Avvägar.

Idag har jag besökt flera platser jag aldrig tidigare i livet besökt. Alla inom en radie av kanske två kilometer hemifrån. Jag går till affären för att handla mat. Letar en ny väg. Går över en innergård där jag aldrig varit trots snart 30 år på samma adress. Mitt sökande efter "platsen" där jag ska känna igen mig och minnas det jag totalt förträngt, är livslångt men har egentligen bara gällt för bilfärder förut. 

Det här är ju inte samma sak, men ändå lite besläktat. Under coronatiden insåg jag, pga det eviga promenaderna, att detta med förflyttning på nya stigar som stimulans i tillvaron även funkar i det minsta sammanhanget. En resa kan vara 500 mil, men den kan också vara 500 meter. Nya platser finns överallt. Såklart inte den där som ska väcka det där glömda minnet, men väl nya bilder. Bara att gå en bit vid sidan av den invanda vägen. Stanna och vända sig om. En ny bild. Fördjupad kunskap om det nära. Tänker på Gunnar Smoliansky som sade att han gärna reser men då utan kamera. Med kamera ville han ogärna röra sig väst om Götgatan. Kommer man till en okänd plats med kamera så blir det turistbilder. Tänker också på en målerilärare jag en gång hade. Margareta Linton-Lindekrantz. Hon inskärpte gärna hos oss elever att allt vi behöver se finns framför oss. Ser man inte det så kanske man ska syssla med något annat. Tror inte hon sade precis så, men man fattade ju att det var det hon menade. Och för egen del lutar även jag åt det hållet mer för varje år som går. Det är min omedelbara omgivning som har både frågorna och svaren. Dramatiken finns i fågelsången jag just nu hör. Ett avlägset motorljud. Kattpiss och Magnolia. En minnesbild. Lukten av svarta vinbär. Dagens eko. Och det är helt upp till mig att göra något av det. Jag står redan på det grönaste gräset.