Återvändande frågor.

Detta hände när jag var 20 år gammal: Jag låg på soffan i min andrahandslägenhet i en stad mitt i Sverige. Hade kommit hem från skolan och slängde mig direkt i soffan några minuter. Tänkte på inget alls. När jag efter en stund skulle resa mig för att göra något annat så gick det inte. Eller nästan inte. Jag upplevde att min kropp vägde så mycket att jag knappt med alla krafter kunde pressa mig upp från soffan lite grand. Och detta var på den smala och vältränade tiden. I alla fall så lyckades jag till sist med den största ansträngning och under stor förvåning och förvirring pressa mig upp i stående och vände mig om mot soffan. För att få se mig ligga kvar där och titta på mig. Panik. Släppte mig ner på soffan igen och låg och blundade en lång stund. När jag sedan till sist vågade prova att resa mig var allt som vanligt igen och jag visste verkligen inte vad jag varit med om. Vågade inte berätta om detta för någon förrän flera år senare. Ville ju inte riskera att bli avfärdad eller utskrattad. Men det var inte någon dröm. Det är jag helt säker på.

När jag en gång många år efter händelsen ovan, studerade datorgrafik på högskolan i Skövde, ingick förstås en del orientering i spjutspetseriet inom datorers användning för olika former av visualisering (kursen i Skövde hette "Datorn som konstnärligt redskap"). Jag minns en historia, möjligen från en bok vi helst skulle läsa, som hette "Computers as theatre" av Brenda Laurel. Det var en beskrivning av ett experiment som utförts vid något universitet i USA, där man forskade om virtuell verklighet. Experimentet tillgick så att en liten radiostyrd bil försetts med en videokamera och ett par känsliga mikrofoner som registrerade hur det lät när bilen körde omkring på det ojämna cemengolvet i en stor hangar. Vidare kunde videobilden bilen "såg" + ljudet den "hörde" via mikrofonerna skickas till en slags hjälm en försöksperson fick ta på sig. Hjälmen utestängde alla intryck från omvärlden utom de (bild ch ljud) som förmedlades från bilen och ljudet av försöksledarens röst. Försökspersonen fick sedan sätta sig i en bekväm stol med en kontrollmanick i händerna som hen kunde köra bilen med. Försöksledaren lämnade hangaren och instruerade från ett angränsande fönsterförsett rum, muntligt hur försökspersonen skulle styra bilen bortåt i hangaren och kommenterade olika saker bilen körde fram till och "tittade på". Efter en stund, när bilen befann sig i den andra änden av lokalen fick försökspersonen instruktioner om att vända bilen 180 grader och stanna. Sedan frågan: - vad ser du? Svaret oftast: - en person som sitter i en stol längst bort i hangaren.
Om försökspersonen nu inte redan fattat och svimmat så sade försöksledaren: - det är du!

Så kan det gå att flytta ett medvetande. Riskabelt experiment enligt mig. Vem kan ha vetat hur försökspersonerna skulle komma att reagera? Men man får väl anta att försöksledaren friskrivit sig från ansvar på något sätt innan.

Hur som helst så påminde det mig såklart om soffhändelsen och jag tror nu idag att det var ungefär samma sak. Fast ändå inte... Men en förflyttning av medvetandet från kroppen var det i bägga fallen.