Sista ordet får Charles Bukowski.

Mingus.

Det där förebådandet. Lugnet före stormen. Sedan uppbyggnaden mot "slabangen". Eller vad man nu ska kalla det för. Vansinne? Lättsinne? Charles Mingus var en gång i tiden (min senare ungdomstid, efter tonåren, konstskoleåren) det oförlösta oraklet. Hans musik liknade hans liv som vi också ville likna. En slags perfekt storm utan avgränsningar i form av dagar, tider eller annat (moral?). Han var liksom en invånare i sin egen musik där inga begränsningar eller regler gällde. Gränslös. Ett konstverk i sig. En lugn förfest kunde höjas till nervig förväntan och nästan rädsla för det otyglade krafter hans musik uttryckte och på vilket sätt den kommande kvällen/natten skulle påverkas. Det fanns en uppbyggd elektricitet när man sedan sent begav sig var det nu var man begav sig. I verkligheten väl inget mer uppskruvat än på andra håll, men en slags andlöshet som finns i CM:s musik som höjde förväntningarna. Som ett löfte om en större frihet.

Lyssna på "Better git it in your soul", helst någon stökig liveinspelning för exempel. Eller "Moanin" (med Eric Dolphy). Eller "IIB.S." Det är en speciell ogripbar spänning. Förväntan. Oförlöst. Något som hela tiden trycker på och vill ha utlopp. Musik av en människomaestro.

Tomheten.

Inför sommaren skaffades skissmaterial som inte går att få tag i på ön. Hittade till min förvåning sådant jag länge sökt och trodde var försvunnet ur handeln. Nu har det snart gått en månad och den nya skissboken ligger nästan orörd i fickan. Jag vet inte vad som händer. Jag har i alla år haft ett behov av att fästa den synliga omgivningen på papper. Bara som en slags terapi, hobby eller rentav någon sorts ocd-variant. Övning av samspelet mellan ögon och hand. Mellan motiv och papper. Stark lättnad när jag stoppat boken i fickan igen efter ytterligare en bildnotering. Men nu, ganska precis sedan halvårsskiftet, känns detta plötsligt helt meningslöst och ointressant. Hur kan man bara tappa en förmåga? För det är det jag faktiskt gjort. Jag har såklart försökt. Men kan inte koncentrera mig. Inte nå den där självklara känslan som alltid funnits där. 

Tittar på ett litet stilleben som hänger här på väggen. Olja på duk. Signerad av mig 1983. En av två målningar från denna tid som överlevt mina stalinistiska utrensningar. Då, 1983, var allt så lätt. Vägen spikrak. Världen begriplig. Problemen bestod mest i att få råd med material. Få studielånet att räcka. Och ungefär då började jag min vana att bära omkring en skissbok för periodvis dagliga noteringar. Alltid viktigt. Alltid känt mig naken utan den.

Men nu har något hänt. Skissboken har dalat till botten av behovspyramiden. Och inte ens en kompaktkamera äger jag längre. Annars har också en sådan varit högt upp på komihåglistan för saker att inte glömma när jag lämnat huset. Visserligen numer kanske ersatt med den eländiga lilla och användarovänliga mobilen, som är en nödlösning jag aldrig accepterat för några år sedan. Men nu gör jag det. Det är som om bildlimbo anlänt.

Drömde faktiskt för första gången en konstmardröm i natt. Hoppas inte den framstående konstnärsduon B&B läser detta för det handlade om någon slags kommision som skulle utreda och omvärdera bl.a. offentlig konst. Och dela in enligt ett nytt system för kategorisering och värdering. Och just ett mycket känt verk av dem blev fråntaget sin status som konst och istället kategoriserat som vetenskapsillustration. En hotfull stämning rådde i drömmen och många var upprörda. Kanske just denna dröm kommer sig av mina idoga försök att få tidskriften populär vetenskap att sluta skicka olika erbjudanden till mig. Kanske är det mina allmänna tvivel och den rådande politiken. Kanske allt. Men nu är det en ny dag och dags att tänka på annat och andra.

Kerstin Ekman.

Lämnade Svenska akademien 1989 i protest mot att den fega akademien inte ville stödja Salman Rushdie när ondskans representant på jorden, Ayatollah Khomeini, utfärdat sin sanslöst vanvettiga dödsdom mot honom. För den som inte vet så var det alltså en uppmaning, eller order, till alla jordens muslimer att döda SR! Tänk på det en stund..

KE var den enda av de aderton som ville/vågade visa SR sitt stöd. För er unga som bara minns de senaste skandalerna i detta sällskap för inbördes beundran kanske det kan vara upplysande att ta reda på lite hur det gick till 1989.

Så till anledningen till detta inlägg. Jag har nog läst ganska mycket av KE och alltid tyckt att hon är den kanske största nu levande vi har i Sverige inom skönlitteraturen. När jag läste trilogin "vargskinnet" (hette den så?) för många år sedan var jag övertygad om att hon var jämtlandsfödd och uppvuxen där. Annars borde det ju inte vara möjligt att så grundligt förstå den landsändan och den befolkningsgruppen. Men nej! Jag kollade detta och fick reda på att så inte var fallet. Nu har jag precis läst "Pukehornet" och häpnar återigen över denna förmåga att dels hitta på personer och öden så att man tror de är verkliga och sedan dessutom med en sådan säkerhet kunna skildra dem med allt vad det innebär trots att hon själv knappast kan känna till miljöerna i någon djupare mening. En illusionist helt enkelt. Och en fortfarande vid 91 års ålder lysande stjärna bland alla autobiograferna och introspektörerna som befolkar litteraturvärlden, kultursidorna och Babelprogrammen idag. Vi har som alla vet en brist på författare som kan slita sig från spegeln och försöka tota ihop något från inget. Så där fyller KE ett behov och borde vara en förebild på Biskops Arnö. 

Givet hennes historia med de aderton fattar jag såklart att hon inte kan bli aktuell för nobelpriset, men samtidigt tycker jag att detta är lite av en skam. Hade hon skrivit på urdu och bott i övre volta så hade priset omedelbart tilldelats henne av den ängsliga PK-harakademien. För litterärt är hon för mig vida överlägsen de senaste två pristagarna i alla fall. Och den tid på 40-50-talet då akademien skämde ut sig genom att bara dela ut litteraturpriset till sina egna medlemmar är ju rätt långt borta nu.

En gång för många år sedan sneddade jag över gräsplätten i hörnet vid rondellen i slutet av Valhallavägen. Jag kom från gärdet och mot mig på stigen kom KE klädd i helrött. Jag tänkte ända fram tills vi möttes stoppa henne och fråga hur hon kunde vara så under huden på en jämte utan att själv vara en. Men modet svek i sista stund. Bägge såg i marken vid mötet.

Rusningstid. Nattetid.

Sitter i trädgården. Insekterna surrar hysteriskt med vad det nu är de surrar om. En underlig pryl med stora gula ögon står stilla i luften precis framför min näsa. Glor. Sedan drar den blixtsnabbt. En stor skalbagge brummar förbi i motsatt riktning. Var ska den? Tänker den på samma sätt som jag när jag sitter här i solstolen? Tusen humlor får lavendeltuvorna att låta som bilmotorer. En blå trollslända irrar runt. De kom samtidigt som cikorian började blomma. Samma färg. En grön spindel kämpar sig upp på min stol. Amiralerna börjar anlända från Afrika till ligusterhäcken. Där redan hundra guldgrönskimrande tumnagelsstora skalbaggar häckar. Ladusvalbo i norra nocken och två tornseglarbon på södra sidan. Pyttelitet bo med tre eller fyra ännu mindre fågelungar i forsythiabusken. Pilfinkar i två av holkarna. Tornseglarna drar runt i skräniga gäng man nästan får ducka för. Och när jag sitter här ser jag åtminstone 5-6 olika sorters fjärilar utan att ens flytta blicken. Skogsmöss i rabatten. Trastbon i buskarna bakom muren. Ungar överallt. Av alla arter. En koltrasthane verkar vara någon slags väktare. Flyttar sig runt gården på sina vaktrundor och håller koll på allt. Varningsljud vid behov. Och alla verkar ha bråttom. Utom en stor humla som somnat inne i en av stockrosorna. Bålgetingar har ockuperat en fågelholk och har ständigt en vaktgeting sittande utanför ingången. Den flyttar sig hotfullt så att den sitter riktad mot den som närmar sig. Över oss alla glidflyger gladan i sina långsamma spaningsvändor efter möss eller sorkar. Och långt upp som en liten prick på himlen seglar en havsörn.

I natt, klockan fyra ungefär, vaknade jag av att ett ganska lågmält samtal hördes utanför flugfönstret. Det var den osynliga och gåtfulla granndamen som hade besök i gryningen. Hon och en till tant satt på hennes gård i varsin trädgårdsstol och pratade i det svaga grå morgonljuset, diset. Hon syns aldrig grannen. Har aldrig bytt ett ord med henne. Men hon är där. I sin tydligen nattliga värld. Och nu är det morgon och hon är försvunnen igen. Kanske att hon inte orkar med dagarna då allt pågår och låter. Huset ser obebott ut. Ganska förfallet. Trädgården också. Uppallat bilvrak. Verandan fylld av bråte. Halvt hoprasade uthus. Rostiga redskap.

Osebol igen.

Halvnöjd efter senaste biblioteksrajden har jag letat fram ett säkert kort i ljudboksappen. Marit Kaplas "Osebol", som jag nog nämnt åtminstone ett par gånger tidigare här. Denna verklighetspoesi har blivit en del av de verk som ständigt är med mig och som påverkat mig mest. Att genom kontexten upphöja den annars obemärkta människans ord till poesi har för mig en sådan konstnärlig tyngd. En nästan religiös betydelse. En slags upprättelse och återställning av den ordning som borde råda i en annars vansinnig värld. Detta lågmälda men liksom obevekliga. Samma känsla som jag minns en gång från tidiga tonår då jag gick ensam på en fjällsluttning och plötsligt kom fram till en helt orörd hjortronmyr överfylld av mogna bär. Klichén "det var som en uppenbarelse" fick plötsligt en mening när jag verkligen fattade att detta faktiskt fanns där trots att ingen människa visste om det (för då hade det varit renrakat). Att den där mängden mogna bär inte alls var menad för att människor skulle plocka dem. De bara fanns! Märker att jag har svårt att beskriva detta. Jag kan nog inte de rätta orden. Känslan av att jag inte var viktigare än något annat kanske. Jag tror det är den MK lyckas få mig att återuppleva. Känslan av balans. Och lugn. Att det faktiskt inte finns några högre eller lägre nivåer i den här världen. Att allt sådant bara är påhittat av okunnighet och barnslig avund. Att jag eller någon annan varken är bättre eller sämre, högre eller lägre. Bara olika.

Jag gillar inte hjortron så jag plockde inga och berättade inte om platsen för någon heller. Annat än kanske någon kommentar om att det är mycket bär på myrarna i trädgränsen. Jag ville ha kvar den där känslan av att ha fått lära mig något av naturen. Att liksom ha fått en tillrättavisning där jag klampade omkring i mitt högmod som människa i tron att allt var till för mig. Och det är just den känslan, livssammanställningen, Osebol ger mig. Igen och igen. Känslan av att vara en av pusselbitarna och inte den som lägger pusslet. En insikt faktiskt. Och en lättnad.

Sophämtningsdag.

Idag töms soptunnan här på ön. Det sker var 14:e dag under sommarmånaderna. Brukar byta ett par ord med sopbilsföraren som är en glad man. Verkar nöjd och stolt och har inte särskilt bråttom. Inte som killarna som kör i orten, som är arga, knappt svarar på tilltal och kör så människor och katter får fly från gatan. Jag inbillar mig att detta har något att göra med olika människosyn. Att de som kör i Stockholm tänker (säkert på förekommen anledning) att folk i allmänhet ser ner på dem. Ser dem som lite sämre människor som nöjer sig med ett sådant jobb. Som att man antingen saknar ambitioner eller är lite korkad. Det här fenomenet är något man faktiskt än idag med jämna mellanrum kan notera när man tillhör en grupp som flyttat från landsbygd till stad. Vad det kan bero på är svårt att säga men det är som om måttstocken för människovärde dras ut när befolkningsantalet på en given yta trycks ihop. Undantaget då flyktingläger och fängelser. Det måste vara en frivillig förtätning. Exemplen på detta finns överallt. Möjligen kan det också ha att göra med att i bygemenskaper känner eller åtminstone känner man till varandra sedan tidigare och då inte delar in människovärde lika mycket efter yrkeskategorier. En annan faktor kan vara att stadsbon i högre grad väljer sitt umgänge efter "lika barn leker bäst" precis som i sociala media. I en by blir man hänvisad till de som bor där. Vilket ofta är den mix som kan behövas för att hjälpas åt med olika saker. Kanske olika hantverkare, nån som kan ploga på vintern osv. Det blir en annan form av jämlikhet. Man får umgås med de som finns där oavsett olika politiska åsikter mm. Och nu kanske någon tror att detta inte längre stämmer pga större rörlighet, internet osv, men då borde man nog prova på byliv för någon tid. Det är fortfarande som det var när jag växte upp i en liten by. Det är grannarna man vänder sig till om man behöver hjälp eller upplysning om något i grannskapet. Och det även om grannen kör sopbilen. För han är trevlig och har en traktor och hjälper mig att köra bort ris efter häckklippningen. Och då kan man även ta en fika ihop och se människorna bakom yrkesgrupperna. Att vi fyller våra olika roller och att byns 15 hus och tre gårdar vore hjälplösa som småbarn om alla vore akademiker.

Men. Så fungerar det inte i en stad. Hjälp med praktiska saker söks på nätet från anonyma utförare och människor sluter sig samman i intressegemenskaper. I konstvärlden, som jag har lite insyn i, är detta normalt. Konstnär umgås med konstnär och det är oerhört viktigt att ha de "rätta" åsikterna i alla frågor. Det fria yrket är bara fritt i avseende på arbetstiderna :-). Och även här är det en annan sak för den på landsbygden verksamme. När det är geografiskt glest mellan individerna blir det inte någon daglig gemenskap utan mest gemensamma händelser i form av årsmöten i KRO, "gillen" som anordnar samlingsutställningar o.dyl. De dagliga problemen med hus och tomt får klaras av med grannarnas hjälp. 

Jag vet inte så mycket om hur livet levs i andra yrkesgrupper, förutom fotograf då, som jag ju har lång erfarenhet av. Där är det inte alls lika tuffa spelregler men många känner ju varandra och det är klart att det kan vara mer givande att samtala med någon som har en liknande vardag. Men som jag förstått det är t.ex. journalistkåren på söder i Stockholm (jo det finns en sådan) en ungefär lika homogen organism som de högskoleutbildade innerstadskonstnärerna. Och antagligen finns fenomenet även i andra yrkesgrupper och socialgrupper. Pappas-pengar-pojkarna på Stureplan. Södra Ängbys befolkning. Gängen i Järva. Alltid vid hopklumpningar av människor, genom yrke, geografi eller något annat, tror jag att en slags samsyn uppstår. En samsyn som också innehåller ett medvetet eller omedvetet (vet ej vilket som är värst) drag av förakt för personer eller grupper som ses som lite sämre. Alltså de flesta utanför den egna gruppen. Eller gruppen i gruppen. Det är något som inte så lätt uppstår i en miljö där man är beroende av varandra på ett annat sätt. Så de här lösa trådarna får vara ett slag för landsbygdens människor och människosyn. Fördelarna med små byar. En annan gång ska jag skriva om nackdelarna, som såklart finns men som råder på andra områden.

Och en annan fundering på ämnet, jag hade för några år sedan finns här.

Omväxling förnöjer.

Alla vet ju vad det betyder. Och det är nog ett av de sannare talesätten. Men. Jag tror att detta uttryck också är ganska så avslöjande för i vilken mån man förmår uppfatta och iaktta världen runt omkring sig. Ju "trubbigare" eller "grövre" ens perception och reflektion är, dess mer omväxling behövs. Den som bara ser maten på tallriken, men inte den som serverat eller fåglarna som letar mat under bordet behöver förmodligen mer omväxling för att bli nöjd. Fler sensationer. Men sensationer finns runt oss hela tiden. Vad det handlar om är bara ens egen förmåga att se, höra, lukta, märka. Uppfatta livet, som pågår helt gratis överallt som en oavbruten underhållning. 

Barn har en uppmärksamhet på detaljer som tyvärr avtrubbas i takt med åldrandet och staplandet av intryck. Att fascineras av och fastna för en liten skalbagge och undra om dess liv och existens hör liksom barndomen till (om man inte råkar vara biolog). Men just den förmågan är något jag försöker träna dagligen. Att inte ta för givet och vara frånvarande. Att i samtal försöka lyssna och stanna i nuet, inte genast referera till mig själv och mina erfarenheter. Inte komma med nån jämförelse med något annat jag varit med om eller hört. Förhörsledare är bättre än besserwisser.

Ett annat råd till mig själv är att minst en gång per år kolla universitetens kataloger med kortare distanskurser. Det finns massor! Välj en på det intressantaste området och sök. Oavsett hur väl insatt man tror sig vara på ett område så kommer minst hälften av kursinnehållet ändå att vara helt nytt. Och tvinga igång hjärnan. Utnyttja det här fantastiska skolsystemet med gratis kunskap. Det är nästan en skyldighet tycker jag. Och det för med sig mer också. Att träna sig på att lyssna inte minst. Bli inte "en man som heter Ove" (finns i alla åldrar). Försök bli ett barn istället. Som Picasso, som påstod att hans mål i livet var att kunna se världen som ett barn igen. En ganska bra förebild när det gäller den insikten tycker jag.

Ett annat råd, inte till mig själv eftersom det redan är något jag praktiserat i 100 år, är att på biblioteket ta ett extra varv efter bokvalet, men då inte välja utan bara blint plocka ut tre-fyra böcker till och låna. Läs dem! Nya perspektiv väntar. Gratis sensationer! Mitt senaste kap med den metoden blev två böcker om lögn. Intressant så hälften räckt och inget jag hade kommit på att låna "medvetet".

Minnesbilderna.

Kommer efter ungefär en vecka verkar det som. Jag använder väl som de flesta mobilen som en slags anteckningsbok. De flesta anteckningarna blir i form av foton och när jag slöscrollar bland dem kan jag notera en sak, och det är att min uppmärksamhet genomgår något när jag ser bilder som är runt en vecka eller mer gamla. De övergår då till att i min värld bli minnesbilder. Med allt vad det innebär. Själva känslan för det som representeras bli starkare och mer detaljerad. Eller om det bara är ansträngningen för att minnas som ökar. En ogripbar vilja att kunna vara tillbaka i detta fragment av en sekund som visas. Parat med en stark känsla av förlust. Detta klingar sedan av när bilderna blir "gamla" (ytterst subjektivt) och är såklart helt borta om jag ser på foton från tillfällen då jag själv inte var med. Ersätts då istället av nyfikenhet och fantasier. Försök att ana eller uppfinna det indexikala i bilden. Detta är ett par av flera magiska egenskaper med fotografisk bild. Foto går inte att jämföra med någon annan form av bild. Inte konst, inte dokumentation. Det är något annat! Och allestädes närvarande. Fotografiet går fritt från "hotet" från AI-genererade bilder, som det pratas om i konst- och illustrationsvärlden. Konstnärer och illustratörer anmäler i parti och minut AI-företagen för att maskininlärning kan vara intrång i upphovsrätten. Ett fotografi däremot, taget vid ett visst tillfälle representerande något i sinnevärlden vid det tillfället existerande, har genom själva sin natur inget alls med den frågan att göra. Och några ytterligare tankar om detts finns här.

Rall.

Betyder realisation på jämtska. Funderar på ateljérall för att bli av med måleri som osålt kom tillbaka från utställning på Väsby konsthall i våras. Min vanliga behandling av överdrällande måleri är omgrundering och övermålning i nästa cykel, vilket är en ren besparingsåtgärd för att slippa köpa ny duk och nya kilramar. Samt arbetsbesparing då jag inte behöver spänna upp osv. Dessutom utrymmesbesparing då jag slipper fundera på var jag ska göra av ett gäng målningar till. Plus dödstädningsbesparing då jag inte vill lämna kvar mer än nödvändigt oanvändbart lösöre till nästa generation. Tidigare i historien har jag löst sådana frågor med eld eller sopcontainers men nu känner jag att målningarna som står och skräpar i ateljén nog ändå efter alla år av träning och nedlagt själavård faktiskt har ett värde som borde placeras på väggar istället. Så det blir nog så att jag i höst någon gång, kommer att arrangera en ateljérallhelg med nära självkostnads/materialpriser för att frigöra utrymme för annat, då jag ändå inte i dagsläget har några planer på fortsatt måleri och därför inte tänker göra processen med omgrundering denna gång. Ungefär vad som finns och hur det ser ut går att se (beskurna till kvadrater) här.

Kontakta mig gärna på info@skenbild.se om du vill ha nåt. Eller kom till min ateljé på Glasbruksgatan i Stockholm, fast maila först så att vi kan bestämma dag/tid.

Synränder och blickpunkter.

I förordet till Bjørn Bjørnsens bok "Norge 9 april 1940" står följande: "En historisk händelse kan betraktas på samma sätt som ett föremål man håller i handen. Man kan vrida och vända på det och få fram nya konturer. Man kan också ändra belysningen och på så sätt få fram drag som funnits där i skymundan.". Ja det är väl självklarheter kan man tycka, men egentligen handlar detta om mycket mer än så. Nämligen hur jag och du uppfattar tillvaron. Allt ligger i det synsätt man väljer, förleds till eller påtvingas. Arkitekturfotografen återvänder till objektet flera gånger för att fotografera i olika ljus. En närbild i släpljus visar ytans struktur medan en bild rakt på samma plats visar färgen objektet har i precis den stunden (utvikning om det från en annan blogg). En till variant av detta ser partikelfysikern som jobbar med de minsta legoklossarna. De går att se på olika sätt beroende på vilket mikroskop man tittar i, metod man använder. Ljus t.ex. kan ses både som vågor och som partiklar. Men aldrig som både och eller samtidigt. Allt beror på det valda synsättet. Och i vardagen går det som alla vet att se glaset som halvfyllt eller som halvtomt. En del behöver kemi eller terapi för att byta från det andra till det första synsättet. Själv behöver jag morgonkaffet.

Det man inte kan påverka då? Personliga eller andra olyckor? Vädret? Idag regnar det. Himlen är grå och mörk. I mitt fall har vädret en mycket stark påverkan på min grundton. Ju lägre molnen hänger dess lägre blir mina tankar om allt. Fast inte just idag. Idag känns gråregnet som en lättnad eftersom det föregåtts av två veckors ganska obarmhärtig sol och värme. Så pass att man fått vara inne på eftermiddagarna då det blivit allt för tryckande. Så där kom omväxling och kontraster med i funderingarna också. Helt otippat såklart eftersom tanken inte kan styras. Men det kan handen, så tillbaka till synsätten. Faktiskt tror jag den kommande vinterns ateljéarbete börjar avisera sig självt denna morgon. I måleriet har jag min arbetsmetod i att försöka hålla målningen/mig i ett tillstånd av halvmedvetenhet så länge det är möjligt. Alltså ungefär som när man kör bil och plötsligt ser hur långt man kommit. Den där stunden av omedveten körning är min arbetstid (och förmodligen motsatsen till vad som menas med töntordet mindfulness) innan jag kollar vad jag gjort och försöker gå vidare i mer närvarande vakenhet.

På samma sätt går det att göra i en lite större skala. Som nu att bara nedteckna det som snurrar i tankarna och titta efter sen vad det blev och om det blev något att nysta vidare i. Och nu tror jag att det blev det. Visualiseringar förhoppningsvis framåt hösten. Bilder istället för som nu textuppkastningar. Kanske något obemärkt som kan bemärkas genom rubbat synsätt. Nå sånt...

En sista tanke nu om hur synsättet kan påverkas. Själv är jag född och uppvuxen, fram till sena tonåren, i en liten by på landsbygden (var annars :-), uppvuxen dessutom med kraftig dialekt ända fram till första klass i skolan då sådant tvärt blev förbjudet och tabu. Även där finns faktiskt synsätten med lite. Det finns ord och begrepp som inte har riktigt samma klangbotten/betydelse på rikssvenska även om det finns ett tydligt definierat ord för begreppet där också. Men det jag känner när jag använder de bägge varianterna är inte detsamma! Eller om jag tar språkforskarnas vanliga exempel månen. På italienska betyder ordet för måne ungefär lysande klot, medan det i grekiskan är en beteckning på en tidsmätare. Nästan en klocka. Synsätten, grundkänslan, föreställningen före orden, blir totalt olika! Även om man lärt sig ett språk flytande. Greken säger luna (italienska för måne) men ser framför sig en tidsmätare. Konsekvensanalyser på alla områden tack. Själv ska jag pula på i den lilla världen som vanligt.

Biblioteksbesvikelse.

I 30 år har jag varje sommar lånat samma två böcker i biblioteket på ön. En bok om Josef Sudek och en novellsamling av Nikolaj Gogol. Tittat på samma bilder. Läst om de där novellerna som beamat mig till strandpromenader i Jalta och små ukrainska byar. Bilderna som tagit mig till Prag. Bägge dessa konstnärers förmåga att totalt omringa mig och på riktigt flytta mig i både tid och rum. 

Nu kan man förstås tänka att den som upprepar sig så konsekvent kanske har en skruv lös eller nåt, och så kanske det är, men med dessa två bok- och bildverk är det så för mig att de alltid förmedlar något nytt. Det är som med de evigt återkommande strecken med grågäss eller gryningen över havsvattenspegeln, det är aldrig samma. Bara lika. Som att för varje dag läggs en ny erfarenhet till samlingen. Ett nytt synsätt. Aldrig riktigt samma. Så kan det vara med bra konst. Den tar inte slut. Det går att upptäcka något nytt vid varje återseende.

Ingen annan verkar på senare år ha lånat de här två böckerna, för jag har lagt meddelanden till mig själv på små lappar eller kassakvitton i dem, som jag sedan hittat nästa år igen. Så nu när jag skulle foga version 31 till samlingen hittar jag ingen av dem. Böckerna alltså. Fasa! Frågar den nybakade synbarligen 12-årige bibliotikarien. Han vet ingenting förutom att de kan ha rykt vid senaste gallringen. För det är så det går med böcker ingen frågar efter och få lånar. Plats måste göras för det nya. Jahaja. Hittar en annan Gogol och en bilderbok. Gunnar Smolianskys "Diary". Det får väl duga då. Inse att tiden går och människor gör saker precis som vanligt även när jag inte är med. Precis som det blir den dag jag inte är med över huvud taget.

Avslutar dessa kommentarer med ett citat från den "nya" Gogolboken: "Måtte lovsången till den store martyren Varvara fastna i halsen på mig om det inte tycks som att historien handlar om en själv, som om du krupit in i din förfaders själ eller någon förfaders själ spökar inom dig...". 

God morgon! En ny dag har just börjat.

Muren.

Muren som går runt gården. Den stänger både ute och inne. Det finns en slags trygghet med murar. Alltså när de inte är påtvingade som en fängelsemur eller som denna var. Här på ön är det mesta avgränsat av murar. Ibland till och med svårt att fatta varför. Murar för murarnas egen skull liksom. Men oftast är de ju tillkomna för att skapa odlingsbar mark. Istället för att bara bygga en stenhög mitt på åkern hägnade man in den med stenarna som bröts upp ur den blivande åkern.

Murar likt den på bilden är helt enkelt en stenrad uppstaplad så gott det går för att inte rasa samman. Men det finns också murar som mer liknar en vilja till ordning. Att varje sten måste ha en så exakt form som möjligt för att i slutänden bilda en homogen helhet. Bli det självklara och malliga svaret på vad en mur är! På vad denna bortglömda murarmästare kunde bygga. Liksom filosofer som i tusen år och mer har vänt och vridit på tillvarons beståndsdelar i sina försök att sätta ihop dem rätt så att de som genom ett under, när sista pusselbiten visar sig passa, visar bilden av allt! Eller i alla fall nog för att kunna bli lika nöjd som den perfekta murens mästare :-). Och i konstvärlden pågår på sina håll liknande verksamheter. Tävlingen om sanningen kanske man kan kalla det. Och lika lite som inom filosofin (med några få undantag) påverkas vardagen för någon. Påverkas världen. Verksamheter som till sin själva natur gör det omöjligt att kunna ha några uttalade mål/svar är ointressanta för de allra flesta. Utom kanske som lustigheter eller något att visa överdriven (ointresserad men artig) vördnad. Eller både och. Vardagen påverkas av andra saker. Livet i skyttegravarna går sin gilla gång. Eller bara som att jag nu ska sätta igång kaffebryggaren för att via koffeinet få en helt annan världsbild. Och katterna som för varje år som går, mer och mer för mig framstår som totalt intellektuellt och praktiskt överlägsna oss tvåbeningar, de sover vidare i soffan, bryr sig nada om mitt orerande. Lever sina självklara liv tills de lika självklart och odramatiskt tar slut. Och det är väl där någonstans svaren finns.

Kommentarer...

...om en bok som låg i brevlådan i går. Skickad från vännen D som befinner sig ungefär i andra änden av landet denna sommar. Jag har alltså bara hunnit läsa de första kapitlen ännu, men måste ändå redan kommentera. Boken heter "Trollkarlarnas tid" och handlar om filosofins stora årtionde 1919-1929. Eller kanske mer om filosoferna. Benjamin, Cassirer, Heidegger och Wittgenstein. Författaren Wolfram Eilenberger, som själv är filosof, berättar anekdoter om de här herrarna, varvat med sammanfattningar av deras tankar på ett sätt som gör boken till en bladvändare. Rekommenderas för alla!

Gladan passerar igen.

Över huset och gården. Glidflygaren. Låg höjd ibland, men oftast kanske hundra meter upp. På avstånd hörs kolsyrekanonerna bönderna har på åkrarna för att skrämma bort rådjur och grågäss. Det närmaste krigslarm och flygaraider man kommer här på ön. 

Läser Anna-Lena Laurens "Medan kriget pågår finns ingen försoning". Gillar verkligen hennes sätt att i texterna blanda vardagsliv med världspolitik och kultur. Alltid lika skönt att läsa iakttagelser av personer som kan se gråskalan. Som kan se fler sidor än en och sedan bilda sig en egen uppfattning oavsett dreven som driver runt i media. Så innerligt less på alla aktivister och megafoner med skygglappar. Den kategori som (kanske inte ens medvetet) drivs av adrenalinberoende snarare än av engagemang i en fråga. Skrikarna. De som vet att de har rätt.

Jag har bestämt mig för att aldrig godta en nyhet som rapporteras från en politiskt engagerad källa (och vilken källa är inte det?) utan att också noga sätta mig in i vad "motståndarsidan" tänker om saken. Så det blir en del prenumerationer att hålla reda på och komma ihåg när de ska sägas upp eller förnyas, för att inte plötsligt ha tusenlappar dragna från kontot varje månad. Mycket läsning blir det också liksom mycket självransakan. Vad är egentligen min innersta åsikt i denna fråga? Känns lite som ett personligt ansvar att informera sig från alla källor när man bor i ett land där alla kan göra det. Inte som i t.ex. Ryssland där snart all information kommer från samma håll. För propaganda fungerar även om man är medveten om den. A-LL skriver om ett tillfälle då hon efter lång vistelse i propagandadimman i Ryssland, måste gå tillbaka i historien för att dubbelkolla vem det faktiskt var som anföll vem. Alla medier, alla TV- och radioprogram smög/smyger in desinformationen om kriget. Från barnprogrammens sagoformer, via talkshows, humorprogram och debatter. Nyheterna såklart. Samma historia trummas in på olika sätt från olika håll. Alltså att Ryssland håller på med en räddningsaktion för att rädda det kuvade folket i Ukraina undan den "väststödda" nazistregimens attacker. Intervjuer med mammor med barn som gråtande av tacksamhet räddas över gränsen till Ryssland. Ukrainska desertörer som äntligen nått moderlandet. Modiga ryska soldater som försvarar den ukrainska befolkningen. Inte så konstigt om den outbildade medelborisen stödjer kriget och regimen. Samtidigt denna dubbelhet hon beskriver. Den att alla någonstans ändå tror att alla ljuger. Att allt de får höra, oavsett källa, ändå är lögner. Så bäst att bara strunta i politik och sköta sitt eget liv bara. Sin vardag.

Men nu vill katterna nåt. Klockan har hunnit bli sju och fortsättning följer.

PS. Läs även "Sammetsdiktaturen" av samma författare. Har skrivit nåt om den förut tror jag, men minns inte när. DS.

Alla tror (ju).

Tro är väl ett beslut att släppa allt i någon annans händer. En tillit utan gränser eller förväntningar. Solen kommer nog att gå upp i morgon, men om inte så finns det en mening med det. En dag kommer jag att dö, eller? Den som köper dessa påståenden tror. Är det alltså så att en verkligt troende, ansluten till någon religion, faktiskt tror, med samma övertygelse som den som "bara" tror att solen kommer att masa sig upp i morgon igen?

Jag hörde att om frågan om tro ställs till t.ex. en pingstpastor så blir svaret att tro är något man väljer. Att det helt enkelt finns en tidpunkt för att bestämma sig för att tro. Mer som ett löfte då. En slags självsuggession. Att själva frälsningen skulle vara en viljeakt. Det finns ju också de som pratar om uppenbarelser. Oftast då av någon figur från den tro man redan anslutit sig till. Heliga Birgitta fick väl inga uppenbarelser av profeten Mohammed eller Oden, vad jag hört iaf. Sedan är det ju något tvetydigt i att beskriva det som ett val och inte ett beslut. Ett val innehåller ju som bekant en förväntan på ett visst resultat, medan om det i stället varit ett beslut ingen förväntan alls vore möjlig. Vilket för mig ligger närmare innebörden av ordet tro. Tro är väl förbehållslös? Så ser jag det i alla fall.

Numer säger sig många "moderna" tro på naturen. Skogen t.ex. Och inte de trädplanteringar som idag kallas skog utan mer John Bauer versionen, som fortfarande kan återfinnas på några få platser i landet. De flesta har nog aldrig besökt en sådan skog så det är väl mest symboliskt. Och egentligen är det väl en form av rasism att förneka en tallplantering namnet skog. Såg en annons om att man under sakkunnig ledning i grupp kan göra ett besök i en tallplantering för att därstädes ta del av furornas läkande och helande kraft. Kostar inte mer än några hundralappar om man ansluter till en grupp på max 20 deltagare. Det måste väl vara en tro åtminstone besläktad med religion? Skogsbad skulle det visst kallas. Skogstokig tror jag betyder mycket arg. Och det kanske någon deltagare i en sådan grupp blir efteråt om tanken att man betalat för att bli en skogstok skulle komma smygande.

Själv har jag haft en del underliga upplevelser under årens gång, men inget jag vågar skriva om här. Kanske om tio år. Och tveksamt vad det egentligen handlar om. Det mesta går nog om man så vill att bortförklara som hjärnspöken. Så det blir nog en fråga om tro där också. Kanske har jag blivit "frälst" men sen glömt bort det eftersom det inte fanns någon religion till hands för att hänga upp det på och ingen församling att berätta för och få bekräftelse från. Tror (!) faktiskt att detta kanske inte är en särskilt ovanlig upplevelse, det har nog hänt många fler än mig.

Carl Jung skrev att han inte trodde på någon högre makt förrän han i en dröm som var för verklig för att bara vara en vanlig dröm, såg en gud som sket på en kyrka. En enorm mängd exkrementer som slog sönder taket, fyllde den med skit och helt begravde kyrkobyggnaden. Då först tyckte han sig ha förstått guds verkliga natur, existens och allsmäktighet. Inget för oss små löss att jiddra med liksom. Han hade blivit tillrättavisad av den verkliga makten.

Kanske är sanningen att religiös tro egentligen är detsamma som tvivel och oro? Gå i högmässan för säkerhets skull. Det kan ju vara sant. Och var hamnar jag som otrogen då? Så kanske "fake it until you make it" är den rätta och sanna vägen att gå. För min egen del lämnar jag inte statskyrkan eftersom jag inte vet om det kommer en dag då kyrkkaffet är den enda återstående tillflyktsorten och gemenskapen. För själva välkomnandet av alla. Just den delen är värd pengarna bara den. Förutom att jag tycker om kyrkor i hela deras gåtfulla och märkliga arkitektur och användningsområde. Att gå in i en kyrka och sätta sig en stund kan faktiskt kännas som en lättnad. Och det är gratis. Så jag får definiera mig själv och min själ som postmoderna lättagnostiker.

Alzheimer, kaffe och GPS.

06.30 igen. Som om man hade en inbyggd väckarklocka. Som utpräglad morgonmänniska och numer i tredje åldern är det kanske inte så konstigt. Många blir ju morgonpiggare med åren. För min del har det alltid varit så att om något kreativt arbete ska utföras så är det före lunch. Efter lunch lämpligen praktiska sysslor. Det är som om hjärnan slöar till efter lunch fast kroppen ju fortsätter funka. Lite olika stadier. Plöjer nyheter från många olika källor som alltid till de två muggarna starkt morgonkaffe. Och då kickar dessutom beroendegenen in. Före första muggen kan jag tänka hopplösa tankar som efter den plötsligt ljusnar och skingras som morgondimman. Så mycket för hjärnkontorets stabilitet. Men ett beroende jag vårdar ömt och inte vill vara utan. Ett annat exempel på hur man kan påverka sin hjärna kommer här.

En studie från Harvard visar på att taxiförare som yrkesgrupp har låg dödlighet i Alzheimers sjukdom. Avsevärt lägre än andra yrkesgrupper. Trolig bakgrund är ständig övning av förmåga att navigera och ta snabba beslut när vägarna och trafiken inte ser ut som väntat och navigatorn inte hängt med i de senaste ändringarna.

Ja det där tror jag verkligen på. Kör aldrig efter GPS om det går att undvika. Den lilla strimma av verklighet man får i detta tvetydiga hjälpmedel liknar den enda sekund en digital klocka kan visa. Kartboken liksom den analoga urtavlan visar översikten, helheten, före och efter! Inte bara nu. Som att ha skygglappar eller se genom ett teleobjektiv. Kör man istället efter kartan och skyltar måste man hela tiden bearbeta information och tänka själv. Se olika vägar istället för en enda. Jag som i jobbet kört bil till olika platser i stort sett dagligen, stängde för många år sedan av gepeessen då jag insåg att jag faktiskt blivit sämre på att orientera mig efter att jag börjat köra efter den. Lite skrämmande eftersom det var så påtagligt. Jag blev liksom mer osäker och handfallen om körvägar när inte den lilla displayen tänkte åt mig. Ett slags skapat beroende alltså. Så nu, om jag t.ex. ska till en ort jag inte tidigare besökt, men vet ungefär var den ligger, kör jag efter karta och skyltar ända tills det börjar närma sig detaljnivå. Då först slår jag på gepeessen.

En lite lustig anekdot i ämnet är en gång för ganska många år sedan då jag för ett stort teknikföretag skulle göra en fotografering på en militäranläggning i utkanten av Köpenhamn. Detta var innan bilnavigatorernas tid och föraren körde efter högljudda instruktioner på danska från framsätespassageraren, som satt med en tidig version av handhållen GPS i handen. Han dirigerade oss hit och dit och efter en evighet var vi äntligen framme. Själv satt jag tyst i baksätet och såg vägskyltarna vi hela tiden passerade. Som om vi istället följt dem hade varit framme på halva tiden. Men väl där kanoniserades genast gepeessen som den store räddaren i nöden. Utan den hade vi aldrig hittat så snabbt. Ett exempel på en teknikdyrkan utan reflektion. Eller så var det kanske bara nyhetens behag innan eftertankens kranka blekhet för att floskla till det lite.

Men kontentan blir att överanvändning av teknik inte bara kan leda till hjärnsjukdomar utan också till oförmåga att tänka själv. Den handlingsförlamning utan order uppifrån som var så förödande för de allierade i början av andra världskriget, innan de började härma efter surkålarnas taktik som gick ut på att den som befinner sig på platsen tar besluten. Inte den som har högre rang men sitter i ett ledningsrum tio mil bort.

Halvårsrapport.

Såg hur jag klantade mig med kaffemuggen i vänster hand och kannan i höger. Hällde i, skvalpade över, rann längs kanterna och droppade på golvet. Sträckte mig efter disktrasan för att torka upp. Men det var inga droppar på golvet. Tittade på muggen i handen. Inga kafferänder längs sidorna. Denna morgon 06.30 ungefär då jag efter ett halvårs vånda i natt via drömmar kommit på hur jag ska kunna komma vidare med det spektakulösa projektet att förhålla sig till dagens konstvärld och stanna med ena benet, åtmminstone halva, i den. Citerar Peps när han fick frågan hur han kunde komma undan med att öppet röka gräs, när ingen annan artist skulle kunna göra det utan att ställas till svars i media? Varför visste han nog inte riktigt (och det gör väl ingen annan heller) så han svarade: - det är inget jag skäms för, men inget jag är stolt över heller. Den kommentaren fick räcka. Take it or leave it, liksom. Nästa fråga. Svårt osammanhängade inlägg detta, men jag tänker som P nog gjorde. Var och en får väl ha sitt liv. Det här är mitt. 

Nu blir det morgonpromenad. Tänker på när jag för kanske tio år sedan såg att det varje vintermorgon fanns nya bilder av rimfrost på stallfönstren. Bilder som raderades ut när solen kom upp för att sedan ritas dit igen under natten. Och så hade såklart skett även om ingen människa sett det. Fotograferade några och gjorde bl.a. fotogravyrer och några tryck. Det var nog där jag skulle ha fortsatt om jag inte hade haft dagarna fulla med pengajobb då. Men det är ju inte för sent! Det måste nog vara som att navigera i dimma. Tro på något. Sammanhang och logik kan finnas ändå. Uppenbara sig flera år senare. Lika dimmigt som detta inlägg.