Att de äldre runtomkring en glesas ut snabbare och snabbare är naturligt och begripligt. Det är så det ska vara. Men när de som inte borde ha stått i tur ryker är det inte lika lätt. Ett slags limbo uppstår. Som om man själv skulle befinna sig vid sidan av. Inte i livsfåran, där man ju ska vara. Där folk föds, lever och dör enligt SCB:s statistik för medellivslängd. Eller nästan då i alla fall. Nu är det andra gången på kort tid det händer och denna gång en mer närstående. Någon som en gång, när jag var tonårig barnvakt, reste sig mot en soffa och tog sina första steg. Och nu har han tagit de sista och fladdrat iväg till baslägret han en gång kom från, innan det är dags igen. För ett nytt försök.
Fint!
SvaraRadera