Kanske inte alltid den bästa kombinationen för allmänhetens förståelse för den konstnärliga nödvändigheten eller konstnärers ekonomiska omständigheter. Så, dagens citat (jag har bytt pluralis mot singularis och preterium mot presens, liksom lokalen i fråga mot min egen ateljé, i övrigt oförändrat):
"Mitt huvudmål är att utforska och fördjupa den performativa aspekten i min praktik och detta vill jag göra genom att använda ateljén på Glasbruksgatan som en scen för en performativ akt som ständigt aktiveras av min egen närvaro!".
Alltså. Detta är vad som händer när jag befinner mig i ateljén och har glömt stänga dörren :-). Ja, jag vet att det var elakt och även lösryckt från sitt sammanhang, men likväl oemotståndligt. Måste det ha varit eftersom jag inte kunde hålla mig för skratt när jag läste det. Tänkte nog på hur texten skulle ha blivit om det hade gällt mig (den är alltså om en slags sammanfattning och tack för den här tiden, efter ett residens). Om det varit jag:
"Mitt huvudmål är att ingen ska veta att jag befinner mig i ateljén eftersom andras ögon när jag jobbar, eller ibland bara en knackning på dörren, hindrar mig och tvingar mig att gömma allt pågående ofärdigt. Jag står inte ut med att någon ser på när jag jobbar och samarbeten har jag avskytt ända sedan grundskolans grupparbeten. Men tack i alla fall. Jag klarade det!"
Ja, sån är jag (fast bara ibland, normalt är jag ganska social).
Nästa iakttagelse denna morgon är konstnärsorganisationernas nya giv med kurser för att skriva stipendieansökningar. Man ska vara t.ex. 10 deltagare som tillsammans ska mejsla fram anökningar om arbetsstipendier. Genom att läsa varandras ansökningar och kommentera ska allas bli bättre. I den tävling alla kursdeltagarna deltar i med sina existenser som konstnärer som insats. Ere nån som har sett Robinson?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar