En till variant av medvetande. Från barndomen denna gång, glömd men just nu idag, oväntat återkommen. Att åka i baksätet på en bil, på höger sida (ingen mötande trafik) se ut gemom sidorutan och: ingenting. Bara landskapet som passerar. En speciell känsla att vaggas in i. Försöka stanna i. Som att vara där ute. Vilket också leder till stor irritation om någon vill ha ens uppmärksamhet. Bryta förtrollningen. Det är ett av alla delmedvetna tillstånd som inte har något namn. Och det är inte samma sak som vid buss- eller tågresa. Det måste vara bil och helst med ett bakgrundssorl av välkända röster eller radio. Tryggt. Men i en egen "bubbla" utanför pågående samtal. Så nu ska jag hitta på ett namn för detta tillstånd. Återkommer till det. Anledningen till inlägget är förstås att jag sitter på höger sida i baksätet. Sonen kör. Och här har jag knappt suttit på 30 år. Otroligt skönt faktiskt. Att släppa på uppmärksamheten och få snöa. Låta tankarna flyta. Ett fullständigt annorlunda tillstånd än att köra bilen. Att köra har andra fördelar så klart, har pratat lite om det här, men just idag den stora överraskningen att högerfönster-snöande fortfarande faktiskt finns! Kvar. Och fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar