En ensam koltrast är allt jag hör på fredagsmorgonen. Fågelsången brukar inte avta förrän fram mot midsommar då de geopolitiska avtalen för den egna arten är påskrivna, så det är lite ovanligt tyst i år tycker jag. Eller så minns jag bara fel. De brukar alltså tystna när de delat upp reviren, parat ihop sig och börjat bygga bo. Då blir det viktigare att hålla sina boplatser hemliga. Och därför bättre att inte höras så mycket. I fåglarnas värld finns inga eldupphörsavtal. Krigen återkommer årligen från födsel till död och fienderna är många och ibland sinnrika, som till exempel göken, som likt ett bergatroll placerar sin blivande bortbyting i nån stackars småfågels bo. Fågellivet måste vara påfrestande på samma sätt som det var för oss tvåbeningar för 1000 år sedan. För när väl årets revirkrig är över kommer alla andra fiender. Fåglarna kan inte ringa polisen. Inte ens likt människor kunde/kan be någon mäktig vän om hjälp och beskydd. Eller betala för det. Det är bara den starkares rätt som är verklig. Med andra ord, är du inte den starkare så är det hålla sig gömd som gäller. Men det är inget ovanligt i den här dimensionen vi lever i. Läs också här.
Men idag är det minsann fredag. En oplanerad och obokad fredag. Jag funderar på två utställningar jag vill se. Dick Bengtsson och Döderhultarn. Av dessa två rankar jag Döderhultaren högst, om man nu ska välja. Denna unika, nästan naturkraft, som i rasande fart täljde de mest uttrycksfulla som gjorts i trä. I alla fall av det jag kan komma på. Alltså först kaffemugg nummer två. Sedan beslut. God morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar