Jag tycker jag har ett hyfsat bra ordförråd, men har på senare tid råkat i situationer då det inte räckt till. Kan man inte uttrycka det man menar så tvingas man mena det man kan uttrycka, heter det ju. Jag är van vid att uttrycka mig i bild och där finns inga gränser för vad jag kan säga utan då blir det istället en fråga om att inte vara övertydlig. Att lämna över det osagda till mottagaren att fylla i. Med ord är det en annan sak. Ibland tycker jag att det jag känner inför vad jag upplever hamnar vid sidan av, eller mellan alla ord jag kan. Hitta på nya är en väg att gå, det gjorde ju t.ex. August Strindberg, men då gäller det att det på andra sätt, av sammanhanget eller nåt, blir begripligt. Så det är inte riktigt det jag är ute efter.
Just nu har jag inte stannat, men jag rör mig inte heller i någon bestämd riktning. Horisonten ligger mycket lågt. Bara knappt styrfart genom vatten men inte över grund. Vad finns det för ord för det tillståndet?

Inre retreat
SvaraRadera