108 år.

Skulle mästarnas mästare ha fyllt igår. Men de senaste 43 åren har han tyvärr bara spelat i himlen.

Öppna ateljéer.

Blir det nästa helg, i min ateljéförening Glasbruksgatan 25. Själv kommer jag inte att vara med i år, men många andra som jobbar där håller sina ateljéer öppna och huset i sig är bara det värt ett besök. Så rekommenderas för den som befinner sig i krokarna. Lite info finns här.

Blekmorgonljus.

Är det mellan halvsju och sju nu. Den bästa tiden på dygnet, den när det ljusnar, flyttas fram lite varje dag nu fram till vintersolståndet då den börjar backa igen. En fördel med mörkertiden är att det går att vara utsövd i blektimmen. Ljusets inverkan på sinnet är som en slags huvudkran. Vad som händer i övrigt under vaken tid är mer som utbroderingar över grundtonen, obligater och soloutflykter. Händelser och påverkan som inte är riktigt självständiga utan bara avtecknas mot ljuset. Dagsljuset. Som är grundtonen. Likadant fast i 365 gånger större skala är det med ljusvariationen under ett helt år. En grundton under grundtonen. 

Den helvita himlen. Eftermiddagssolen molnfria sommardagar. Lågt hängande moln som tvingar en att tända taklampan. Heeelt värdelöst.
Gryningsljus. Sommarförmiddagar. Varmt och gråväder. Då går något vettigt att åstadkomma. Likaså när dagarna nästan försvinner i mörkret.

Ibland undrar jag hur vi påverkas av att i någon mån kunna styra ljuset själva. Jämfört med hur det var före elektriciteten. När solnedgången betydde natt och sova och soluppgången startade dagen. Att dagarna var så långa på sommaren och så korta på vintern. Att dygnsrytmen ständigt förändrades. Nu läser jag gång på gång om hur viktigt det är med regelbundna sömnvanor och att man ska sova sju eller om det är åtta timmar/dygn för att hålla sig frisk och bli 100 år. Men jag tror ändå att något förloras för varje avsteg från naturens gång som tas. Såklart kan det vara till det bättre av uppenbara skäl men kanske inte av de mindre uppenbara.

Och nu blir det snart omställning av klockor till vintertid. Som elefanten som klampar in i porslinsfabriken. Det är så mycket som blivit så intrumentellt och mekaniskt, okänsligt. Vi tvingar både naturen och oss själva att följa flyktiga trender. Plastikkirurgins triumftid! Tänker på min uppväxt i en skidort där det mesta handlade om teknik i backen när man gick i byskolan. Den inte alltid så pedagogiske gymnastik- och skidläraren gjorde i alla fall en insats med mig, jag som inte var någon naturbegåvning på det området. Han klargjorde hur terängen skulle avläsas och åkningen anpassas efter den. Alltså att det inte handlar om att bestämma först hur man ska åka och sedan göra det. Det var faktiskt något som fastnade och som går att tillämpa även på andra områden. Inte minst här i orten där "streetsmartness" är en nödvändighet. Kolla hur det ser ut framåt och byt till den andra trottoaren om det finns någon tvekan. En insikt som för övrigt mina barn har haft mer eller mindre medfött. En slags självbevarelsedrift.
Och det tankesättet går igen i konstnärlig verksamhet. Att följa terrängen. Göra det som krävs snarare än det jag tänkt ut. Följa intuitionen. Träna förmågan att stänga av och följa minsta motståndets lag. Det kan vara svårt och betyder en hel massa "kill your darlings" (ursäkta för en till anglifiering, men vet inget bättre uttryck). Att se att det där blev som jag ville, men tyvärr är det skit! Framkrystat. Eller "tänkt" som en lärare i måleri jag en gång hade sade. Det är vad som måste tränas. Byta trottoar utan att först tänka att jag ska byta trottoar.

Brownie McGhee.

För den som inte hört honom förut, gör det nu. 
Sonny Terry på munspel. Pete Seeger klinkar med på en banjo. Deltablues på riktigt (för det får man väl ge Seeger här då?).

Kulturlandskapets gråsparvar.

Ladan är ett sakta och omärkligt, men obevekligt försvinnande inslag i det svenska kulturlandskapet. Men ännu så pass vanlig att många nog inte ens ser den. I landskapsmåleriet har ladan ända sedan friluftsmåleriets födelse varit ett återkommande element. I litteraturen förekommer den ofta i olika funktioner. Harry Martinsson, Astrid Lindgren och många andra författare har haft lador som tillfälliga nattläger i sina berättelser. Men ladan har nu som bekant sedan många år tjänat ut sin funktion som höförråd och skydd för väder och vind på plats ute på åkrarna. De kvarvarande ladorna lever därför på lånad tid och inga nya kommer någonsin att uppföras. I de fall de inte rivs för att inte stå i vägen för dagens jordbruksmaskiner, återtar naturen själv så sakteliga den plats de en gång tog. De försvinner och med dem både spåren av en kulturhistorisk epok och en enkel byggnadsteknisk lösning på ett problem. Och när de försvinner, försvinner också kunskapen om dem. Om hur de såg ut.

