Konsthistorier.

Från ungefär centralperspektivets i kombination med oljemåleriets entré, grovhöftat till slutfasen av centraleuropeisk medeltid, fram till 1800-talets mitt, har många svårt att särskilja olika perioder/epoker i måleriet. Det är avsevärt enklare att se skillnader i t.ex. arkitektur. Läser man på lite så är det såklart lätt att lära sig vad man ska titta på för att skilja en barockmålning från en rokoko-dito, men för den som inte bryr sig så mycket om den aspekten ser de flesta bevarade målningar i muséer och palats bara allmänt imponerande ut. Man gapar över tekniken och ofta dramatiken och i en del fall formaten. Som ju ibland är enorma. Gemeneman blir helt enkelt imponerad utan att behöva kunna något alls om målningarna. Man känner bara att det där skulle jag inte ha kunnat göra om jag så tränat hela livet (vilket inte är riktigt sant eftersom realistiskt måleri ju går att lära sig idag med, för den intresserade). Den större skillnaden är väl att den blivande konstnären idag oftast helt enkelt tittar åt andra håll.

Men. Faktum kvarstår att för de flesta börjar konstens (måleriets) förvandling från att vara något för alla att beskåda och förundras över, till att bli något som behöver förklaras och förstås, någonstans vid mitten av 1800-talet. Inte helt oväntat kanske sammanfallande med fototeknikens uppkomst. I konstvetenskapsböckerna skrivs om upproren mot det akademiska (var finns det upproret idag :-) och viljan att söka nya vägar. En del målare utropade måleriets död och fotografiets seger, något som mest brukar nämnas i förbigående när man läser om denna period. Andra anledningar till den plötsliga splittringen av vägen framåt i en massa olika större eller mindre stigar, tror i alla fall inte jag fanns än just fotografiets slabangartade intåg på stora scenen. Jakten på tydlig mening, motivation, rentav existensberättigande, börjar inte så tvärt av någon slags "hundrade apan" reaktion. En hel massa områden där måleri varit den naturliga lösningen ersattes över en natt av ett medium omöjligt att konkurrera med i fråga om realism. Alltså måste målarna leta reda på nödutgångarna när fotoateljéerna plötsligt ploppade upp som ogräs i städerna och "gåramålarna" konkurerades ut av ambulerande fotografer.
Och där någonstans börjar enligt mig något som till en del blir en ökenvandring. Modernismen klarar sig igenom sådana numer allmänt kända och respekterade riktningar som impressionismen (numer respekterade, men så var det inte då). Målare som Zorn o. co. klarar sig på sin självklarhet. Picasso och Braque försöker sig på en egen väg, liksom konkretister, futurister, expressionister, abstrakta expressionister, dadaister, surrealister, så småningom popkonstnärer och aktionsmålare och fan och hans moster. Lägg till detta konceptkonst, happenings, konstdoktorer och performance så blir det en skakig bild av en företéelse som tappat självförtroendet.
Kan allt detta verkligen gå under samma paraply? I alla fall jag kan ibland slås av en känsla av tvivel och meningslöshet. Desperation till och med. Och faktiskt tvivel på att jag ens verkligen tycker det jag tycker. Är min konstsyn bara inlärd? Det senare slog mig när jag besökte konsthallen Artipelag för ett par år sedan. Ja nu har jag sett andra utställningar som är mer magkänsla, Anselm Kiefer t.ex. där. Men faktum kvarstår att jag idag faktiskt tycker att åtminstone hälften av det konstvärlden producerar är luftslott. Illustrerad vetenskap i vissa fall. Och att detta också gäller för en del äldre måleri. Eller är det jag som till sist inte fattar det jag tidigare fattat? Som lärt mig att inte kunna cykla igen? En kommentar som nog var vad som fick mig att skriva detta inlägg kom på slutet av boken "Att segra är banalt" av Carl Johan De Geer och Johanna Frändén (som jag skrev om igår). CJDG berättar om ett TV-program som aldrig blev av. Han skulle förklara obegriplig konst i rutan för en förhoppningsvis stor publik. Producenten förklarade att de inte ville ha en okänd 40-årig konstvetare utan hellre en 70-åring som folk känner igen. CJDG förklarade då att han inte var 70 utan snarare 80, vilket han skulle bli nästa år då programmen skulle sändas. Därmed dog samtalet ut och producenten hördes inte av mer. Så då blev det ett litet inslag av åldersdiskriminering här också. Men det var inte det jag ville säga, utan att jag då jag läste detta undrade inom mig hur han skulle ha klarat uppgiften. Nu gör ju hans bakgrund som adelsman att självförtroendet inte riktigt är på samma nivå som hos oss andra, men ändå. Jag vet ju hur invecklade och långsökta teorierna kan bli och hur många referenser till filosofi och psykologi som ofta finns i "bildtexterna". Som skrivits av kritiker som ägnat sina liv åt teoretiserande. Hur skulle en praktiker som han lösa det? Jo det förklarade han också om än ofrivilligt. Han berättade en historia om Carlo Derkert, enligt CJDG den bäste genom tiderna på att lotsa en publik runt i konstvärlden. Derkert hade ett förbehåll för deltagande i förevisningar och föreläsningar och det var att inget fick spelas in och ingen fick filma. Varför? Jo för om det skulle produceras "bevis" så kunde han inte ljuga och fabulera fritt!
Jag tror det är en stor förlust för oss att inte den programserien blev av. Tänk att få se en ohämmat självklar CJDG utifrån sin egen fantasi beskriva och förklara verk av de mest svårtillgängliga konstnärerna. Det kunde ju blivit ett "Tårtan" för vuxna konstintresserade. Ett avväpnande. Och kanske ett litet bidrag till återförande av ett allmänt konstintresse som ju idag inte längre finns.