Bruksanvisning till Hagaparken. Projektet som inte blev...

För ca 15 år sedan hade jag en idé om att "återuppliva" Hagaparken och återinföra dess ursprungliga funktion som levande utställning med positioner för bilder och utsiktsplatser med siktlinjer.

Av olika anledningar växte det mig över huvudet och pengarna tog slut. Jag kom väl ungefär halvvägs. Jag fick en "egen" intendent av Konstakademien som skulle hjälpa mig att ta fram originalmaterial från deras samlingar. Jag gjorde till sist en fungerande prototyp med den tidens teknik och hade en presentation för Hagaparkens vänner, samt fick ett hyfsat stipendium som finansierade ett par månaders jobb.

Men det blev aldrig genomfört hela vägen som det var tänkt från början. Tid/pengar räckte inte och jag fick lägga ner och återgå till brödjobbet som fotograf. Slutprodukten blev prototypen och presentationen för Hagaparkens vänner.

Nu klistrar jag in presentationen här nedan och inbjuder den som vill att ta över det hela och genomföra det, eller om du som läser har en fet plånbok och blir intresserad, så sponsra mig så gör jag det :-). Det skulle nog vara lättare med dagens teknik också. För 15 år sedan var inte www så utvecklat och inte heller den fototeknik (VR) jag använde.

Bruksanvisning till Hagaparken 

Projektbeskrivning
Projektet syftar till att återuppväcka och upplysa om en av Hagaparkens ursprungliga funktioner som landskapsarkitekten Fredrik Magnus Piper planerade. Nämligen att skapa ett slags levande galleri av "prospekter" eller "taflor".
Dessa "prospekter" eller "taflor" var utsikter, utsnitt ur verkligheten, som kunde ses från vissa förutbestämda punkter i parken om man tittade i likaledes förutbestämda riktningar.
Tanken är att dokumentera den funktionen i dagens landskap. Hur ser det ut i dag om man ser parken som det först var tänkt? Vad har hänt med parklandskapet och det omgivande landskapet på 220 år? Hur kan detta gestaltas idag? Hur skulle parken sett ut om den ursprungliga planen hade följts och alla planerade byggnader hade byggts?

Bakgrund
Tidstypiskt för 1700-talet var en landskapsuppfattning som snarare utgick från de målade landskapen av Claude Lorrain (1600-1682) och Nicholas Poussin (1594-1665) än från naturen i sig. Man kan säga att man strävade efter att få naturen att likna konsten.
(En kuriositet i sammanhanget är de speciella "Claude-glas" som fanns att köpa. Ett Claude-glas var en rund eller oval infattad glaslins, lätt sepiatonad (en del hade olika färger att byta mellan) och med en svag vidvinkelverkan, som böjde t.ex. ett träd i blickpunktens yttre gräns in mot bilden. Genom linsen fick man en färdig inramad landskapsbild. Allt för att få verkligheten att likna en målning av Claude Lorrain. En annan variant var "svartglas-speglar" där landskapet speglades i en svart spegel och därigenom förenklades måleriskt).
Gränsen mellan konst och natur var i det närmaste utraderad under denna tid och de olika utsikterna i parker av den typ som Hagaparken representerar, kallades "taflor" och anlades så att så stor omväxling som möjligt skulle uppstå i galleriet. Den estetiska medvetenheten inför naturen var mycket hög och jag tycker det kan vara ett egenintresse i att påminna om detta och kanske i bästa fall "öppna någons ögon" för parkens ursprungliga funktion.

Generalplanen
Hagaparken var en av kung Gustav III:s idéer och den bevarade generalplanen är daterad till 1786 (det finns en äldre också men den berörs inte i detta arbete). Hagaparken var från början ett mycket stort projekt med bl.a. ett slott som aldrig färdigställdes efter skottet på operan 1792. Den engelska parken blev dock färdig nästan helt enligt planerna.
Landskapsarkitekter var först Fredrik Magnus Piper (1746-1824), den förste utbildade trädgårdsarkitekten i Sverige (utbildad i Frankrike, Italien och England), och sedan Jean-Louis Desprez (1743-1804). Desprez var inte trädgårdsarkitekt utan egentligen teater- och byggnadsarkitekt men verksam i Sverige som dekormålare för de kungliga scenerna. Parken gestaltades mer som ett antal kulisser sedan han tagit över arbetet. Det var dock under Pipers ledning som de olika utkiksplatserna med dess "prospekter" eller "taflor" skapades. Pipers egna planerade byggnader uppfördes dock inte, frånsett den turkiska kiosken. De flesta byggnadsritningar som godkändes av Gustav III var Desprez´.

Projektets genomförande
Projektet syftar alltså till att återuppväcka parkens ursprungliga funktion. Tanken är att först identifiera de blickpunkter som finns inritade på generalplanen och sedan uppsöka dessa och fotografera i de angivna riktningarna. Bildvinkel och utsnitt ska fastställas så långt det är möjligt genom forskning i de handlingar som finns bevarade sedan tiden för parkens planerande. Dock blir det förstås en tolkning med dagens teknik och utifrån mina egna tankar om vad jag tror att Fredrik Magnus Piper ville visa oss. 
Nästa steg är att identifiera, och i möjligaste mån visuellt rekonstruera, de byggnader som aldrig blev förverkligade men som var avsedda att utgöra blickpunkter. Detta arbete är tänkt som ett försök att med kamerans och datorns hjälp visualisera hur parken skulle kunnat se ut.
Det är då viktigt att samla allt material i form av ritningar, teckningar mm. som finns bevarat och använda dessa som förlagor.

Presentation
Bildmaterialet ska sedan sammanställas och presenteras i form av en utställning och om ekonomin tillåter, en website. Utställningen är tänkt som en guidad vandring bland de olika "taflorna" med en kopia av generalplanen i handen. Min tanke är att en vägg täcks av generalplanen med anvisningar och sifferbeteckningar för de olika bilderna. D.v.s. var fotografen befann sig och i vilken riktning fotot är taget (siktlinjen på generalplanen) samt bildvinkeln. Vid varje "tafla" finns en mindre bild av hur den ser ut idag samt en hänvisning till två större bilder som man får uppsöka själv i utställningslokalen. Dessa två bilder är dels det verkliga fotot av siktlinjen och dels den rekonstruerade bilden.

Papperet man får i handen (bild 1.) är som nämnts en mindre kopia av planen och visar bara sifferbeteckningarna. Utställningsbesökaren kan sedan ta med sig papperet hem och kanske själv åka ut till Hagaparken för att se "taflorna" i 2004-version, på riktigt. I olika väder, tider på dygnet och årstider. Utställningen tar alltså egentligen aldrig slut utan fungerar mer som en början på något man själv kan fortsätta.
I anslutning till detta bör också en eller flera stationer med QuickTime-VR filmer av de olika (17 st.) fotograferings platserna med inlagda hänvisningar till sifferkoderna på planen, vara uppställda. Detta för att göra det lättare att orientera sig i parken.

Tidsplan
I det första skedet (som denna beskrivning gäller) ska alla fotograferingstillfällen vara under våren/försommaren xxxx och xxxx med vidare arbete under sommaren/hösten/vintern enl. det nedanstående. Går allt bra och intresse finns så kan jag tänka mig att fortsätta med fotograferingar under olika årstider och olika tider på dygnet för att på så sätt hålla utställningen levande. Ett sådant förfarande skulle passa bra in om den slutliga presentationen blir i form av en website. I så fall skulle man kunna följa parkens utveckling och ev. skriva ut "bruksanvisningen" för att ha med vid ett eget besök.

Februari - Mars: 
Förberedelser, forskning och rekognosering. Förberedelser för presentation.
April - Juli: 
Fotografering på plats. Bildbehandling.
Augusti - Mars:Fortsatt fotografering. Bildbehandling, perspektivteckning från originalritningar, framtagning av digitala original och tryck/utskrift, montering mm. ev. QTVR-produktion.
Våren - hösten: 
Utställning ~ Website i mån av tid och pengar.

