Nu är den på G. Och det går snabbt. Den lilla trädgårdsplätten vi har här i orten genomgår på ett par veckor stadierna vitt, gult och till sist blått. Eller snödroppar, vintergäck och till sist scilla. Samtidigt blir knopparna på magnoliebuskarna snabbförstorade. Som inför en explosion. Och då börjar de knallgula buskarnas tid som också kutar förbi på ett par veckor. Det är som en tävling i trädgårdarna. Mest slående är forsythian. Plötsligt 100 lysande kadmiumgula buskar i de i övrigt grå trädgårdarna. Kontrasten. För sen blir ju allt grönt och oföränderligt så i flera månader. Som jag säkert också flera gånger tidigare tjatat skulle jag vilja att vår och höst varade i fem månader var. Sommar i två månader minus en vecka, och vinter i en vecka. Högst. Typ jul till nyår. Första januari skulle snödropparna komma, sedan allt det ovanstående i ett väldigt långsamt och utdraget tempo. Och så kommer det att bli den dag jag blir allsmäktig.
På senare tid har det blivit flera läsningar parallellt. "Enoks bok", ur apokryferna, finns i diverse populärvetenskapliga översättningar och tolkningar. Berättar om hur det gick till innan den stora katastrofen som nästan (Noa m. fam. klarade sig som bekant) utplånade mänskligheten. Intressant för den som grubblar över stenblock på typ hundra ton med 24 slipade sidor mot andra block, inpassade så att inte ett papper går att få in i skarvarna mot nästa, transporterade och placerade högst upp på en kulle också. De släta skarvytorna knappt ens möjliga att beräkna och åstadkomma med dagens teknik. Byggen av urbefolkningar som inte ens hunnit uppfinna hjulet...
I litteraturmagasinet jag prenumererar på, får denna vecka ett par av författarättlingarna födda i denna stad, för hundrade gången bre ut sig med sina litanior om berömda förfäder. Förstår inte att någon ens kan intressera sig för dessa nepobebisar som verkar få hur mycket utrymme de vill i olika medier. Det är någon slags sensationslystnad. Kanske en förhoppning om nya "spännande avslöjanden" om någon förfader eller moder som gjorde eller sade si eller så. Eller någon ny snyfthistoria om hur det är att försöka leva på sitt skrivande i skuggan av giganterna. Intresseklubben antecknar, var det väl man sade förr. Fast iofs kanske jag fattar att det kan vara jobbigt att ha alla dörrar öppna. Det blir ju korsdrag.
Räddningen blir en annan publikation där Teodor Kalifatides (som är en riktig författare av egen kraft) berättar om sina vänner under olika perioder i livet. Ganska lågmält och kortfattat men dess mer fängslande och starkt. På senare tid har det blivit så för mig, att jag nästan bara har behållning av författare i hans generation. Beror såklart på att jag själv inte är ung längre och ibland inte kan relatera till yngre författares verk, men också på att jag börjat tröttna på likriktningen jag med något årligt undantag ser hos de yngre. Och mängden också. Det verkar dyka upp nya nästan varje vecka. Och historierna är ofta så likartade att de börjar närma sig deckarschablonerna. Lite svårt att fatta faktiskt, men jag tror det hänger ihop med de otaliga kurser och författarskolor som dykt upp på senare år. Som i det slitna uttrycket svampar ur jorden.
Men nu har dagen börjat och jag ska torka kattspyor, städa lite och så småningom åka in till stan. Hälsa på vapendragaren D som ligger på sjukhus. Kolla om ateljén finns kvar. Har inte varit i den på över en vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar