tisdag 27 maj 2025

Pelle Persson.

Pelle Persson, eller Per-Åke "Peps" Person. Under "bluesintressetiden" (min) i tonåren avtecknades denna musiker som den ende "riktige" bluesmusikern i Sverige. Han reste 1972 till Chicago för att spela in dubbel-LP:n "The week Peps came to Chicago", med några av de därvarande lokala hjältarna och höjdarna inom Chicagobluesen. Och jag köpte den förstås så fort jag fick råd. Dubbel LP:n alltså. Men den blev inte så ofta spelad. Tyvärr blev den inte så bra, enligt hans egen berättelse på grund av att han inte riktigt förstått hur stora kulturella klyftor som måste överbryggas. Så efter en tid i Chicago insåg han att han inte kunde avkoda bluesen på det sätt han trott hemifrån. Trots hans innerlighet och genuina tro att kunna känna som dessa musiker han nu samarbetade med. Där fanns något oåtkomligt för honom som också visades lite i attityden från de musiker han engagerat för inspelningarna. Alla var vänliga och gjorde allt som avtalats, men han insåg att han aldrig skulle kunna bli "en i gänget". Såklart på grund av total avsaknad av erfarenhetsgemenskap. En turist. Det hjälpte inte att spela gitarr som BB King eller att vara virtuos på munspel. Eller inlevelsen i sången. Så han reste hem till Skåne och släppte bluesen helt trots all tid och all ansträngning han ägnat åt att lära sig och försöka förstå. Och så måste det nog vara för en kompromisslös konstnär. Alla kan inte vara allt. Dialekt och språk är dialekt och språk och innefattar så mycket mer än bara ljud. Peps insåg detta och kommenterade det (vilket förstås också säger något om vilka kvalitetskrav han hade). Bristen på "hemortsrätt" vägde tyngre än att kunna spela alla instrument lika bra eller bättre än förebilderna. Sorgligt men sant en triumf för identitetspolitiken i musiken )-: men också en triumf för sanningssökare som inte tror på "fake it untill you make it".
Tilläggas till detta ska förstås att Peps senare tog upp bluesen igen som en del i sin egen musikmix. Så bortkastat blev det ju inte när han väl kunde använda kunskaperna och erfarenheterna på sitt eget sätt och släppa tanken på att transformeras till någon annan. Solot här står inte BB King efter tycker jag. Inte sången heller. Bättre faktiskt.

Ett PS om länken ovan. Hoppas ingen undgår anpassningen till förhållanden Peps själv verkligen känner på djupet. Värmland är inte USA, men nog nära till skåne. Sedan det humoristiska i historien med tjejen och brorsan. Jmfr. bluestexter. Självömkande är bara förnamnet. Peps har omvandlat detta till svensk vardag. Med distans och humor! Det är så det blir äkta till sist!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar