Vägfarande.

Idag uppdrag i en annan stad så det blir till att konfrontera de nya bensinpriserna med den lätt krockskadade gamla blå burken. Köpa ny bil såklart uteslutet men kanske att det blir någon variant av konsumentleasing när tiden är ute för den blå. Det har ju inte gått förut pga mitt flängande runt i landet i vardagen som industrifotograf. Men nu är uppdragen få och sträckorna kortare så leasing kommer nog att bli lösningen. Men det bär mig emot. Inte så mycket för begränsad körsträcka som för att en hyrbil måste skötas på ett sätt som är oförenligt med min syn på bilar. Jag vill ha en oöm lastvagn som helst ska kunna rulla i en potatisåker med en julgran fasttejpad på taket. En bil som inte bangar för en utspilld kopp kaffe i framsätet. Så ser jag på bilar. Bekvämt och praktiskt redskap för frakt av folk och ved och ingen fjollstatuspryl som sliter på biltvättarna. Men framtidens behov får råda. Andra och fler tankar om bilar och bilresor finns här för den intresserade.

Så idag blir det i alla fall några timmar på vägarna. Alltså är nästa steg att tanka, kolla olja och ringtryck och sedan välja ljudbok för resan. Det lutar nog åt Jennie Dielemans "Det sista solot" vad gäller bokval. Garderar dock med en eller två andra för den händelse den inte skulle motsvara de krav förbrukning av min kvarvarande tid på jorden ställer. Återkommer med synpunkter ifall den blir uthörd. Nu dags att packa utstyr.

Inlandet.

Roman av Elin Willows. Började och slutade efter ett par kapitel. Började igen efter ett par dagar. Samma reaktion som när man för första gången äter sushi. Ingen tyckte om första gången. Ingen kommer ihåg varför det blev en gång till. Men det räckte för att bli fast. Suggestiv. Obegripligt händelselös. Trodde ett tag att det kommer en punkt när man förstår att huvudpersonen/betättarjaget har en allvarlig depression. Håglösheten. Initiativlösheten som blir normal och övergår i att bara vara en övergripande stämning. Det knapphändiga. Nästan minimalistiska. Slutar med att jag inser att denna korta roman kanske är det bästa jag läst detta år! Kanske på flera år om det gäller för mig tidigare okända författare.

Nepogänget.

Om man inte visste hur kapitalism fungerar skulle man nog undra hur en del personer med verkligt hög svansföring i kultursektorn kan komma undan med så billiga trix som omaskerad opportunism blandad med självömkan och toppad med "rätt" efternamn. Efternamsparasiter genomskådas inte när de drar tittarsiffror och säljer upplagor. Medvetet ibland, men även omedvetet då medieutrymmet är begränsat precis som allmänhetens ork när det gäller att ta till sig nya okända namn och förmågor. Utrymmet fylls helt enkelt av de som tycker sig ha rätt till det och har medfödda nycklar till dörrarna. På bekostnad av många verkliga talanger som varken har namn eller kontakter. Eller ens en susning om hur man tar sig fram. Men så ser det ut på den svenska kulturkändishimlen. Bara att försöka inte bry sig så mycket. Den här avarten av mediokra eller rent av talanglösa nepobebisar har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Tack och lov vid sidan av verkliga nyskapare också. Så det som stör mig mest är egentligen inte själva personerna, om än i en del fall rent komiskt självöverskattande, utan mer utrymmet i offentligheten som ges och som mycket bättre skulle behövas för de som inte har något släktnamn att luta sig mot. Men som sagt, vi vet ju hur kapitalism fungerar. Stina Svensson eller Moffat Muhammed säljer inga lösnummer. Åtminstone inte av rätt anledning. Underligt nog finns det ett undantag här och det är bildkonstvärlden. Många gånger har jag beskärmat mig över utvecklingen på det området också men det är ju en helt annan historia och just när det gäller kändisnepotism är faktiskt konstvärlden märkligt opåverkbar. Det funkar helt enkelt inte att ta sig fram i kraft av en känd förälder eller förfader. Och inte heller att utnyttja sitt eget kända namn från något annat område. Vi har skådespelare, författare och musiker som också ägnar sig åt bildkonst men på det området blir bedömda och har framgång efter verklig förtjänst. Ett lite svårbegripligt förhållande faktiskt. Konstvärlden vill liksom ha sina egna blajproducenter och stänger dörrarna när kändisarna knackar på. Och i de faĺl jag känner till, faktiskt med rätta också. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske att konstvärlden är mer sluten och opublik. Men nu blir det frukostuppehåll i tankarna.

Tillbaka. Ja det ovanstående förstås en reaktion på morgonens kulturnyhetsflöde. Men nu över till något helt annat. Om två veckor kommer ateljéföreningen jag är med i att ha öppet hus. Då ska min senaste period som konstmålare definitivt avvecklas har jag tänkt. Förutom lagret av osålda målningar som varit på diverse utställningar de senaste åren (se CV), också kvarvarande oljefärger och ett fältstaffli som jag använde i min avlägsna ungdom under lektioner i landskapsmåleri med min sedan 100 år avlidne förste lärare. Allt säljes nära på gratis, för nu vill jag bara ha plats. Tom plats.

Fortsatt bildflöde från mig blir i form av fotografisk bild i olka tekniker och möjligen teckning och ett eller annat collage/assemblage. Alltid positivt att byta teknik och gräva ner sig under något annat täcke. Omväxling = inspiration och nya idéer!

Morgonsamlad.

Just nu måste man ramla ur sängen vid fem, halv sex för att få vara med om hela gryningen. De röda varningsblinkningarna från kraftvärmeverkets skorstenar svävar i luften. Enligt meteorologerna ska det första ljuset komma vid 06.12 idag, men jag tycker att det kommer en märkbar skillnad tidigare än så. Kanske något slags förebud som bara finns inom en. I alla fall så är gryningen varje dags mest märkliga skådespel, från undret med de första svaga, bleka ljuset fram till att gatubelysningen slocknar. Inte sällan kombinerat med vinden. Ofta helt stilla i mörkret men sen sakta vaknande samtidigt som ljuset kommer. Den timmen måste det desutom vara tyst. Räcker med det ständiga bakgrundsbruset i hjärnan, från andra dimensioner. Sen någon bildörr som slår igen. Avlägsna röster. Motorljud svagt. De hukande figurerna som halvspringer förbi på gångvägen på väg mot tunnelbanan. Nu släcktes gatubelysningen. 06.41. Dags för morgonekot.