Budget
Budgeten finns inte med i denna webversion. Är du företagare och intresserad av att sponsra detta projekt så skickar jag en annan version av planen komplett med budget.

Intressant läsning (igen).

Idag ska jag bara köra sopor och städa lite inför semester, så då hamnade jag förstås i stället på soffan med Laptopen och surfade in på Omkonst för att läsa ikapp lite. Måste säga att denna artikel av Susanna Slöör var väldigt intressant för mig, då hon tar upp frågor jag funderat på många gånger.

I stort sett håller jag med om allt hon skriver, med några få frågetecken. Jag är väl inte helt övertygad om det där att det inte gick att få relevant måleriundervisning på någon högskola vid den tid hon ville ha det (i början av 90-talet). Åtminstone var det program jag gick på Konstfack vid den tiden i högsta grad påtagligt inriktat på handgripligheter, rent hantverk och teknik. Allt från att tillverka sina egna kilramar med utgångsläge i en timmerstock, riva färg o.s.v. oändliga teknikkurser inom alla de traditionellt hantverksmässiga områdena. Sedan en annan sak att man själv fick hitta tid och utrymme för sitt eget arbete, åtminstone de första åren. Kanske är det så hon menar? Alltså att det borde ha funnits en "Gerlesborgshögskolan" också, som ett slags träningsläger (jag gick där också, på Gerlesborgsskolan alltså, och det var ett träningsläger) i eget måleri och teckning.

Men strunt samma. Kontentan som ju, om jag förstått artikeln rätt, är att konsthögskolorna idag utbildar konstnärer som blir lite halvdåliga, eller halvbra om man så vill, på allt. Detta eftersom alla tekniska vägar är möjliga via medhjälpare och företag och eftersom man inte kan vara konstnär om man inte kan skriva en avhandling om sitt verk.
Svårt att vara filosof/kritiker/textförfattare när man går i en skola som inte lär ut sådant. Svårt att vara bra på hantverk/teknik när man går i en skola som inte lär ut sådant heller.

Nu har inte jag någon insyn i hur det går till på skolorna idag men det har ju hänt mer än en gång att jag tänkt illustrerad vetenskap om vissa verk. Eller att jag läst en text om något konstverk och tänkt att textförfattaren precis lika gärna kunde ha skrivit något helt annat. Att textförfattaren i själva verket bara profilerar och positionerar sig själv inför sin tänkta publik ("rätt" del av konstvärlden).

Ett sidospår kanske, det sista, men ibland flyter det ihop. Konstnär - curator - kritiker. Lite synd kan jag tycka då jag likt Slöör anser att om man spär ut soppan med typ alla discipliner man kan komma på så blir det inte riktigt bra inom någon av dem. Och kvar står konststudenten med lånen och framtiden.

Leif Nylén död.

En av dem som betytt mycket för mig. Inte som musiker dock, utan som författare och kritiker. Jag läste alltid det han skrev och det gav alltid något jag själv inte hade tänkt på.
Kommer ihåg en gång när han skulle föreläsa på Konstfack. Alla hade höga förväntningar, trodde han skulle komma med en färdig föreläsning som skulle skaka om en lite. Men så blev det inte. Han kom in och satte sig på en bänk och frågade vad vi ville prata om eftersom vi velat att han skulle komma. Det blev "gruppsamtal" istället för föreläsning. Rörigt och ostrukturerat och som vanligt när det gällde honom tillräckligt oväntat för att bli intressant bara av den anledningen.

Kort kommentar om Van Morrison.

