Tarkovskijprojektet igen.

Alltså omtag av alla filmerna. I kväll blev det Nostalgia. Jag minns när den gick upp på biograferna. Såg den två eller tre gånger. En "vanlig" film, som har en kronologisk handling, eller i alla fall som är tydlig med orsakssammanhangen kanske kan liknas vid en roman, eller en novell. Men detta var något helt annat. Poesi, för att fortsätta jämförelsen med litteratur. Tarkovskij går inte att se om man förväntar sig en handling i traditionell mening. Det är mer som minnet fungerar. Spridda öar med olika betydelse och olika sanningshalt. Olika tider. En väv. Som ett liv. Eller minnet av ett. Sensation var det i alla fall för mig. Då. Tror det var 1984 eller 1985. När jag ser den nu tycker jag kanske att estetiken är lite väl utmejslad. Varje scen är så perfekt. Ljuset, fotot, allt är så perfekt bildmässigt att det nästan blir för mycket. För min del så föredrar jag nog det lite mer oputsade bildspråket i Stalker och Spegeln. 
Återkommande i filmerna är vattnet. Droppandet och allvaret. Ingen drar ett skämt i en Tarkovskijfilm. Fast just i Nostalgia finns det ett par scener som lättar upp stämningen en aning. Bra eftersom det annars kan bli en slags komik i gravallvaret.