byskolan. Den inte alltid så pedagogiske gymnastik- och skidläraren gjorde i alla fall en insats med mig, jag som inte var någon naturbegåvning på det området. Han klargjorde hur terängen skulle avläsas och åkningen anpassas efter den. Alltså att det inte handlar om att bestämma först hur man ska åka och sedan göra det. Det var faktiskt något som fastnade och som går att tillämpa även på andra områden. Inte minst här i orten där "streetsmartness" är en nödvändighet. Kolla hur det ser ut framåt och byt till den andra trottoaren om det finns någon tvekan. En insikt som för övrigt mina barn har haft mer eller mindre medfött. En slags självbevarelsedrift.
Och det tankesättet går igen i konstnärlig verksamhet. Att följa terrängen. Göra det som krävs snarare än det jag tänkt ut. Följa intuitionen. Träna förmågan att stänga av och följa minsta motståndets lag. Det kan vara svårt och betyder en hel massa "kill your darlings" (ursäkta för en till anglifiering, men vet inget bättre uttryck). Att se att det där blev som jag ville, men tyvärr är det skit! Framkrystat. Eller "tänkt" som en lärare i måleri jag en gång hade sade. Det är vad som måste tränas. Byta trottoar utan att först tänka att jag ska byta trottoar.

Brownie McGhee.

För den som inte hört honom förut, gör det nu. 
Sonny Terry på munspel. Pete Seeger klinkar med på en banjo. Deltablues på riktigt (för det får man väl ge Seeger här då?).

Kulturlandskapets gråsparvar.

Höladan mitt på åkern är ett sakta och omärkligt, men obevekligt försvinnande inslag i det svenska kulturlandskapet. Men ännu så pass vanlig att många nog inte ens ser den. I landskapsmåleriet har ladan ända sedan friluftsmåleriets födelse varit ett återkommande element. I litteraturen förekommer den ofta i olika funktioner. Harry Martinsson, Astrid Lindgren och många andra författare har haft lador som tillfälliga nattläger i sina berättelser. Men ladan har nu som bekant sedan många år tjänat ut sin funktion som höförråd och skydd för väder och vind på plats ute på åkrarna. De kvarvarande ladorna lever därför på lånad tid och inga nya kommer någonsin att uppföras. I de fall de inte rivs för att inte stå i vägen för dagens förvuxna jordbruksmaskiner, återtar naturen själv så sakteliga den plats de en gång tog. De försvinner och med dem både spåren av en kulturhistorisk epok och en enkel byggnadsteknisk lösning på ett problem. Och när de försvinner, försvinner också kunskapen om dem. Om hur de såg ut.

Det ovanstående är inledningen på en projektbeskrivning. Av ett fotoprojekt som går ut på att besöka alla sveriges 25 landskap och med en (lika omodern som ladorna) 8x10" klappkamera, dokumentera ladubyggnader. Helst ur vinklar utan tidsmarkörer, om det går. Ganska stort och dyrt projekt med alla resor och medföljande övernattningar. Alla landskap nås inte med dagsturer från orten. Men nu har jag sökt projektbidrag, komplett med ett intyg från Arbetets museum att de tycker detta är en bra idé. Får se hur det går till våren när projektbidragsbeskeden kommer. Önska mig lycka till!

Detta är också mitt första steg mot en verksamhet jag insett att jag egentligen är mycket mer intresserad av än ren bildkonst. Fotografisk bild som hävdar sin rätt på egen hand. Utan att några förklaringar behövs.

Vita fläckar.

På kartan. En av mina "fixa idéer" jag nog skrivit om förut också? Minns inte riktigt, men nu kom det över mig så jag skriver igen. 

Jag ser dem överallt, de vita fläckarna. Inte bara på världskartan utan också på sverigekartan och till och med när jag tittar ut genom samma fönster som jag tittat ut genom sedan 1996. Platser där jag inte satt min fot. Ska man hårddra detta så är det förstås omöjligt att rent fysiskt känna en plats även om man bott där länge. Bara att titta upp i talltoppen där skatan sitter och spanar ut över orten. Men om man begränsar det till marknivå så blir det ändå väldigt mycket att undersöka. Fysiska platser jag inte beträtt har någon slags mystisk dragningskraft på mig. Som att jag letar efter något jag inte vet vad det är. Under de år jag var ambulerande arkitekturfotograf åt VW-groups arkitektkontor, och genomkorsade landet på längden och bredden flera gånger om, försökte jag alltid ta nya vägar. Alltid med förväntan om att efter nästa kurva få se "den" platsen. Och fakiskt vid ett tillfälle trodde jag mig vara något på spåret. Jag satt och "snöade" så där som man gör när man kör långt. Borta i andra tankar. Kom till en bergsskärning och tänkte lite slött att jaha då är vi snart hemma. Efter kurvan där framme så. Sedan kom jag liksom till sans och fick stanna och kallsvettas en stund. Var på en väg/plats jag aldrig tidigare varit på. En annan gång under en promenad i ett skogsparti vid ett besök i min födelseby, blev det stopp när jag skulle passera mellan två träd. Glasvägg liksom. Fick ta en annan väg. Underligt nog blev jag inte rädd, inte just då i alla fall, utan bara förvånad. Jag tror att det är sådana händelser som gjort att mitt ocd-beteende att alltid vilja prova en ny väg aldrig verkar avta. Till och med om jag ska gå ner till affären och köpa en korvsnärt försöker jag ta en ny väg fast det egentligen inte finns någon. Och när jag nu tänker på det så hör nog detta ihop med den konstnärliga drivkraften också. Min målerimetod att försöka börja en bild i någon slags omedvetenhet för att sedan se vartåt det bär. Eller fotografering utan kamera där jag kan markera ut platser och riktningar att återkomma till med kamera, utan att det i gängse mening finns något motiv där. Resultatet kommer senare. Ibland mycket senare då jag går igenom gamla bilder och plötsligt kommer på vad det egentligen var det handlade om. Livet är fyllt av lösa trådar. Omedvetenhet och halvmedvetenhet tar upp nästan halva dygnet och ändå sysselsätter vi oss nästan bara med det praktiska som kräver full fokus. Modeordet "mindfulness", eller medveten närvaro (som det heter på 1177), är vad som gäller idag. Och det är säkert bra, men för min del skulle jag inte protestera om tankspriddhet och dagdrömmande fick lite högre status. Jag tror det finns en massa kunskaper både om sig själv och om vad det här livet egentligen handlar om att hämta på de områdena. Ta bara det selektiva minnet som absolut inte kan påverkas medvetet. Hoppas man en gång får några verkliga kunskaper om vad det var som pågick.

Avslutar detta med ännu en TV-rekommendation. SVT-play kör en kort (30 min) dokumentär om Leif Nyhlén (min all-time favoritkritiker). Många sedan länge bortsorterade minnen kom tillbaka med den. Tyvärr tog den slut precis när jag tyckte den börjat. 

Men nu ljusnar denna tidiga morgon. Himlen börjar blåa sig och ett par blekrosa moln kommer långsamt dragande från söder. Dags att ge sig på verkligheten.