Min tanke med denna blogg är ju att skriva om vad som har och har haft betydelse för mig inom "kultursektorn". Musik givetvis, inte i första hand Van Morrison men nu blev det så att denna första kommentar kommer att handla om honom.
Jag har på senare tid lyssnat igenom en massa gammal skåpmat på Spotify för att höra om det fortfarande betyder något eller om allt ändrats. Då stötte jag på Van Morrisons version av When the saints go marching in. Underligt att han gjort den tyckte jag och kopplade in hörlurarna. Tio genomlyssningar senare känner jag att jag måste kommentera detta.
Lugnt arrangemang. Grymt bra saxofon som vanligt men det var ju väntat. Sången däremot. VM har väl aldrig haft något vibrato på sina fraser? Rakt på har det varit (enligt mig) och ganska så tufft. Nu hör jag ett litet men tydligt vibrato i slutet av varje mening när han räknar upp helgonen som ska marschera in. Det är väldigt känslosamt, väldigt starkt och på fullaste allvar! Vad håller han på med? Har han blivit sentimentkillen eller? Men efter några genomlyssningar till inser jag vad det är. Han tror på det! Jag visste ju att han blivit religiös på gamla dagar men det här... Han tror faktiskt på att de här helgonen ska återuppstå och marschera in! Det är imponerande. Och det blir väldigt väldigt bra! Rekommenderas ostört i hörlurar. Man kanske får lyssna några gånger för att uppfatta vibratot och allt vad han lägger i det. Den bröliga saxofonen på slutet understryker bara det hela. Och förresten - detta är första gången jag hört någon tolka någon musik som Louis Armstrong också gjort, bättre än han.
Som vanligt: allt är min uppfattning. Du tycker vad du tycker.

Spejarens motpol.

Nu när jag återigen bläddrat i Spejare (se nedan) och friskat upp minnet, slår det mig hur systematisk ändå Linde är när han benar upp konsthistorien (inte utvecklingen :-) på några få sidor. Men det finns motpoler också, många som inte låter sig delas in i fack och inte vill veta av ismer. Helen Schjerfbeck var en sådan (jag skriver inte upp födelse- och dödsår eftersom jag tycker det stör. Riktigt bra måleri, precis som riktigt bra musik och litteratur är tidlöst). Hon får bli nästa punkt när jag listar min egen kanon. Sammanfattande läsning finns här.

Den som funderar på vad det är för mening med förenkling och abstraktion i måleri bör titta igenom hennes produktion. Det blir väldigt tydligt då det finns många självporträtt och återkommande motiv som man kan följa genom åren. Blir det bättre eller sämre eller bara annorlunda? Dra dina egna slutsatser. I min värld blir hon bara bättre och bättre ju äldre hon blir och har inte som så många andra en storhetstid för att sedan börja upprepa sig.
Fast å andra sidan kanske det är därför att det är det enda hon gör. Upprepar sig alltså. Hur som helst så blir det bättre måleri för varje upprepning. Hon går mer och mer på det väsentliga och utelämnar mer och mer av måleriets bling-bling detaljer. Till sist blir det bara den avskalade.. vad? Kärnan kanske.

Bilden nedan public domain via Wikimedia Commons.

Bläddrar i högarna av gamla skisser.

Kom fram till en semester för precis 20 år sedan. Med egen badvik på Rådmansö.

Och nu, en bok!

Nu, fortfarande i början på denna blogg, fortsätter jag med vad som varit viktigt för mig. Svårt att komma förbi Ulf Lindes lilla häftade bok Spejare, där han resonerar kring konst och konstsyn.
Den är gammal nu. Gavs ut första gången 1960 men är lika aktuell idag enligt mig.

Jag tycker faktiskt att den är en milstolpe som borde vara grundmaterial i alla skolor åtminstone från gymnasienivå och uppåt. Eller innerst inne så tycker jag nog att den borde tvingas på alla vuxna människor och sedan följas upp med regelbundna husförhör.

Nu tjatar vi bara om matematikkunskaper, pengar, karriärer, sport och melodifestivalen. Tänk om alla skulle ha samma uppmärksamhet riktad mot den konst och kulturutövning som kanske inte är alldeles omedelbart dansbandstydlig. Världen blir större och rikare! Jag lovar. Du blir mindre sur och avundsjuk och börjar se andra värden i detta liv än sådant man kan köpa (och gratis är gott)!

Men man kanske behöver en lite puff i rätt riktning. Skolan ger ju inte någon hjälp med detta utan försöker snarare motarbeta via styvmoderlig behandling av bildämnet. Så ta tag i saken själv. Och på den vägen är denna lilla bok en katekes.