Det ovanstående är inledningen på en projektbeskrivning. Av ett fotoföretag som går ut på att besöka alla sveriges 25 landskap och med en (lika omodern som ladorna) 8x10" klappkamera dokumentera ladubyggnader. Helst ur vinklar utan tidsmarkörer, om det går. Ganska stort och dyrt projekt med alla resor och medföljande övernattningar. Alla landskap nås inte med dagsturer från orten. Men nu har jag sökt projektbidrag, komplett med ett intyg från Arbetets museum att de tycker detta är en bra idé. Får se hur det går till våren när projektbidragsbeskeden kommer. Önska mig lycka till!

Detta är också mitt första steg mot en verksamhet jag egentligen är mycket mer intresserad av än ren bildkonst. Fotografisk bild som hävdar sin rätt på egen hand. Utan att några förklaringar behövs.

Vita fläckar.

På kartan. En av mina "fixa idéer" jag nog skrivit om förut också? Minns inte riktigt, men nu kom det över mig så jag skriver igen. 

Jag ser dem överallt, de vita fläckarna. Inte bara på världskartan utan också på sverigekartan och till och med när jag tittar ut genom samma fönster som jag tittat ut genom sedan 1996. Platser där jag inte satt min fot. Ska man hårddra detta så är det förstås omöjligt att rent fysiskt känna en plats även om man bott där länge. Bara att titta upp i talltoppen där skatan sitter och spanar ut över orten. Men om man begränsar det till marknivå så blir det ändå väldigt mycket att undersöka. Fysiska platser jag inte beträtt har någon slags mystisk dragningskraft på mig. Som att jag letar efter något jag inte vet vad det är. Under de år jag var ambulerande arkitekturfotograf åt VW-groups arkitektkontor, och genomkorsade landet på längden och bredden flera gånger om, försökte jag alltid ta nya vägar. Alltid med förväntan om att efter nästa kurva få se "den" platsen. Och fakiskt vid ett tillfälle trodde jag mig vara något på spåret. Jag satt och "snöade" så där som man gör när man kör långt. Borta i andra tankar. Kom till en bergsskärning och tänkte lite slött att jaha då är vi snart hemma. Efter kurvan där framme så. Sedan kom jag liksom till sans och fick stanna och kallsvettas en stund. Var på en väg/plats jag aldrig tidigare varit på. En annan gång under en promenad i ett skogsparti vid ett besök i min födelseby, blev det stopp när jag skulle passera mellan två träd. Glasvägg liksom. Fick ta en annan väg. Underligt nog blev jag inte rädd, inte just då i alla fall, utan bara förvånad. Jag tror att det är sådana händelser som gjort att mitt ocd-beteende att alltid vilja prova en ny väg aldrig verkar avta. Till och med om jag ska gå ner till affären och köpa en korvsnärt försöker jag ta en ny väg fast det egentligen inte finns någon. Och när jag nu tänker på det så hör nog detta ihop med den konstnärliga drivkraften också. Min målerimetod att försöka börja en bild i någon slags omedvetenhet för att sedan se vartåt det bär. Eller fotografering utan kamera där jag kan markera ut platser och riktningar att återkomma till med kamera, utan att det i gängse mening finns något motiv där. Resultatet kommer senare. Ibland mycket senare då jag går igenom gamla bilder och plötsligt kommer på vad det egentligen var det handlade om. Livet är fyllt av lösa trådar. Omedvetenhet och halvmedvetenhet tar upp nästan halva dygnet och ändå sysselsätter vi oss nästan bara med det praktiska som kräver full fokus. Modeordet "mindfulness", eller medveten närvaro (som det heter på 1177), är vad som gäller idag. Och det är säkert bra, men för min del skulle jag inte protestera om tankspriddhet och dagdrömmande fick lite högre status. Jag tror det finns en massa kunskaper både om sig själv och om vad det här livet egentligen handlar om att hämta på de områdena. Ta bara det selektiva minnet som absolut inte kan påverkas medvetet. Hoppas man en gång får några verkliga kunskaper om vad det var som pågick.

Avslutar detta med ännu en TV-rekommendation. SVT-play kör en kort (30 min) dokumentär om Leif Nyhlén (min all-time favoritkritiker). Många sedan länge bortsorterade minnen kom tillbaka med den. Tyvärr tog den slut precis när jag tyckte den börjat. 

Men nu ljusnar denna tidiga morgon. Himlen börjar blåa sig och ett par blekrosa moln kommer långsamt dragande från söder. Dags att ge sig på verkligheten.