Skivor och böcker.

När apparna tar över vardagen anonymiseras hemmen. Den utvecklingen har jag sett eftersom jag fotograferat bostäder åt fastighetsmäklare och demolägenheter åt bygg- och fastighetsbolag i hundratals år. Känns det som. Inte så ofta nu längre men när jag bytte hårddiskar för ett par år sedan räknade jag ut att jag måste ha varit inne i ca 8000 hus och lägenheter. Så det har gått att följa hur den allmänna inredningssmaken förändrats. Den smak som är förvånansvärt homogen, för att inte säga ängslig i Sverige. Undantaget fritidshus då, där variationen är lite större. Men en sak som tydligt märks är att på senare år har bokhyllorna börjat försvinna, alternativt fyllas med annat än böcker. De böcker man ser nu är de trendigaste kändiskokböckerna som står mer som en inredningsdetalj i köket.

LP-skivorna var redan borta när mäklarna började anlita fotografer och jag började få uppdrag i den branschen, men CD-ställ hade alla i alla fall då. Och bokhylla med böcker. 

Innan jag fotograferar ett hem går jag igenom alla rum och ser vad som behöver göras innan plåtning. Och det är den intressantaste delen, eller var i alla fall, för då får man veta vem som bor/lämnar. Bokryggarna och musiken säger mycket om den boende. Plus såklart vad som sitter på väggarna.
Men nu är det inte längre riktigt så. Böcker och musik finns i appar i mobilerna och syns inte. Väggarna, (förutom hos de rikaste som ofta har måleri) ser ut som de skulle ha gjort om stylist anlitats även om så inte är fallet. Likriktat. Samma bilder och affischer. Det är som att alla har samma smak. Enda variationen brukar finnas där utrikes födda bor. Eller om det är ett fritidshus. För fritidshus kan som sagt se ut lite hur som helst och speglar nog sina ägare bättre än lägenheter i stan gör.

Generationsskillnader märks också väldigt tydligt. Äldre personer har bokhylla med böcker, men kliver man in i en lägenhet utan böcker men med en 790-tums TV så vet man att ägaren inte nått medelåldern ännu. TV:n är nog idag den viktigaste inredningsdetaljen. För något år sedan fotograferade jag några nyproducerade lägenheter där arkitekten/byggmästaren av någon anledning gjort planlösningen så att ingen självklar plats för TV:n fanns. Alla tänkbara placeringar lite fel. Fastighetsmäklaren som var med mig suckade. Hur skulle hen kunna sälja en lägenhet där inte TV:ns placering var epicentrum? All annan möblering får ju anpassas efter den.

Så nu finns informationen, spåren av människan i bostaden, i en släckt svart skärm man inte har en aning om vad den brukar visa. Och i en mobil i någons ficka. Och på väggarna finns det som stylisterna tycker ska finnas där. För konstintresset åkte ut som det berömda barnet med badvattnet.
Men för att avsluta detta lite positivare så märks ju också analogtrenden då och då nuförtiden. En och annan grammofon med tillhörande LP-samling har börjat dyka upp i alla fall. Så då kan man snoka lite i den och göra sig en bild om ägaren. Fast utan ingångsvärden genom boktitlar blir det ju betydligt svårare.

Och en sak till, som egentligen inte har med detta att göra, men nu tänkte jag på det och då skriver jag det också. Villor från 70-talet har ofta en s.k. gillestuga i källaren. Det mest fruktansvärda, ångestframkallande rum någon sadistisk arkitekt en gång tänkt ut. Jag kan se Jack Nicholson med vansinnet och ondskan i blicken, vid ritbordet, som arkitekten som ritade helvetesrummet!