När man läser Lindes essä så blir allt enkelt och man inser att man själv kanske krånglar till mycket, har för mycket respekt för det man uppfattar som konstigt och hellre väljer att titta åt ett annat håll än att riskera att "ha fel" om t.ex. ett konstverk.
Åtminstone för mig. när jag läste den för 30-35 år sedan, blev den en ögonöppnare. Efteråt var det en helt annan sak att t.ex. gå omkring på MM. En massa spärrar och vanföreställningar som släppte helt enkelt.

Läs den! Kan kanske vara svår att få tag på nu, jag vet inte, men iaf så är det denna: ISBN 91 7374 052 7. Borde finnas på närmsta bibliotek. Och nu idag, när jag skriver detta, kan man köpa den på Bokbörsen begagnad för 310:- , förstaupplagan, skynda :-).

Bild på fram och baksida här nedan. Läs gärna baksidestexten.

Fotografi.

Ett foto visar något som utan tvekan faktiskt har ägt rum. Just i det ögonblicket, ur den vinkeln, med det utsnittet, har fotots representation obestridligen existerat (givet att det finns ett negativ eller en råfil). Detsamma kan aldrig sägas om en bild i någon annan teknik, oavsett detaljrikedom eller grad av naturalism.

När jag ser ett foto känner jag (särskilt om det är gammalt) en spänning. Jag vill försöka se mer, gå in genom ramarna och studera detaljerna. Jag undrar. Undrar vem var fotografen, när togs fotot, varför? Var?
Ser jag en teckning med samma denotationer försvinner den spänningen. Istället övergår jag till att titta på hur den är gjord. Bra eller dålig? Teknik? o.s.v. Den är ett föremål. Inte en öppning till en annan värld.

Detta foto visar min mormor och hennes syskon. De är alla (liksom fotografen) döda sedan länge nu. När jag ser på bilden ser jag två tider. Nutid, nu då jag ser den alltså, och dåtid (1915) när fotografen, kameran såg den.

De fyra barnen har sina framtider för sig. De har säkert olika drömmar och önskningar. Och jag vet hur det gick. När bilden togs hade de t.ex bara något år kvar innan de skulle bli moderlösa. Och jag vet väldigt mycket annat om hur deras liv blev. Minns åtminstone hur tre av dem talade, lät. Rösterna. (underligt nog är den enda jag inte minns min mormors, trots att vi bodde under samma tak fram till hennes död, då jag var sju år gammal).

Deras liv har sedan många år passerat nu. För mig blir fotot en tidskapsel som inrymmer fyra hela livstider och alla minnen jag har av dessa personer. Och denna bild togs 44 år innan jag föddes. Nu är det runt 25 år sedan den siste av dem gick bort.

Bebådelsen av Simone Martini.

Jag fortsätter, mest för att sammanfatta för mig själv, med vad som varit betydelsefullt och fått mig att ställa mig på tå lite extra.
Denna altartavla av Simone Martini och medhjälparen Lippo Memmi är ett exempel på detta. Jag har tyvärr inte sett den i verkligheten utan bara i böcker. Men ändå, första gången jag såg den så blev det ganska andlöst.

Ansiktsuttrycket Maria har när ärkeängeln Gabriel dyker upp från ingenstans och meddelar att hon ska föda ett barn som ska bli världens frälsare, är obetalbart. Martini måste ha verkligen levt och känt denna händelse. Att det ploppar upp ett spöke mitt på blanka förmiddagen och berättar att man ska bli mamma till världens frälsare....

Hennes ansiktsuttryck i målningen är enastående. Det säger allt. Har detta hänt så måste det vara precis så hon såg ut. Denna bild av rädsla, klentrogenhet, förvåning, häpnad, misstro. Här kan man utan överdrift tala om att en bild kan säga mer än tusen ord.

Bilden är målad någon gång under första hälften av 1300-talet, troligen 1333 (Martini dog 1344) och finns nu tror jag i Uffizierna i Florens (den har flyttats ett par gånger). Figurerna i bildkanterna är två helgon, San Ansano och Sankta Margareta. Publicerat med Wikimedia Commons licens.

Kvalitet och kvalitet...

Länkar en gång till, till en annan blogg jag har. Mest för att jag tycker det mer hör hemma här. Det handlar om fotografisk bild och vad jag tycker om den på min fritid :-) Kommentarer?
Kompakt igen.

Förvirringen tilltar.

Om 36000-åriga målningar.  Lyssna på det här SR-programmet. Tar bara 20 min. Eller titta åtminstone här: Chauvet-grottan. Vad var drivkraften för konstnären eller konstnärerna här? Enligt min åsikt var det kommunikation, precis som det är ännu idag.

Vad eller vem man kommunicerar med tror jag däremot har en hel massa olika svar. Kan det vara gud? Eller kompisarna? Konstkritikern? Andra klottrare? Likasinnade i största allmänhet? Så många som möjligt eller helst bara med en utvald krets? Det varierar förstås med kontexten.

Men poängen (den ena) med detta inlägg är förstås att konsten framför allt annat är ett sätt att kommunicera. Myten om den ensamme oberoende konstnären som jobbar enbart för sin egen skull och kanske aldrig kommer att visa något, är härmed avlivad. Kanske slår jag in öppna dörrar nu men jag tror att den föreställningen fortfarande lever på sina håll. Men den som kan tänka sig fullständig ensamhet, alltså att jag vet att jag är den enda människan på jorden, den personen kan nog också inse att man i den situationen inte ägnar sig åt konstnärlig verksamhet. Om man nu inte kan kalla att så snabbt och enkelt som möjligt ta sig av daga, för konstnärlig verksamhet.

Den andra poängen med detta inlägg är en fråga. Utvecklas konsten? Se vad som gjordes för 36000 år sedan. Är detta i sin genre sämre än idag? Mindre utvecklat? Själv sitter jag fast i modernismen och kommer nog aldrig att komma någon annanstans trots diverse försök under skoltiden. Tror det handlar om var man "sett sig själv" eller hur man ska uttrycka det. Vad det är man reagerar på. Magkänsla kanske också är ett bra ord. För min del var det ju som jag beskrivit tidigare, Carl Kylberg som triggade igång det hela.

Och längre än så har jag väl inte kommit även om jag uppskattar många andra inriktningar och kan lägga ner väldigt mycket tid på att försöka sätta mig in i olika synsätt. Förklara för mig själv om man så vill. Men aha-upplevelserna är det glest mellan nu för tiden. Eller kanske är det bara jag själv som blivit en träbock. Något som kan tyda på det är att jag varje år när jag har semester och åker till sommarstället, lånar samma två böcker på det lokala biblioteket. En bok om fotografen Josef Sudek och en med noveller av Anton Tjechov. Sedan ser jag på bilderna och läser novellerna och varje gång förflyttar de mig någon annanstans och får mig att se med någon annans ögon. Samma effekt som Kylberg och fisketuren fast utan att jag själv upplevt det!!!

De (Tjechov & Sudek) kan helt enkelt kommunicera på ett sätt som når fram till mig! Genom tid och rum! Den dagen jag kan göra något sådant som funkar på fler än en liten krets av likasinnade, då skulle jag känna att jag kommit någonstans. Fast det blir väl den dagen då resten av befolkningen också förvandlats till träbockar för jag tror inte att jag har förmågan att omvandla mig till resten av befolkningen. Dessvärre är det väl så att de enda svenska konstnärer som lyckats med konststycket att nå ut till "alla" utan att tumma på verkshöjden, är Carl Larsson och några av hans samtida. Och de herrarna säger mig väldigt lite.

Så nu har jag resonerat i en cirkel och inte kommit någonstans alls. Utom möjligen att jag fått ställa frågan om konsten kan sägas ha en utveckling eller om även den bara går i cirklar.

Så går det när man hittar på inläggen samtidigt som de skrivs. Och det är så jag kommer att göra här. Take it or leave it! :-)

Hägring.